bokbloggen.com

Novellen är en litterär form som inte är lika vanlig som den var förr. Inom skräcklitteraturen finns det författare som vill hålla novellen vid liv, kanske för att korta historier med lite oväntat slut är effektivt för att skrämmas. Spökhistorierna från läger eller sena kvällar i skriftlig form. Joe Hill är en av dessa författare som använder novellen för att utveckla sitt skrivande och i Vålnader har han samlat femton mer eller mindre skrämmande historier.

I Vålnader finns många klassiska skräckteman med, vampyrer, zombies, klaustrofobi, spöken m.m. Hill ger också sin uppskattning till de som har varit före honom i skräckbranschen t.ex. Bram Stoker, George Romero, Neil Gaiman. I novellen Hör syrsor sjunga finns möjligen en variant av Kafkas Förvandlingen som har inspirerat.

I en novellsamling är det svårt att beskriva någon handling utan att avslöja för mycket. Min favorit blev Min faders mask som är en ganska skruvad berättelse. Jack är på väg till en stuga för semester med föräldrarna. Resan blir en bisarr upplevelse där föräldrarna klär sig i masker och Jack får gå på en kuslig promenad i skogen. Möjligen är det en beskrivning av övergången från barndom till vuxenliv då Jack är tretton år. Han får en inblick i de vuxnas lekar och befinner sig samtidigt i en form av barnsaga där huvudpersonen går vilse i skogen där han träffar barn som hjälper honom.

Att skriva skräck är inte svårt. Att skriva bra skräck är otroligt svårt. Det finns mycket skräck inom film och litteratur och det är inte så ofta man stöter på något som är riktigt bra och berör. Joe Hill är fortfarande en ganska färsk författare och han har hittat nyckeln till skräckens beståndsdelar. Språket är ibland poetiskt och känslan i berättelserna är gripande. För er som har upptäckt John Ajvide Lindqvist kan jag rekommendera att prova Joe Hill, ni kommer till viss del känna igen er och blir nog inte besvikna.

En seriemördare härjar vid Stureplan där han plockar upp sina offer som så småningom hamnar i resväskor som placeras i Stockholms parker. Till polisutredningen kopplas Althea Molin som är hemma i Sverige på rehabilitering. Hon är profilerare som i sitt förra uppdrag i New York överfölls av en mördare som gav henne både fysiska och psykiska ärr. När hon går arbetslös och skaffar sig bostad i Stockholm kontaktas hon av barndomsvännen Rickard som vill ha hjälp av hennes kunskaper.

Änglalik är von Schencks debutroman och tyvärr märks det. Det är en ganska kort deckare och det behöver inte vara någon nackdel, men det känns som att både personbeskrivningar och handling hade tjänat på lite mer utrymme. Historien är inte särskilt originell och därför hade jag velat ha mer ”kött på benen” för att bli engagerad i boken.

Althea brottas med sina tidigare tvångstankar som hotar att komma tillbaka till henne när mördaren börjar skicka MMS av henne till hennes mobil. Samtidigt får man en liten inblick i hennes tankar kring profilen. Hon blir irriterad när Gabriel, en av poliserna, har hittat en möjlig misstänkt trots att hon inte är klar med profilen. Som läsare blir man ju lite förvånad över att profilen skulle vara viktigare än att ta itu med personer som kan ha begått brotten. Altheas känsloliv och vardag avhandlas bl.a. i hennes vänskap med Emelie som jobbar på ett säkerhetsföretag.

Mycket av karaktärernas beteende känns stereotypt. Från början tvekar Althea att ta jobbet som profilerare i Stockholm och när hon väl gör det finns det naturligtvis några medelålders män i utredningsgruppen som är skeptisk till henne. Som tur är hittar hon några jämnåriga som är lite mer moderna och nyfikna på profilering. Dessutom får hon känslor för en av poliserna efter att ha levt singelliv ganska länge. Det är för mycket som är förutsägbart för att man ska bli intresserad av personerna i berättelsen eftersom de verkar följa mallen för hur man skriver deckare.

