bokbloggen.com

Att slå ihop en Åsa Grennvallbok är som att få ett nytt liv; att få tänka: detta handlar inte om mig. Efter att ha läst hennes serier, hårt ritade i spretigt svart, tänker jag att jag är lyckligt lottad. Att jag just nu inte lever i psykisk ohälsa, kvinnovåld eller utanförskap. Så drabbande är hennes serier, precis så rakt och naket är hennes berättande. Stundtals kritisk mot den svenska psykvården, alltid på den trasiges sida.

Svinet centrar kring Dan, och kvinnorna runt honom. Alla bryts de ned och formas efter Dans sadism, de tre flickvännerna och mamman. Den tillsynes svaga, undanfallande mamman som inte drar sig för att anklaga flickvännerna för att vara hysteriska och säga att det inte är konstigt att Dan blir lite arg på dem ibland. Mamman, som har korta ögonblick av klarsyn. Hon säger till den flickvän som vågar anmäla honom för misshandel: ”Jag önskar jag vore en av er. En av er som fick lämna honom. Jag skulle så gärna vilja hata det där svinet, precis som ni gör, men jag får inte.”

Kvinnorna är olika, vad de har gemensamt är att de blir passiva, underlägsna av Dans sätt. När Dan blir tillsammans med Ginger, den kaxiga och frispråkiga tjejen, känner jag lite, lite hopp om att hon ska sätta honom på plats, men hoten och våldet som Dan utövar är blint för offrens personlighetsdrag. Alla kvinnorna kan tryckas ihop till blåslagna, passiva spillror med hjälp av hans anklagelser, hot och martyrium.

Det gör ont att läsa de tvådimensionella, hårda bilderna. I det jobbiga finns också igenkänning och humor, och boken känns oändligt viktig. Viktig för alla dem som upplevt kvinnovåld, men också för de som inte har det. Detta kunde lika gärna vara en fallstudie. Det är såhär det kan se ut i världen.

För Herta Müller är språket livet. Eller är det kanske livet som är språket? I hennes värld skapas nya ord istället för de som på grund av den kontrollerande kommunismen i Rumänien inte får uttalas. Hennes två språk rumänska och tyska jämförs, dissekeras och tänjs på gränsen till fanatism.
Men det är få förunnat att kunna vrida på ord så att de anpassas och blir mer användarvänliga i det sammanhang de är tänkta att verka. Herta Müller är verkligen en mästare på att leka med språket och att utnyttja varje ord och betydelse till sin spets. Hon söker tröst i ordens makt när hennes liv kräver det, vilket är en del av hennes sätt att bearbeta sitt dramatiska liv.

Jag har inte läst tidigare böcker av Müller men hela boken känns som en sammanfattning eller kanske en förlängning av tidigare alster och då framför allt Hjärtedjur. Exempelvis är just ordet Hjärtedjur ett substitut för Kungen som ännu inte växt fram. Ordet symboliserar de makthavande som ståtligt fängslar och avrättar. Kungen bugar och dödar.

Boken beskriver delar av Müllers liv och flykt från Ceausescus Rumänien i en tid där hennes tyskspråkiga minoritet inte längre var välkommen. Kampen mot yttrandefrihet är stor och i hennes kritik mot regimen förbjuds hennes alster i hemlandet. Hon flyr till Tyskland där hon bor idag.

Två gånger köpte jag blommor i samma affär. Expediten, en kvinna omkring de femtio, kom ihåg mig från den ena gången till den andra. Som belöning för att jag kom tillbaka, sökte hon ut de vackraste lejongapen ur hinken, tvekade en aning och frågade: ”Vilken landsmaninna är ni, är ni fransyska?” Eftersom jag inte gillar ordet landsmaninna, tvekade även jag och en tystnad blev hängande mellan oss innan jag sade: ”Nej, jag kommer från Rumänien.” Hon sade: ”Ja, men det gör ju inget”, och log som om hon plötsligt hade fått tandvärk.

Jag kommer på mig själv med att falla bort när jag läser och får hoppa tillbaka för att läsa igen. Inte bara för att jag faktiskt tycker att vissa delar är tråkiga men även för att förstå innebörden av vad hon skriver. För trots att jag blir fascinerad över hennes språkbegåvning är händelserna i boken lite väl invecklade i beskrivningen. När jag egentligen vill läsa mer om Herta Müller och hennes liv drunknar det i ingående beskrivningar och metaforer som antagligen passar en Nobelpristagare.
Jag kan kalla mig lite kulturell för en stund men det är ingen bok som kommer ligga kvar särskilt länge i mitt minne.
Jag vill avsluta med att ge en stor eloge till översättaren Karin Löfdahl som måste ha en strålande kunskap i det tyska språket och sättet att uttrycka sig.

