bokbloggen.com

Jag kan inte låta bli att jämföra den här spänningsromanen med Stieg Larssons tre böcker. Det finns en hel del paralleller. Även det här ska bli en trilogi och huvudpersonerna är ungefär lika osannolika. I stället för en journalist som leker utredare får vi här Viggo, en bisexuell dramatiker och regissör som agerar privatspanare. Lisbet Salanders motsvarighet blir kinesiskan Yi Young – utnyttjad och könsstympad, men samtidigt väl bevandrad i kampsport och en dokumentärfilmare av guds nåde.

Som tur är finns det skillnader i stil. Till exempel låter Lantz bli att dela med sig av vartenda produktnamn. Jag slipper alltså läsa att Viggo svarar i sin Ericsson T30 på varje sida. Tack för det! Dessutom utspelar sig boken till stora delar i Göteborg vilket förstås är extra roligt för en göteborgare. Här dör folk på Hotell 11 och blir misshandlade på Ostindiefararen, vilket ju är mycket festligare än när det händer i Stockholm, Kymlinge eller Ystad. Åtminstone om man är göteborgare.

Det finns en otäck verklighet bakom den historia Åsa Lantz berättar. Kinesiska ungdomar har försvunnit efter att de sökt asyl i väst. I romanen är Yi Young en av dem. Men nu är hon vuxen, dokumentärfilmare och redo att avslöja allt. Vilket visar sig vara svårare och farligare än hon trott. Hon tvingas gå under jorden redan efter det första avsnittet sänts och frågan är om hon kommer att lyckas producera några fler. Det är många som försöker hindra henne. Lite för många. Det läggs ut så många trådar att hela historien till slut känns både osannolik och onödigt tillkrånglad.

Så trots Göteborgsmiljöerna är jag inte speciellt förtjust i boken. Tempot är visserligen så högt att det är svårt att lägga den ifrån sig, men redan under läsningen glömmer jag vem som är vem och har svårt att hänga med i handlingen. Kanske beror det på hastigheten och den stackatoaktiga berättarstilen med korta stycken, snabba tillbakablickar och byten av perspektiv. Kanske beror det på att jag faktiskt inte lyckas bry mig om bokens huvudpersoner. För trots alla vidrigheter som Yi råkat ut för är jag distanserat oengagerad eftersom hon aldrig blir verklig för mig. Jag tror inte på historien och då försvinner en stor del av spänningen, tyvärr.

Med en syrlig underton och komisk sarkasm sätter Hemon igång med sin berättelse som växlar mellan nutid och tidigt 1900-tal. I nutidens historia möter vi, Vladimir Brik, som kommer från Bosnien, bor i USA och kämpar med att ta till sig, och höra hemma i, det amerikanska samhället. Men historien börjar med en annan man…
Det är 1900-tal i Chicago och Lazarus Averbuch knackar på dörren till en polismästare. I ett tumult av okunskap och rädsla för främlingar, i det här fallet judar, blir Lazarus mördad. Ingen vet varför Lazarus knackade på just polismästarens dörr eller vad han hade för ärende. Hans syster Olga tvingas leva kvar med dessa frågeställningar tillsammans med upprepade trakasserier som hon sedan utsätts för av polis och advokater som kräver information hon inte kan ge dem om Lazarus och hans vänner.

Konstaplarna genomsöker lägenheten med lidelsen hos ett par soldater som utkämpar ett rättmätigt krig. Olga står med tallriken i handen och betraktar dem uttryckslöst. De rotar fram saker under sängen: böcker, bylten med slitna kläder och en koffert i papp ur vilken de skakar ut ett manuskript och en bunt brev skrivna på ryska. De konfiskerar allt. De bläddrar igenom de subversiva böckerna; Fitzpatrick läser upp titlarna: Berättelsen om en ond konung, I de frias land, Hur ni värnar Er kropp och själ, Vad konstitutionen lär etc. ”Jag har aldrig förr stött på en judejävel som kan läsa engelska”, säger Fitzpatrick.

Denna historia om Lazarus rullar genom hela boken i vartannat kapitel.