Mats Söderlund är för mig framförallt en skicklig naturlyriker (sagt med positiv betoning) med stark känsla för rytm och ton. Han har en förmåga att dra trådar mellan landskapen och in i de minsta insekters beståndsdelar. Från horisont till bågnande ryggplåtar. Ständigt med en intensiv, brinnande röst som menar att det här är på allvar. Att lyriken kan vara avgörande. I ”Stillhetens sträckta halsar” med ett underbart hypnostiscerande språk och i den senaste samlingen, ”Hyperparasiterna”, mer koncentrerat, nästan splittrat. Men bara nästan.

Med ”Komage” fortsätter Söderlund sitt febriga sökande efter språket som ska lyckas fånga in, klargöra, beskriva. Vad? Det kan vara svårt att säkert veta. Människan är mitt banala svar. Den mänskliga naturen. Hur vi minns. Hur vi talar. Hur vi ser. Och på den vägen nå längre in i oss. Vart? Till punkten där vi fattar våra beslut. Där vi blir till. Där man kan förändra.

Det är som om han fått en aha-upplevelse och insett att vi inte tänker som texten i en bok ser ut. Att hjärnan inte löser problem genom att gå från a till ö. Många är de poeter som de senaste åren arbetat i den fåran. Ofta sammanklumpade under beteckningen språkmaterialister. Nu sällar sig Söderlund till den skaran, vare sig han vill det eller inte.

Hos Nietzche har han hittat en programförklaring, eller åtminstone en utgångspunkt för samlingen. ”Såframt vi icke omvända oss och varda som kor komma vi icke in i himmelriket. Vi måste lära ett av dem: idisslandet”. Genom omtagningar, nedbrytande av ord, sammanblandade av bilder, försöker Söderlund närma sig kons fyra magars arbetssätt. I korta rader kan man hitta stycken som ännu inte brutits ner till mindre beståndsdelar, men oftast slutar det i förvirring. Jag försöker läsa det noggrant, ord för ord. Jag försöker läsa texten rekordsnabbt. Jag läser omedvetet som en ko maler gräset i sina magar. Och här finns verkligen rader som är oerhört starka, men knappast någon gång känner jag att formen förstärker innehållet. Istället klibbar delarna fast vid varandra och lämnar mig likgiltig. Det är synd på en sådan angelägen poet.

Enligt både karta och text så ska Saltön faktiskt ha en förbindelse med fastlandet. Men det är svårt att tro. Vad annat än generationer av inavel skulle kunna frambringa så här många dysfunktionella människor på en och samma plats? Jag vet inte om det är våren, men folket på Saltön verkar galnare än någonsin.

Under de första kapitlen störs jag hela tiden av intrycket att jag läser en julkalender för infantila vuxna. Här är varenda människa ett original och det vimlar av galna infall. Den som letar efter djup eller någon större psykologisk trovärdighet söker garanterat förgäves. I Viveca Lärns böcker kan en vuxen kvinna mycket väl klä ut sig till påskkärring och våldgästa en man hon tror är miljonär i hopp om att lite spritblandat kaffe ska sätta fart på romantiken.

Inavel, tänker jag igen och himlar med ögonen.

Men samtidigt kommer jag på mig själv med att då och då sitta och småle. För hon är ju faktiskt kul. Figurerna må vara skruvade, men Lärn gillar dem och det känns. Dessutom finns en rapphet och en ton som känns väldigt göteborgsk och sådant är jag lite svag för. Allt är faktiskt inte ordvitsar i rikets andra stad.

Ingen av dem hade någonsin varit inne i en vintagebutik, ett badhus, ett bibliotek, ett antikvariat, en bastu, en loppis eller en auktionshall. Philip och Lizette avskydde begagnade ting. Men de tyckte mycket om varandra, på ett bildat, belevat och elegant sätt. Deras kärleksliv gjorde dem båda mycket tillfredsställda och de var flitiga användare av deodoranter.

Det här är den sjätte och sista boken om de boende på Saltön. Naturligtvis kommer den, precis som de tidigare, att filmas som tv-serie. Den är som gjord för just det. Att läsa Aprilväder känns som att återkomma till en halvfnoskig komisk såpa. Man har vant sig vid figurerna och lärt sig att gilla dem. Att få människor i verkligheten beter sig som personerna på Saltön spelar faktiskt mindre roll.