Helt plötsligt slutar människor att dö i ett helt land. Från den ena dagen till den andra. Först blir människorna förstås överlyckliga, men glädjen blir kortvarig. Människorna blir nämligen inte friskare. De blir lika allvarligt skadade i olyckor som tidigare och drabbas av samma svåra sjukdomar. Den enda skillnaden är att de aldrig drar sitt sista andetag. De tar alltid ett till och sedan ytterligare ett. Gamla, sjuka och skadade blir liggande på en evig dödsbädd utan att vare sig bli friskare eller avlida. Något som snart får konsekvenser.

Det är inte helt enkelt att läsa Saramago. Det kräver lite lugn och ro. Texten är väldigt kompakt med stycken som gärna blir både två och tre sidor långa. Att skilja repliker åt med hjälp av citattecken eller talstreck, är inte heller Saramagos melodi. Vem som säger vad, får man själv lista ut. Men om man bortser från detta föga insmickrande sätt att förmedla texten är boken stundtals riktigt rolig. Fundera några sekunder på vad som egentligen skulle hända i ett samhälle där ingen dör. Myndigheternas problem med ilskna begravningsentreprenörer, sjukvårdskaos och pensionsutbetalningar ger en ganska tydlig bild av hur illa rustade vi är för det oförutsedda. Och vilka som snabbt lär sig att dra nytta utav kaoset.

I grannlandet fortsätter människorna nämligen att dö precis som vanligt. Det tar inte lång tid innan folk i gränstrakterna upptäcker att de gamla dödsjuka släktingar som man lyckas föra över gränsen omedelbart mister livet. Det är förvisso praktiskt, men väcker moraliska frågor. Är det mord? Snart står det beväpnade vakter posterade längs gränserna i väntan på att ett beslut i frågan. Men vakter kan mutas och snart tvingas myndigheterna mer eller mindre motvilligt samarbeta med den organiserade brottsligheten för att få något slags grepp om situationen. Men det är inte bara myndigheterna som får problem. Kyrkans maktposition visar sig plötsligt vara mycket tveksam. Vad ska man egentligen hota ett folk med när de faktiskt aldrig dör?

… religionerna, allesammans, hur vi än vrider och vänder på dem, har inget annat existensberättigande än döden, de behöver den precis som munnen behöver bröd. Religionernas delegater gjorde sig inte besväret att invända. Tvärtom, en av dem, en ansedd medlem av den katolska sektorn sade, Ni har rätt, herr filosof, det är just därför vi existerar, för att människorna ska leva hela livet med fruktan hängande om halsen och när timmen är slagen välkomna döden som en befrielse, Paradiset, Paradis eller helvete eller platt intet, vad som händer efter döden angår oss mycket mindre än vad man i allmänhet tror, religionen, herr filosof, är ett jordiskt spörsmål, den har ingenting med himlen att göra,…

Till slut börjar döden faktiskt arbeta igen. Men nu har hon, för döden är en kvinna, fått en ny idé. För att människorna ska kunna förbereda sig inför döden skickar hon ett brev sju dagar före dödsdagen, så att personen ska ha tid att ordna upp sina papper, ta farväl av nära och kära och ställa saker och ting tillrätta. Det blir inte riktigt den succé hon tänkt sig. När döden blir en person och till slut antar en mänsklig gestalt tappar boken greppet om mig. Men då är den å andra sidan ganska snart slut, så jag läser ut den i alla fall. Jag skulle inte rekommendera någon att starta sin läsning av Saramago med den här boken, men den som redan uppskattar honom kommer säkert att ha roligt även med Dödens nycker.

Barndomsvännerna Erik och Lotta bestämmer sig för att lämna Sverige och vardagslivet och åker på semester tillsammans. Efter en del, inte så ihärdiga protester, accepterar Lotta Eriks val av destination och det bär av till Island som Erik länge sett fram emot att besöka.
Med hjälp av en fransk guidebok i en Toyota Yaris som troligen har sommardäck och en överkonsumtion av Mars-choklad blir vi lotsade igenom Islands tuffa landskap från den ena fiskebyn till den andra. Fram och tillbaka, upp och ner, in och ut. Det tar aldrig slut och allt är likadant. Läs bara det här:

Den lilla byn Breiddalsvik var platsen där berg och hav nästan fick mötas – bergen såg ut att rinna rakt ner i vattnet – och här lämnade vi ettan för första gången och svängde rakt norrut på väg 96. Det kändes som att vi kunde köra in i snö när som helst nu. Precis norr om Breiddalsvik bodde inga människor, det var för smalt till och med för en islänning att gripa tag.