I de övriga kapitlen får vi som tidigare nämnt följa Vladimir Brik. Han är gift med Mary, en amerikansk läkare, ständigt på jakt efter det perfekta och intetsägande liv i vilket Vladimir känner sig vilsen. I jakten på en förklaring till sin egen otillfredsställelse får han som författare möjligheten att genom ett stipendium söka efter svaret på Lazarus plötsliga död. Detta tar honom Östeuropa där även Lazarus hade sitt ursprung.
Med sig har han barndomsvännen och fotografen Rora som följer med för att återge resan i bilder. Rora är också en fantastisk historieberättare som ger deras resa genom Moldavien, Ukraina och Bosnien en grym känsla.

Vet du, fortsatte Rora. att en gång krävde Miller att jag skulle ta foton av barn som flydde från prickskyttarna – när de sprang iväg och duckade bakom sopcontainrar, mitt under en kraftig eldgivning. Han betalade några av ungarna för att springa fram och tillbaka under beskjutningen så att jag skulle få en perfekt bild.

Hemon skriver inte särskilt vackert. Han skriver snyggt. Orden är nästan lite coola att läsa men tillsammans med den tidigare nämnda sarkasmen får berättelsen en hård yta som är lite svår att ta sig igenom. Kanske det liv som många levt i Östeuropa behöver framställas så för att västerlänningar ska kunna få någon förståelse för det men i det här fallet blir det mest ytligt. Det är synd på en så bra historia att boken inte griper tag mig men jag inte hjälpa att tycka att den är ganska händelsefattig.

När kapitlen tagit slut och således även berättelserna om Olga och Vladimir har vi fortfarande inte fått fler svar om Lazarus. Istället har berättelsen vänt till att bli nutidens historia om Vladimir som hittat hem, både bildligt och bokstavligt.

Modern arbetarlitteratur hör inte till vanligheterna. Vem skriver om fabriksarbete idag? Inte många, tydligen. Men här kommer en kollektivroman som utspelar sig på en bilfabrik någonstans i Sverige.

Prologen är bisarr och tragikomisk. En frågvis besökare på en guidad tur genom fabriken halkar i utspillt fett och blir liggande medvetslös på linan. Alla blir stående handfallna tills en av fabriksarbetarna vaknar till och trycker på stoppknappen som stannar det löpande bandet. Detta får chefsingenjören att komma utrusande. Hans enda tanke är att få undan kroppen så att produktionen kan fortsätta. Att vänta på ambulansen är inte att tänka på. Det skulle ta för lång tid.

Det finns dagar då jag önskar att jag hade ett enkelt, mekaniskt arbete. Ett sådant där man kan koppla bort hjärnan och låta händerna rutinmässigt sköta arbetsuppgifterna. Nästa gång jag känner så, ska jag plocka fram den här boken och påminna mig själv om att jag ändå är ganska lyckligt lottad. För det är verkligen ingen drömtillvaro Hamberg beskriver. De drömmar om livet som huvudpersonerna i boken har nöts ned allteftersom. Arbetet som bara skulle vara ett steg på vägen till något bättre blir en permanent del av tillvaron.

Här skildras inte bara arbetarnas monotona slit och stress utan också vad som händer med den som byter arbete. Anna-Greta som inte kan sova på nätterna på grund av smärtor i armen blir lättad när hon får ett tidmätarjobb, men får också leva med att somliga arbetskamrater helt slutar prata med henne på kafferasterna. Förmannen Lennartsson började på fabriksgolvet och tog sig uppåt den långa vägen. Men nu stressas han av att företaget anställer civilingenjörer som går in med högre grundlön än hans och pratar om saker han inte riktigt förstår. Produktionen ska dokumenteras och styras, koncernspråket har blivit engelska och datorn ett självklart arbetsredskap. Ingenting av detta går enkelt för Lennartsson.

Det finns arbetsledare som blivit degraderade. Inte till golvet, så långt har det inte gått, men omplacerade till något förråd eller undanskymd verksamhet utan betydelse. Kalle, hans kompis från förmanskursen blev chef över sophanteringen! De brukade alltid äta lunch tillsammans, numera undviker de varandra. Det är så pinsamt. Vad ska man säga? Låtsas att det är en befordran?