Om man skulle göra en undersökning i Sverige så gissar jag att fler svenskar skulle kunna beskriva indianernas öde i Nordamerika än samernas i Norden. När jag läste Stulet land skämdes jag, av två anledningar. Det är pinsamt hur lite man vet om Sveriges ursprungsbefolkning och historien om landets norra del. Det är också fruktansvärt att ta del av hur svenska staten har behandlat den samiska befolkningen och vilken människosyn som har varit rådande långt in på 1900-talet.

Stulet land handlar om hur svenska staten med olika medel har tagit mark från samerna och hur det har drabbat den samiska befolkningen. Lennart Lundmark är historiker och boken tar sin början i forntiden för att bl.a. avliva en del myter om samerna. Från Gustav Vasa och framåt blir samerna allt mer utsatta för svenskt förtryck som framför allt handlar om uppfinningsrik myndighetsutövning. Möjligen är det en anledning till att samernas historia inte är så känd, förtrycket har inte innehållit så mycket dramatik som t.ex. fördrivandet av indianer. Ändå har det följt ungefär samma principer, där majoritetsbefolkningen har tagit mark från den nomadiserande ursprungsbefolkningen och förstört deras näringar.

Fram till 1700-talet hade samerna ett ganska bra förhandlingsläge mot svenska staten eftersom de hade varor som eftertraktades, t.ex. päls. Om staten inte betalade eller behandlade samerna väl kunde de flytta över gränsen. Därför klarade sig samerna t.ex. från utskrivning till alla de krig som Sverige förde under renässansen. Skatterna var inte heller lika betungande som för resten av befolkningen. Från 1700-talet börjar staten kunna kontrollera Norrland bättre och samernas förhandlingsläge försämras.

En stor del av boken behandlar de rasistiska föreställningar som har styrt politiken kring samernas rättigheter. Samerna, eller lapparna som de mestadels kallades, drabbades av nationalromantiska myter och rasbiologisk forskning. Enligt den utvecklingsteori som kategoriserade människor efter en föreställning om hur utvecklat folket var, stod bofasta dvs. svenskar högre än nomader på stegen. Det var också så att man skulle hålla sig till sitt folks särart:

Konsekvenserna blev att samerna skulle hållas på avstånd från den svenska kulturen. Om samer ägnade sig åt något annat än renskötsel hamnade de i armod och elände. Eller som ecklesiastikminister Fridtjuv Berg uttryckte det i en riksdagsdebatt 1913: “Om lapprasen upphör med sitt nomadiserande liv, är den dömd att dö ut” Han försäkrade också “att lapprasen genom sin art och nedärvda anpassning efter naturförhållandena inte lämpar sig för vår svenska bofasta befolknings levnadssätt”. Allt fler började nu beskriva “lappens natur” som “barnslig”, “slö”, “klenmodig” etcetera.

Efter att ha läst Lundmarks bok skäms man lite mindre för det är en bra redogörelse för den samisk-svenska historien. Även om texten blir lite akademisk torr är boken intressant och man läs sig mycket på relativt få sidor.

En riktig roman. Så var det någon recensent som beskrev den här boken. Det är en bra beskrivning. Det här är en riktig roman. Det verkar inte som om det skrivs så många sådana just nu. Åtminstone inte på svenska. Det fragmentariska och språkligt experimentella verkar vara vanligare än den klassiska berättarformen. Inget fel med det, men när jag läser den norska romanen Lejonkvinnan så inser jag att jag faktiskt har saknat den här typen av berättelse utan att ens veta om det.

I ett litet samhälle i Norge väntar en kvinna sitt första barn. På väg hem från en övning med traktens kör faller hon omkull på isen. Hon känner sig inte skadad, men hon har svårt att komma upp på fötterna igen. En granne råkar komma förbi och hjälper henne. När de börjar gå hemåt förstår hon att det inte bara är fallet som gör att ryggen smärtar – vattnet har gått och hon har fått värkar. Grannen hjälper henne hem till mannen, stationsmästaren Gustav Arctander och doktorn tillkallas. Men någonting går fel. Kvinnan dör samtidigt som hon föder barnet. Ett barn som inte liknar någonting läkaren sett tidigare. En flicka helt täckt av hår.