..and on it goes.. Tillsammans med dessa oändliga beskrivningar av Islands landskap får vi också stifta bekantskap med Erik och Lotta. Upprepningarna är lika många här. Lotta kan inte sluta tjata om sitt nyligen avslutade förhållande med Mats och hennes påtagligt irriterande behov av uppmärksamhet gör henne allt annat än sympatisk. Erik är den tysta vännen som utan flickvän, eller andra vänner heller för den delen, lyssnar på Lotta, retar sig på Lotta och rättar sig efter Lotta.

Vi körde under tystnad. Lotta hade försökt läsa en bok, men nu var det för mörkt och hon satt och tryckte på mobilen i stället. ”Jävla högstadieunge”, tänkte jag. ”Lägg bort den där jäveln någon gång.” Jag kände mina käkar knipas ihop och försökte tänka på något annat. Precis innan vi svängde av hade hon pratat om Mats igen…

Att den ytliga Lotta och ensamma Erik behöver varandras sällskap emellanåt är inte så svårt att förstå men när de för hundrade gången ansträngt sjunger på ”Everything counts” med Depeche Mode är jag så trött på båda två och deras omaka vänskap att jag bara vill avsluta boken och gå vidare.
Är du intresserad av Islands värld genom ett bilfönster så är den här boken för dig. Om inte, köp en riktig guidebok om Island istället.

Februari. Mörker, snöslask och en evighet till vår. Vad kan då passa bättre än att fly till Provence i fantasin? Den här boken har varit mitt frukostsällskap den senaste veckan och om jag har kommit för sent till jobbet är det absolut Belfrages fel. Det har verkligen varit ytterst motvilligt som jag har slitit mig från trakterna kring Apt för att gå ut och ställa mig i snön vid en blåsig hållplats.

Därmed inte sagt att det är en fantastisk bok. Det är det nämligen inte. Det är en trivsam ganska lågmäld skildring av hur Belfrage och hans hustru köper ett hus i Luberon, strax utanför Apt. Han berättar om landskapet, marknaderna, trädgårdarna och de ganska dåliga vinerna i området. Inget märkvärdigt alls. Men ändå märkligt behaglig läsning. Visst finns här skildringar av den franska byråkratin och totalt odugliga franska hantverkare, men ingen upprördhet eller irritation. Mer ett lakoniskt konstaterande att; så här är det visst.

På något sätt personifierar ortens trädgårdsmästare den provencalska själen. Tidsschemat är synnerligen elastiskt och finns det ingen röd ros så planterar vi en gul eller vit istället. Vi hoppas innerligt att det ska gå bra med nummer fyra som just har börjat jobba åt oss.

Boken är föredömligt kort och rikligt illustrerad med författarens egna bilder. Drygt hundra sidor är alldeles lagom mycket Provence för mig. Hade jag läst mer hade jag antagligen känt mig tvingad att emigrera. Ett torrt och varmt landskap med vinstockar och blommande lavendel kan te sig gaska oemotståndligt i februari. Trots sjusovarna. Som, vilket jag lärt mig nu, även heter loir och är nattaktiva gnagare i samma storlek som råttor, men betydligt sötare. Fast det där sista är bara min personliga åsikt. I Frankrike använder man råttgift för att bli av med den.

Det händer här är Henrik Bromanders debut inom skönlitteratur. Vi får ta del av fyra berättelser om fyra ungdomar på fyra platser i fyra till synes helt olika liv. De har dock alla en sak gemensamt och det är den ensamhet som ungdomar kan uppleva på grund av utanförskap av något slag.

Första delen handlar om Jennie, en tonårstjej som desperat söker efter sig själv och sin skrivarglädje. Hon förälskar sig i ”fel” kille och tror att sex är det medel som får alla att tycka om henne. Vändningen i Jennies liv kommer när hennes pappa anmäler henne på ett popkollo i Hultsfred som arrangeras av Marit Bergman för unga tjejer som sysslar med musik.
Den här delen tycker jag inte om alls. Jag höll på att lägga ned boken innan jag knappt börjat. Bromander byter alla ”och” mot ett ”&” för att få ett mer ”tonårsflyt” i berättelsen och det funkar inte alls. Det känns som om man läser både på in- och utandning och det blir bara hackigt. Jag känner att jag då och då får börja om för att få en känsla av hur meningarna hänger ihop.