Solidariteten är inte självklar på lajnen heller. För somliga är det naturligt att hjälpa en arbetskamrat som kommit efter, medan andra gärna smiter undan. Det höga tempot gör att var och en är sig själv närmast och även om det heter att man arbetar i självstyrande grupper är kontrollen rigorös och utrymmet för egna beslut obefintligt.

Drömfabriken har både fördelarna och nackdelarna med en kollektivroman. Det stora persongalleriet gör det svårt att bli riktigt engagerad i individerna, men samtidigt bjuder den på många perspektiv. Och här och där bränner den till med bilder som stannar i minnet. Sammantaget blir det en klart läsvärd bok.

Andra legionen deltar i invasionen av Britannien. Året för denna erövring är 43 e.Kr. och utgången är långt ifrån given då den romerska armén är i numerärt underläge och britannerna kämpar med medel som romarna är ovana vid. Centurionen Macro och hans optio, den 17-årige Cato, kämpar under legat Vespasianus för framgång. Det är också kring dessa tre män berättelsen kretsar. Kejsar Claudius vill ha ett avgörande under året och ämnar själv delta i det avgörande slaget, ridandes på elefanter. De britanniska stammarna är splittrade och detta vill han utnyttja.

Erövringen är andra delen i Scarrows Silverörnserie och är en dramatisering av hur det kunde gått till när Romarriket intar Britannien. Scarrow har utgått från antika historieberättare för att skildra händelsen. Det märks allt för tydligt att han vill visa sina kunskaper om denna epok då det är mycket beskrivningar som ägnas militär hierarki och strategi:

Långt bort från all pompa och ståt kring kejsarens ankomst gick Cato vaktrundan runt fortet som tilldelats hans halva av centurian. Femhundra steg längre bort längs med höjden låg fortet som bemannades av Macro och de övriga fyrtio legionärerna. Raden av fort bildade ett yttre försvarsverk framför huvudlägret som låg en mil längre bort nere vid floden, och från toppen av höjden hade man god utsikt över landskapet norr om Tamesis. I dagsljus skulle ingen britannisk styrka kunna närma sig obemärkt och de små garnisonerna skulle ha gott om tid att falla tillbaka till huvudarmén om det skulle bli nödvändigt.

Under fältslaget uppenbaras också en konspiration mot kejsaren som löper genom historien och som berör de tre huvudpersonerna då det är närstående till dessa som är inblandade. Det är illvilliga antagonister som agerar för egen vinning, svekfulla kvinnor som inte går att lita på och manliga hjältar som räddar dagen. Stereotypt och ointressant med andra ord. Scarrow försöker fördjupa innehållet med några resonemang kring imperiestatens rätt att erövra andra folks territorium. Det hade kunnat lyfta läsningen, men ges alltför lite utrymme för att kunna bidra med något bestående.

Boken riktar sig tydligt till den historieintresserade läsaren men tyvärr är det inte bara ointressant utan också historielöst emellanåt. Kejsaren skildras som en riktig klåpare, vilket troligtvis beror på att författaren har använt sig av ganska partiska och tendentiösa historieskrivare som källor. Eller så vill han ge en känsla av hur den vanlige mannen överträffar makten, men det blir ändå inte trovärdigt. Språket har inte heller någon historisk känsla, vilket kan bero på översättningen, men ”stick och brinn” var knappast något antik uppmaning.

Scarrows serie om Romarriket säljer bra så naturligtvis finns det något som fångar många läsare. Är man intresserad av strategi, brutala slag och klassisk manlig stridsmoral, kryddat med lite intriger så finns det mycket att hämta. Men mig gav det inte blodad tand.

Jag har aldrig känt några zigenare, eller romer, som de flesta föredrar att kallas. Jag läste visserligen om Katitzi när jag var liten och blev upprörd över hur orättvist hon behandlades, men där både börjar och slutar mina erfarenheter. Med en känsla av att något är väldigt orättvist. Senare års nyhetsrapportering från Italien, Rumänien och forna Jugoslavien har bara förstärkt intrycket. Romernas situation verkar närapå hopplös.