”Herregud”, sade stationsmästaren igen. Han kastade åter en blick på barnet.
”Ni ska se att om några dagar…”, började fru Birgersson.
”Ta bort det”, sade stationsmästaren högt. ”Jag vill inte se det. Det är ju inget barn. Det är ju en – lo, för satan. Ta bort det.”

Bortsett från hårväxten är det inget fel på den lilla flickan. Eva, som flickan döps till, utvecklas helt normalt under sin barnflickas omsorger och stationsmästaren vänjer sig så småningom vid sin dotter. Han är ingen ond människa, men i sina omsorger gör han allt för att hålla Eva avskild från världen. Något som hon så småningom opponerar sig emot. För Eva visar sig vara en intelligent och nyfiken flicka som vill se mer av världen än sitt rum. Hon får en första vän i telegrafisten Gnisten, men när hon så småningom övertalar sin far om att hon ska få gå i skolan upptäcker hon snart att det är betydligt svårare att skaffa vänner där.

Trots stationsmästarens ansträngningar att hålla sin dotter dold från världen är det många som intresserar sig för henne. Både vetenskapsmän och direktörer för kringresande varietésällskap söker upp fadern och vill träffa Eva. Och det är kanske inte helt självklart vilka som kommer med det bästa erbjudandet.

Jag tyckte mycket om den här boken, på flera plan. Jag kan inte låta bli att känna med Eva som så envist försöker ta plats i världen utanför trots de smärtor det medför. Men framför allt tycker jag om berättelsen som gång på gång överraskar genom att ta andra vägar än de jag har föreställt mig. Det här är faktiskt, precis som någon uttryckte det, en riktig roman. Och dessutom en riktigt bra sådan.

Sex väninnor träffas varje år för några dagars vistelse på en ö i skärgården. Alla har de arbetat som journalister på Expressen för länge sedan och vänskapen har hållit trots att det var många år sedan. Där väcktes intresset för jämställdhetsfrågor när de upptäckte att tidningen styrdes helt och hållet av de manliga chefernas intressen. De blev tidningens tjejmaffia som i sin undergroundpublikation PM Underifrån skrev om saker som ledningen gärna höll tyst om. Som att cheferna for som skottspolar till varmare länder medan kvinnliga reportrar fick reportagereseförbud av påstådda sparsamhetsskäl eller hur cheferna fick sprit hämtad av företagets vaktmästare. Något som så småningom började sätta redaktionen i gungning.

Nu är de i övre medelåldern och har för länge sedan lämnat tidningen. Men fortfarande träffas de varje år på Calypsos ö där de äter gott, badar, bastar, fiskar och pratar. Om stort och smått. Om det livsviktiga och om det helt oviktiga. Som vänner gör.

Himmelsk plommonpastell, honungsgloss, solig sherry, rosengeranium och mauve – vi radar upp Calypsos antika smink på bryggan, vänder och vrider på burkarna och gottar oss åt etiketterna.

Eftersom ingen står ut med tanken på lunch har Calypso bestämt att vi ska ha en utvärtes, återupplivande spa-eftermiddag. Vi ser faktiskt ämliga ut och behöver skrubba bort glåmighet och bakfylla.

Det här är en trivsam bok. När jag väl har vant mig vid personernas fåniga namn, så trivs jag bra tillsammans med Kanelblomman, Prästduvan, Calypso, Sminkdosan, M och Ravenna. För det här är inte bara en bok om vänskap och jämlikhet, det är också en alldeles ljuvlig sommarskildring. Jag vill vara med på den där ön och gå barfota i gräset, äta frukost under en enorm oxel och dricka calvados till elvakaffet på bryggan.

Allt är förstås inte idyll. Det finns bett i replikerna och skärpa i argumenten som handlar om samhället och gubbiga arbetsplatser, men för mig personligen är det smaken av sommar som stannar i minnet.