I andra delen får vi träffa Thomas, en utstött och mobbad kille som på något sätt förlikat sig med tanken om att livet ska vara just så här pissigt. Det går inte en dag utan att han blir trakasserad, inte bara av klasskamraterna utan även av lärarna. Han har för länge sedan tappat tron på att få vara en del av barnens värld. När Thomas följer med sina, givetvis pinsamma, föräldrar till Lanzarote träffar han den kriminella Petri som visar honom en helt annan värld. Thomas får vara med om inbrott, sex med en prostituerad och knivhot.
Även här har Bromander inkluderat sex och den här gången på vägen mot Thomas förbättrade självkänsla.

Del tre handlar om Amanda från överklassen i Örgryte, Göteborg. Hon är kreatör och konstnär till sin mammas stora förtret som i sin överklass inte alls tycker att det passar sig. Hennes mamma gör en stor grej av att Amanda är minst värd av sina tre döttrar och behandlar henne därefter.
Amanda får efter många konfrontationer med sin mamma flytta till New York där hennes pappa bor på veckorna.
Den här delen tycker jag inte handlar om någonting. Det finns givetvis en sensmoral även här men den här gången har jag svårare att känna sympati trots att Amandas mamma egentligen aldrig borde fött henne. Berättelsen sätter inte direkt några avtryck och det är denna jag har svårast att komma ihåg.
…och ja, sex är med även denna gång.

I sista delen möter vi Robert. En kille som tröttnat på vardagen hemma i Karlskrona och åker till Thailand för att träna thaiboxning. Han träffar Lai, en prostituerad kvinna – f.d.man – som han inleder ett förhållande med.
Här håller inte Bromander igen på någonting och vi får följa blodiga matcher och ingående sexscener utan några som helst hämningar. Språket är rått och direkt.
Slutet är väldigt överraskande och dyker upp lika direkt som resten av berättelsen.

Vi får bara ana att vissa händelser i dessa böcker för något gott med sig då alla berättelser avslutas abrupt och lämnar läsaren med sina egna reflektioner. I vissa fall skulle jag önska att jag fick läsa lite mer för allt blir lite ytligt när man inte lär känna huvudpersonerna mer. Som att läsa fyra noveller vilket kanske är Bromanders syfte.
Men han skriver bra och språket ändrar sig efter den typ av person vi får följa. Ibland verkar det dock som om Bromanders sexfantasier tar överhand och det blir lite väl beskrivande, även om man läser det med en skräckblandad förtjusning…
För att fånga ytterligare några läsare hade jag inte valt att lägga berättelsen om Jennie först då den är mest riktad och svårast att läsa.
Som sagt skulle jag önska att det fanns mer att läsa om t.ex. Thomas så kanske det är början till en ny bok?

När Daniel Woodrell och andra amerikaner skriver böcker av det här slaget kallas de numera Country Noir. Mina språkkunskaper är inte tillräckliga för att kunna ge genren ett motsvarande italienskt namn och kanske skulle det inte heller vara helt rättvisande. Men likheterna är många. Här berättas historier om de underprivilegierade, de marginaliserade, de chanslösa. Människorna vars enda hopp ligger i orealistiska drömmar om det snabba klippet. Ammaniti är närapå lika svartsynt som sina amerikanska författarkollegor, men här finns också en humor som gör svärtan betydligt enklare att uthärda.

Christiano är tretton år och bor med sin pappa Rino i ett fallfärdigt hus som aldrig städas. Rino är inte precis någon mönsterförälder. Han är en arbetslös, våldsam skinnskalle som tycker att en hakkorsflagga är en lämplig dekoration i vardagsrummet. Men han älskar för sin son och hans största rädsla är att myndigheterna ska ta Christiano ifrån honom. Det betyder inte att han behandlar sin son med särskilt milda händer, sonen måste förberedas för världen utanför. Och världen bjuder inte på någonting gratis till sådana som dem. Det man vill ha måste man se till att skaffa sig själv. Så när Rino inte kan sova för att grannens hund vägrar sluta skälla väcker han Christiano och skickar ut honom i snöfallet för att skjuta den.