Irka Cederbergs bok ger verkligen inte några förhoppningar om att situationen är på väg att bli bättre. I ekonomiskt pressade tider är det de svagaste som råkar mest illa ut. Och romerna som folk måste höra till de allra mest utsatta. Kanske för att ingen känner något dåligt samvete gentemot dem. Under andra världskriget utsattes romerna för samma sorts systematiska terror som judarna. De sattes i läger, de avrättades och de utsattes för experiment. Men under Nürnbergrättegångarna ställdes ingen till svars för brotten mot romerna. Inte en enda rom kallades för att vittna. Först 1985 erkändes det offentligt att även romerna varit offer för nazisternas raspolitik. Kanske hade romernas situation varit annorlunda om brotten mot dem hade blivit allmänt kända. Kanske hade det då inte varit lika enkelt att avfärda dem som något annat lands problem.

Det finns någonstans mellan femton och tjugo miljoner romer i världen. De allra flesta lever i Europa. Men var kommer de ifrån? Enligt forskning, som åtminstone verkar stämma överens med merparten av romernas uppfattning, så härstammar de från Indien. Vad som fått dem att migrera är däremot inte helt klart. Naturkatastrofer, svält och krig är några gissningar. Men alltfler forskare tror att det romska folket uppstod inom en retirerande hinduisk armé som tidigare rekryterat soldater från olika folkslag i Asien.

Vad som än fick dem att röra sig västerut, verkar de inte ha mottagits med någon större entusiasm. De tvångsrekryterades till arméer, trängdes undan av konflikter, beskylldes för att sprida digerdöden. Under 500 år var romerna också slavar i det som idag är Rumänien. De var egendom som kunde köpas och säljas som vilka andra varor som helst. Något resten av Europa inte protesterade stort emot ens när protesterna mot det amerikanska slaveriet var hödljudda. Först 1864 blev dessa romer fria, men tvingades då betala en skärskild skatt som skulle hålla de tidigare slavägarna skadelösa.

I samband med utvidgningen av EU var många romer hoppfulla. EU ställde tydliga krav på att medlemsländerna skulle förbättra levnadssituationen och garantera mänskliga rättigheter för de romska minoriteterna. Men av de stora orden har inte kommit några betydande resultat. Stora delar av de frikostigt utbetalade EU-anslagen har hamnat i fickorna på lokala politiker i tidigare öststatsländer.

Fortfarande får stora mängder skolpliktiga romska barn överhuvudtaget ingen skolgång. De som går i skolan placeras ofta i specialklasser för mindre begåvade barn och hindras därmed möjligheter till postgymnasial utbildning.

Med tanke på att världens ledare inte verkar komma närmare någon lösning på romernas situation så är det kanske inte så konstigt att det här bitvis känns som ganska hopplös läsning. Genomgången av romernas tillvaro i olika europeiska länder är så intill förväxling lika att jag har svårt att hålla reda på var jag är i boken. Och efter att ha läst boken känner jag mig tyvärr inte särskilt hoppfull om att situationen ska förändras till det bättre inom den närmaste framtiden.

I många av Europas länder har nationalistiska partier fått stort inflytande och intoleransen har fått större utrymme. Sverige har med undantag av Ny Demokratis tre år i riksdagen på 1990-talet varit ganska långt ifrån att ge främlingsfientliga krafter något stort inflytande över politiken. I höst kan det ändras. Sverigedemokraterna har i opinionsundersökningarna legat runt fyraprocentspärren. Det är därför inte så förvånande att det nu kommer flera böcker om detta parti och det de står för. Några av de främsta experterna i ämnet är Mikael Ekman och Daniel Poohl som arbetar på Expo som under många år har granskat den nationella rörelsen i Sverige.

Ut ur skuggan är en bok i tre delar. Den börjar med Sverigedemokraternas historia, fortsätter med dagens parti och dess politik och avslutas med en del om partiets väljare. Det är naturligtvis ingen objektiv beskrivning av Sverigedemokraterna, det är inte syftet. Men det är en saklig och grundlig genomgång som författarna har gjort. För att komma så nära partiets kärna som möjligt har man intervjuat personer som varit och är aktiva, grävt djupt i partimaterial och press m.m. Det är inte enbart Sverigedemokraterna som behandlas eftersom deras relation till resten av den nationella rörelsen och samhället runt omkring är viktig för förståelsen. För läsaren ger det en helhetsbild som tydligt visar hur partiet har anpassat sig till samhällsdiskussionen och därigenom nått framgångar.