Hedersmord är ett begrepp som vi fått lära oss på senare år och som har diskuterats mycket. Dödergök handlar just om hedersmord, men kanske inte enbart som något som sker i familjer från ”andra kulturer”. Visserligen finns här det traditionella hedersmordet i en kurdisk familj där dottern har ett förhållande med en iransk kille som inte har godkänts. Men berättelsen innehåller ytterligare ett brott där en svensk polisman har dömts för att ha mördat sin hustru.

Maria Allende och hennes man Tobias letar efter drömhuset, till sig och tvååriga dottern Alma, på den övervärderade bostadsmarknaden. Maria är arbetslös efter att ha blivit sparkad från sin vikarietjänst som journalist och ser sig själv hamna allt längre från arbetsmarknaden. Hon får reda på att huset de har köpt tidigare bebotts av polisen Joakim Lind som misshandlat och sedan skjutit sin fru, Louise. Journalisten i henne vaknar och familjen får stå tillbaka när hon vill skriva historien om Louise. Det visar sig dock att det finns en del ouppklarat med fallet som ställer Maria inför ett knivigt val om hon ska publicera berättelsen.

En iransk kille hittas hängd på en vind där hans flickväns familj bor. Självmordet utreds snart som ett misstänkt mord av polis och åklagaren Madeleine Edwards. Edwards är övertygad om att självmordet var påtvingat eller t.o.m. ett mord men får mycket kritik från media och andra, som menar att hon styrs av fördomar mot invandrarfamiljer. Ändå drivs hon starkt av ett rättvisepatos och vill lösa fallet, vilket ger henne mindre tid för sig själv och med dottern Alexandra.

Parallellt får man följa de båda fallen som båda handlar om män som med alla medel vill kontrollera kvinnan och hennes ”heder”. Av någon anledning anses det ena vara kulturellt och det andra ett utslag av en störd personlighet. Edwards tänker vid ett tillfälle tillbaka på sin egen ungdom:

Hennes pappa hade mer eller mindre förbjudit Madeleine att bli seriös med ”den där drasuten” och demonstrativt vägrat ta killen i hand under det halvår som han och Madeleine hängde ihop. Kontrollerande föräldrar och pappor som har åsikter om sina döttrars val av pojkvän är inte precis en enbart kurdisk företeelse.

Maria och Madeleine är två ganska lika personer. De strävar efter framgången i karriären samtidigt som familjen är viktig men får stå tillbaka ibland. Beskrivningen av de två är levande och mänsklig. Som småbarnsförälder har boken stor igenkänningsfaktor, förutom att det är en ganska bra roman som vill få läsaren att tänka och utmana sina egna fördomar om verkligheten.

Jag hade antagligen missuppfattat recensionerna av Theorins första bok, men jag var övertygad om att detta var ytterligare en traditionell deckarserie. Om än på Öland. Sällan har jag blivit så belåten över att ha fel. Det här var inte alls vad jag hade väntat mig. Det här var något mycket roligare och mer spännande.

Det finns visserligen en slags kriminalhistoria i boken, men det är lika mycket en spökhistoria som Theorin väljer att berätta när han beskriver hur familjen Westin flyttar från Stockholm och börjar rusta upp den gamla gården Åludden. Huset har stått öde intill de två fyrarna under lång tid och det är ett stort arbete som ligger framför dem. Men det är inget som avskräcker dem. Joakim och Katarina har renoverat hus tidigare. De ska skapa sig ett bra liv här tillsammans med sina två små barn.

Kanske spökar det på Åludden. Det går i alla fall många historier om gården som sägs ha byggts av timmer från förlista båtar som gått under i fåken, den öländska stormen som drar in med snö, is och dimma och snabbt förvandlar havet och landskapet till dödsfällor.

Historierna om att de döda återvänder till det Åludden på julafton är från början bara spännande folklore, men när en familjemedlem drunknar under mystiska omständigheter förvandlas sägnerna till något mer hotfullt.