Ena halvan av hjärnan sa att det visst var tillräckligt med stake i grabben för att han skulle våga skjuta en hund. Men den andra var inte lika övertygad om saken. Christiano var fortfarande alldeles för mycket ett barn, han gjorde saker bara för att han var rädd för pappa. Och när man gör saker av rädsla och inte av ursinne så har man inte tillräckligt mycket stake i sig för att klara av att sätta fingret på avtryckaren.

Christiano må vara rädd för sin pappa och ibland själv förbanna hans supande och våldsamhet. Men han är obrottsligt lojal och ser redan sig själv gå i pappans fotspår. Att söka till gymnasiet är meningslöst, han är trött på att plugga och vill hellre jobba tillsammans med sin pappa. Att pappan inte haft något annat än enstaka svartjobb de senaste åren verkar inte påverka hans beslut. Det är så det är. De flesta de känner är arbetslösa och hankar sig fram på bidrag och enstaka påhugg.

Men nu ska det bli ändring på det. Det är i alla fall tanken. För Rinos kompis Danilo har en plan. Tillsammans med Corrado Rumitz, även kallad Quattro Formaggio, ska de spränga en bankomat. Bara de lyckas med den kuppen kommer livet att förändras. Danilo kommer att få tillbaka sin hustru som lämnat honom efter att deras lilla dotter dött i en olycka. Quattro Formaggio, som inte varit riktigt normal sedan hans fiskespö kom i kontakt med en högspänningsledning, planerar att köpa mer lera och en elektrisk modelljärnväg till den jättelika krubba han bygger hemma i vardagsrummet. Rino behöver pengarna, men blir när dagen närmar sig allt mer tveksam till att genomföra planen. De andra är idioter. Även om de är hans vänner kan han inte bortse ifrån det. Och det här är den slags brott som från början kan verka ofarligt och harmlöst men som plötsligt förvandlas till en massaker.

Naturligtvis för Rino helt rätt. Ingenting går bra i den här boken. Men samtidigt som det är tragiskt och hjärtskärande så är det samtidigt otroligt underhållande, hur mystiskt det än kan låta. Ammaniti har tidigare skrivit Jag är inte rädd. Det var en mycket bra bok. Den här är ännu bättre. Missa inte den här italienaren!

Fevanna Kargesdotter Side har tröttnat på att gå hemma i byn. Hon känner att hon skulle göra mer nytta för sin familj om hon kunde tjäna in egna pengar inne i stan Hannebor. Så när den årliga marknadsdagen inne i Hannebor är, så passar Fevanna på att strosa runt för att finna sig ett arbete. Hon har turen med sig och lyckas få sig ett arbete på värdshuset Gyllene Kannan.

Det tar inte lång tid tills den stora dagen för avresa är kommen, hennes farbror Dor är den som har äran att skjutsa in henne till Hannebor. Dor har fått stränga order om att skjutsa henne ända fram till Gyllene Kannan. Men Fevanna lyckas övertala honom på vägen in att det räcker med att släppa av henne vid stadsmuren så letar hon sig själv fram till Gyllene Kannan, och han får chansen att göra sina ärenden i lugn och ro.

Väl framme vid Gyllene Kannan så får hon sätta igång och arbeta hårt på en gång. Men Fevanna njuter ändå av varje minut där hon själv tjänar sina egna pengar och inte är beroende av något annat. När den långa arbetsdagen är slut går hon ut för att ta sig lite luft. Fevanna går inte långt ifrån dörren, men blir ändå överfallen av en man i svart kappa . Hon tar upp en sten och kastar på mannen i självförsvar, och efter det blir allt mörkt.

Nästa gång Fevanna vaknar upp har hon så fruktansvärt ont och kan inte röra sig, äventyret har börjat.

“Ge henne vad hon tål, Zeke.” Den andra triumferade. Hon kunde inte sluta stirra på mannen som närmade sig. Håret var verkligen vitt i kontrast till hans mörka ögon och svarta kläder. Hon tvivlade inte ett ögonblick på att det var ondskan som var orsaken till att det såg ut som det gjorde. Alla visste ju hur korpsvarta Maredalarna var.

Denna bok är helt klart ett bevis på att en bok kan vara riktigt bra även fast den är kort. Spänningen i boken håller i sig från början till slut och det är en bok som jag varmt rekommenderar. Det enda som kan vara ett litet minus är att man gärna skulle velat få veta mer om karaktärerna och deras historia. Men om vi har tur kanske det kommer en fortsättning där vi får veta mer?