Historiken handlar mycket om hur Sverigedemokraterna gick från en rasistisk rörelse – Bevara Sverige Svenskt – till att bli ett allt mer etablerat parti. Det är en period av många intressanta händelser. Till och med bildandet har i partiets egen historieskrivning förfalskats och dagens Sverigedemokrater gör allt för att använda historien till att legitimera sin politik idag. Man vill visa hur man har ”rensat ut” oönskade element, alltså de personer som har mer extrema åsikter eller beteenden.

Just relationen till nazismen och extrema nationella organisationer är ett av Sverigedemokraternas stora dilemman. Man vill ta tillräckligt avstånd för att kunna bli ett rumsrent parti, samtidigt som man delar en del av argumenten och ideologin med dessa. Dessutom visar boken att man fortfarande har personer med mer omfattande kontakter med andra nationalister än partiet vill erkänna. Det är t.o.m. så att flera av partiets egna ledande medlemmar har lämnat Sverigedemokraterna efter det att de har upptäckt främlingsfientligheten.

Invandringen är Sverigedemokraternas stora och ibland enda fråga som man driver. Alla andra politikområden som man driver kopplas ihop till detta. Det ligger också, visar Ekman och Poohl, i linje med åsikterna hos partiets väljare. I bokens tredje del finns en politiskt intressant genomgång av den aktuella forskningen kring nationella partier och dess väljare i Sverige och Europa. Det är ett ambitiöst arbete som ligger bakom denna intressanta genomgång av det som kan bli Sveriges nästa parti som tar sig in i riksdagen.

I avslutningen ger författarna några råd till nuvarande partier och andra som vill bemöta Sverigedemokraterna. Ett annat tips kan vara att börja med att läsa Ut ur skuggan, som är ett politiskt reportage när det är som mest intressant.

I vida hattar och långa kjolar under det tidiga 1900-talets England får vi följa den rena och simpla syskonkärlek som Susan Sellers porträtterar av Vanessa Bell, konstnären och Virginia Woolf, författaren. En syskonkärlek som med utstuderade gräl, kyliga kommentarer och träffande kritik ändå går rakt in i hjärtat. Kärleken dem emellan och behovet av varandra går inte att ta miste på. Den precisa skildringen av systrarna är en perfekt blandning av känslor och ansiktsuttryck i en dialog som gör det enkelt att sätta sig in i deras liv. Men systrarna – dessa två skapande konstnärer - både hjälper och stjälper varandra. Båda två har ett stort behov av uppmärksamhet och svartsjukan mellan systrarna tar ibland över och avspeglar deras verk.

Det är från Vanessas synvinkel vi får lära känna systrarna och boken är trots allt skriven som en kärleksförklaring till Virginia. ”Du” är i hela boken Virginia och ”jag” är således Vanessa. Vi får inte så stor inblick i Virginias skrivande eftersom det är Vanessa vi följer men lika svårt som det är att sätta sig in i Virginias agerande i vissa situationer, lika enkelt är det att förstå Vanessas uttryck genom hennes målningar. Susan Sellers ger läsaren en förståelse för hennes val av färger och motiv genom den samhörighet Vanessa känner med sin konst och genom hennes naturliga reaktioner på livets händelser.

Men ibland känns det som om Sellers känner Virginia och Vanessa så bra att hon glömmer oss läsare. Det är mycket som vi får tolka mellan raderna och vi förväntas redan från början känna till systrarnas liv – och då framförallt genom Virginias redan så officiella liv. Sellers abrupta sätt med nya stycken inför ännu en avgörande händelse skildrar systrarnas dramatiska liv och det är ibland svårt att hänga med. Flera till synes viktiga personer i systrarnas liv fladdrar snabbt förbi och en känsla av okunskap drabbar mig som läsare. Det känns tråkigt att behöva använda Google vid sidan om boken…

Trots detta så trivdes jag med boken. Man kan inte undgå att känna Sellers genuina intresse för systrarna som smittade av sig. Det är en bok att packa ned i väskan inför sommarens sköna dagar i hängmattan, på balkongen eller på stranden.