Lågan i den norra fyren på Åludden slocknade det här året. Den har såvitt jag vet aldrig tänts igen.
Men Ragnar Davidsson berättade för mig att det fortfarande lyser ibland i fyrtornet – natten innan någon ska dö.
Kanske är det en gammal eld som flammar upp ibland i fyren. Minnet av en svår olycka.

Trots några små logiska luckor fungerar den här boken utmärkt. Theorin är skicklig på att bygga upp en krypande kuslig stämning där det är svårt att vara helt säker på vad som är fantasi och vad som är verklighet. Historien som tidvis är spretig med många olika spår knyts ihop riktigt bra på slutet. Enligt uppgift ska det komma ytterligare två fristående böcker som utspelar sig i samma öländska landskap. Något att se fram emot för alla som uppskattar spännande läsning med en lagom dos spökerier.

Berättelsen om hur Abrahams hustru Sara beordrar honom att göra slavinnan Hagar med barn och fostra det som sitt eget är väl känd. De kunde inte själva få barn och såg till att använda sin ofria tjänarinna till det ändamålet. Efter Guds ingrepp får sedan Abraham och Sara egna barn och Hagar blir förvisad. Slavägarens rätt att behandla sin egendom som han eller hon vill är inget som ifrågasätts, varken i Bibeln eller någon annanstans förrän i modern tid. Här tar Harrison avstamp i sin världshistoria om ofrihet och slaveri.

Det blir väldigt snart uppenbart hur självklart slaveriet har varit en del av mänsklighetens sociala verklighet. Alla har accepterat ofriheten även om slavarna själva naturligtvis inte vill vara i den situationen. Krig och fattigdom är enligt Harrison de viktigaste anledningarna till att man blir slav. Eftersom de flesta samhällen inte vill förslava sina egna blir krigsfångar ett sätt att skaffa ofria. Fattigdom driver många i skuld och för att citera en ganska känd politiker; ”den som är satt i skuld är inte fri”.

Harrison är skicklig på att göra facklitteratur populär och två anledningar till det är att han behärskar ett varierat språk och väver in anekdoter som levandegör fakta. Han är också bra på att vända perspektiv som man har, eller i alla fall förväntas ha. Ett exempel på det är hur han presenterar vår nuvarande syn på slaveriet, det handlar om svarta ofria på plantager i Nordamerika. Egentligen är det en ganska ovanlig form av slaveri om man ser till historien. Det krävs mycket resurser för att frakta och kontrollera så många slavar. På antiken var det t.ex. mycket vanligare med få slavar som arbetade i hushållet.

Ibland säger man att rasismen var upphov till slaveriet utifrån den föreställning som vi har, men egentligen är det tvärtom. Att just svarta afrikaner blev förslavade har bidragit mycket till den nervärderade syn som vita européer har på afrikaner som lägre stående. Harrison citerar själv en tidigare president i Trinidad och Tobago: ”Slaveri föddes inte ur rasism; snarare var rasismen en konsekvens av slaveriet.” Att slavar inte ansågs vara fullvärdiga människor med t.ex. juridiska rättigheter har naturligtvis avspeglat sig i synen på de individer och folk som blev ofria. Aristoteles, den grekiske filosofen, jämförde t.ex. slaven med en oxe i mänsklig gestalt.

En annan företeelse som får en del utrymme i boken är det faktum att det är många kvinnor som hamnar i slaveri. Att äga sexslavar var inget som var särskilt anmärkningsvärt under antiken t.ex. Fallet med Hagar ovan är inget som väcker uppståndelse utifrån att hon blir utnyttjad av sin ägarinna som sexslav. Däremot gick sexslaveriet ut över prostituerade som tidigare hade något högre status, men när de gjorde samma sysslor som slavinnor och utbudet av ofria horor ökade minskade fria prostituerades position i samma takt.

Slaveri är inte bara en intressant läsning angående temat, allt från slavuppror i Rom och Irak till Portugals slavhandel i Afrika, utan också en allmänbildande världshistoria. Eftersom ofrihet har funnits i nästan alla samhällen får man en översikt över många epoker och delar av världen. I denna första del handlar det mycket om Europa och Mellanöstern men också om Asien och Afrika.