Vem tycker inte om Mma Ramotswe och hennes bravader på Damernas Detektivområde? Alexander McCall Smith har nu skrivit tio böcker om henne och hennes vänner. Nio är till dags datum översatta till svenska och filmerna går för tillfället på SVT.

För mig har turen kommit till bok nummer åtta där Mma Ramotswe bland annat får hantera ett fall om oförklarliga dödsfall på sjukhus som alla inträffar på samma veckodag och tid. Det dyker också upp en och annan otrogen man…
Den här gången får hon även ta sig an sin gode make, bilmekanikern J.L.B. Matekoni, som har tröttnat på sina bilar och också vill lösa mystiska fall som sin fru.
I tillägg till detta bestämmer sig Mma Ramotswes sekreterare Mma Makutsi för att nu gå vidare och börjar leta efter nya jobb.

Om jag kan reparera en bil, intalade mr J.L.B. Matekoni sig själv, så kan jag göra en så enkel sak som att ta reda på ifall en man träffar en kvinna. Men nu när det blivit dags att inleda utredningen var han ändå iNär alla dessa problem och händelser nått sin upplösning är Mma Ramotswe fortfarande en traditionellt byggd kvinna som dricker sitt rooiboste i sitt älskade Botswana.nte säker på att det skulle bli så okomplicerat som han hade föreställt sig. Han kunde ha bett Mma Ramotswe om råd, men hon var helt upptagen av konsekvenserna av Mma Makutsis avgång.

För dig som aldrig läst någon av böckerna säger jag bara: Grattis! Du har några sköna stunder med små suspekta leenden på läpparna att vänta. Mma Ramotswe kommer med hög mysfaktor och finurliga historier. Till detta en språklig enkelhet som smidigt serverar känslan av Afrika.
Mma Ramotswe tycker inte om att man pratar om Afrika och Botswana med samma innebörd men vad kan man som ovetande nordeuropé göra?

Ett tips om du tänkt börja läsa böckerna. Börja med bok nummer ett - Damernas Detektivbyrå.

Svensk medeltid inklusive det som kallas för vikingatid handlar den andra delen av Sveriges historia om. Vi befinner oss alltså i Odens och Arns tidevarv och en period som många har associationer till. Det är 750 år då bygderna och länderna norr om Östersjön genom många konflikter och stor samhällsomvandling formades till ett rike styrt av en centralmakt. Egentligen är det först i slutet av denna andra bok som man kan hävda att det handlar om Sveriges historia. Sverige som begrepp används första gången 1384.

Under bokens period genomgår det svenska området många förvandlingar på olika plan. Den tidiga medeltiden präglas av ett bygdesamhälle med förkristen religion och mestadels muntlig tradition. Runor börjar användas och därmed tar forntiden slut och skriftliga källor kan användas för att få kunskap om den tidens verklighet. Återigen gör man upp med den nationalromantiska bilden av vikingen som någon sorts ursvensk. Det är en bild som biter sig kvar i nutida kultur och behöver diskuteras.

Så småningom tas en ny religion in från kontinenten, vilket får stort inflytande över människors liv och i de politiska förhållandena. Under samma tid växer också de första städerna upp som ekonomiska och religiösa centra. Under 1100-1200 pågår alla maktkamper mellan olika familjer och deras bundsförvanter som till slut leder fram till ett mer enat rike. Det är tydligt att debatterna om var Sverige uppstod blir en irrelevant fråga ur ett historiskt perspektiv. Harrison visar att det inte var någon förutbestämd tanke att det skulle bli ett enat svenskt rike av de mindre självständiga bygderna. För att det skulle bli så krävdes många olika komponenter, t.ex. en gemensam religion, skatteväsende och lagstiftning som också hämtades utifrån, en militariserad stat m.m. Birger Jarl ser med hänsynslöst våld och politisk skicklighet till att skapa en svensk monarki som trots prövningar behåller makten över landet och dess invånare.

Som en översikt för svensk medeltid är det en självklar läsning. Är man som jag mer än lovligt intresserad av svensk medeltid är det också intressant, men för fördjupningen får man kanske också komplettera med annan specialiserad litteratur. Det är också stor tonvikt på den politiska historien även om försök görs att bredda beskrivningen med en del social historia. Ibland saknar jag också Harrisons mer personliga anslag från hans andra böcker, troligen är det medvetet nedtonat i detta som ska vara ett standardverk för svensk historia.