Aung San Suu Kyi har blivit en symbol för frihetskamp och mänskliga rättigheter. Oppositionsledaren i det slutna landet Burma fick Nobels fredspris 1991 och sedan dess har hon stått i centrum för motståndet mot militärjuntan som håller befolkningen i ett järngrepp. Största delen av de senaste 20 åren har hon suttit i husarrest med begränsade möjligheter att bedriva sitt politiska arbete. Jesper Bengtsson beskriver i sin biografi hur hon ändå har haft en avgörande indirekt betydelse som en samlande kraft för motståndsrörelsen.

För den som vill ha en koncentrerad beskrivning av Burmas historia sedan kolonialtiden är denna biografi en utmärkt läsning. Bengtsson är en kännare av Burma med flera utgivna böcker om landet som placerar sig i samma liga av slutna, fattiga diktaturer som t.ex. Nordkorea och Eritrea. Juntan gör allt för att hålla omvärlden utanför och genom propaganda hålla befolkningen i schack trots fattigdom, etnisk splittring och förtryck.

När munkar gick ut i fredliga demonstrationer efter kraftiga höjningar av bränslepriserna 2007 hamnade Burma i fokus. Protesterna slogs ner med våld och försöken att tysta ner händelserna visade sig svårare nu än tidigare år tack vare nya media. Inte så långt därefter drabbades hundratusentals burmeser av en orkan som drabbade fattiga människor hårt. Ändå lyckas juntan sitta kvar och omvärlden tappar intresset efter ett tag. Aung San Suu Kyi och hennes parti NLD har en svår situation men fortsätter med sin icke-vålds-strategi á la Gandhi.

Aung San Suu Kyis kamp är inte bara politisk utan även mycket personlig. Hennes far Aung San är en burmesisk frihetshjälte som kämpade för landets frihet från både brittisk och japansk ockupation. Han mördades innan självständigheten och under lång tid hade inte dottern någon ambition att ta över hans roll. Men ödet och hennes patos gjorde det nästan oundvikligt för henne att bli ledare för oppositionen. För detta har hon emellertid också fått försaka mycket i sitt privatliv. Aung San Suu Kyis man, Michael Aris, och hennes söner har inte kunnat bo med henne i Burma och hon har inte kunnat resa ut ur landet p.g.a. risken att nekas inresetillstånd igen. Därför blir en biografi över hennes lite inte bara intressant och fascinerande utan också ganska sorglig läsning.

Det är alltid lite extra roligt att bli överraskad av en bok som man inte väntar sig något speciellt av. Jag har ingen som helst relation till Patti Smith. Jag har aldrig intresserat mig för hennes musik och hennes poesi har gått mig spårlöst förbi. Den enda anledningen att jag valde ut Just Kids bland bokhögarna var att den skulle handla om hennes vänskap med Robert Mapplethorpe. Hans fotografier har däremot stannat på näthinnan efter att jag sett dem flimra förbi i kulturprogram och fotoböcker.

Normalt läser jag inte ens memoarer och biografier eftersom jag tycker att fantasin för det mesta slår verkligheten rejält på fingrarna när det kommer till litteratur. Vilken tur att jag gjorde ett undantag! För den här boken är riktigt bra!

Just Kids utspelar sig i slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet. Patti har rest till New York med servitriskläder i bagaget och oklara drömmar om att bli konstnär. Av en slump träffar hon Robert, som tidigare köpt ett armband i affären där hon arbetar extra, när hon vill smita ifrån en man hon har varit ute på en träff med. Det blir starten på en kärlekshistoria som så småningom övergår till en vänskap som varar livet ut. Båda är de helt hängivna konsten och hjälper varandra genom de magra åren. Och åren är verkligen magra! De lever för det mesta ur hand i mun. Patti lyckas skaffa sig ett arbete i en bokhandel, men Robert har svårare att behålla ett jobb. Då och då prostituerar han sig och blir allt mer osäker på sin sexualitet.

Samtidigt som han talade med mig om sina erfarenheter med andra män, försäkrade han att han älskade mig.

Under en period bor de på det mytomspunna Chelsea Hotel. Här passerar många av tidens största namn. Salvador Dali, Johnny Winter, Janis Joplin. Patti Smith ägnar sig åt namedropping på allra högsta nivå. Naturligtvis. Hon befann sig mitt ibland dem. Både bland dem som redan lyckats och de som fortfarande kämpade. Warhol är måttstocken som de strävande konstnärerna mäter sig mot.

Det är en fascinerande tid hon skriver om. Konsten, rockmusiken och poesin utvecklades med stormsteg. Och New York var alltings mittpunkt. Den historia hon skriver handlar om vägen till konstnärskapet. Tiden innan de lyckades. Men trots alla kända namn och den spännande konst hon skriver om så är det vänskapen och förhållandet mellan henne och Robert som är det mest minnesvärda i den här boken.

Vi lovade varandra att vi aldrig mer skulle skiljas åt, inte förrän vi båda visste att vi var mogna att stå på egna ben. Och trots allt som vi skulle tvingas gå igenom, höll vi detta löfte.

Innan Robert Mapplethorpe dog i aids 1989 lovade Patti Smith att hon en gång skulle skriva berättelsen om dem. Nu har hon gjort det och den är väl värd att läsa.

Doktor Faraday kallas till Hundreds Hall där den välbärgade familjen Ayers bor för att se till tjänsteflickan Betty som klagar över magont, men som i själva verket är uppskrämd av någonting. Efter det blir Faraday en allt mer vanlig besökare på godset och han får därmed bevittna en fruktansvärd händelse. På en fest för de nyblivna grannarna biter husets hund Gyp grannflickan i ansiktet så illa att hon blir vanställd. Hunden avlivas men det visar sig bara vara början på familjen Ayers bekymmer.

Berättelsen utspelar sig i slutet på 40-talet och familjen Ayers problem och huset Hundreds Halls förfall får symbolisera den förändring som sker i ett England där överklassens dominans bryts och ett mer modernt samhälle växer fram. Ayers består av mor, son och dotter som kämpar för att driva godset vidare. Sonen Rod som efter faderns död är herrn i huset börjar prata om märkliga händelser och krafter som hotar både honom och hela familjen. Han lider av en skada från kriget som Faraday försöker bota med moderna läkarmetoder. Faraday blir inte bara deras husläkare utan allt mer en del av familjen och är den som berättar historien. Rod förefaller dras allt mer in i en psykisk sjukdom och efter en brand i hans rum och andra utfall beslutar Faraday att sonen ska placeras på institution.

De spöklika händelserna på Hundreds Hall fortsätter men kvinnorna i huset gör allt för att hålla stället igång. Det visar sig dock att gamla tragedier kommer ikapp dem och påverkar deras själsliv. Huset är en viktig karaktär med ett eget liv och det blir allt svårare att skilja på vad som verkligen händer och vad som är olika personers hallucinationer. Faraday är i alla fall klar över att det som händer i huset måste ha någon naturlig förklaring, alternativt att de boende där drabbats av vanföreställningar. Han blir känslomässigt bunden både till familjen och till huset vilket gör att han engagerar sig mer än vad som är bra för hans eget bästa…

Till en början förstod jag inte riktigt att boken fått så mycket hyllningar, men Waters är skicklig på att bygga upp en känsla för karaktärerna. Vid ett tillfälle diskuterar några av huvudpersonerna hur problemen för Ayers ackumuleras och det är ett bra sätt att beskriva läsupplevelsen också. Boken växer för varje sida och man dras ofrånkomligen mot upplösningen som är en katastrof för familjen Ayers, men som också skildrar hur ”vanligt folk” får det allt bättre. Som symbol för det står bl.a. tjänsteflickan Betty och nya familjehus som byggs på mark som tidigare tillhört Hundreds Hall. Boken bjuder också på intressanta resonemang kring psykisk sjukdom eller ”galenskap” och övernaturliga fenomen. Hur tacklar det moderna rationella samhället gamla förklaringar som lever kvar som sanningar hos folk?

Främlingen i huset är en klassisk spökhistoria och en skildring av ett samhälle i brytningstid då gamla värderingar möter nya och många är osäkra på hur framtiden ska te sig. Skräcklitteratur när den är som bäst!