bokbloggen.com

Den ultimata science-fiction-klassikern. Trilogin om stiftelsen består av Stiftelsen, Stiftelsen och Imperiet samt Den Segrande Stiftelsen.

Imperiet härskar över hela Vintergatan med alla dess stjärnor och planeter. Imperiet är också det enda som håller ordning i galaxen och skänker människorna civilisation.

Psykohistoria är en relativt ny vetenskap, som bygger på att när man räknar på galaxvis med människor så kan man ganska exakt räkna ut vad som kommer att hända i framtiden, genom att endast ta hänsyn till trender och mass-psykologi istället för till enskilda människor.

Hari Seldon är psykohistorians främsta forskare, och han har räknat ut att Imperiet håller på att fallera. Trenderna visar att Imperiet förlorar kontrollen, först i de yttre områdena och senare överallt, samt att barbari och laglöshet kommer att råda i trettiotusen år.

Seldon har dock räknat på en alternativ framtid. Genom att grunda en stiftelse, vars uppgift inte är alldeles glasklar, kan laglöshetens tid begränsas till ungefär tusen år. I böckerna får vi följa Stiftelsens väg genom historien, dess kriser, segrar och förluster, hjältar och antihjältar.

Det här är en fantastisk klassiker, som jag av någon outgrundlig anledning läst först nu. Jag är riktigt glad att jag inte missade den, nu förstår jag varifrån så många efterföljande science-fiction-berättelser har fått inspiration.

Doppler är tillbaka! Tillsammans med sonen Gregus och älgkalven Bongo har Doppler tagit sig över gränsen och in till Sverige. Här möter de Maj-Britt, en bitter gammal dam som älskar att röka hasch, och hennes ärkefiende, von Borring.

Gregus och Bongo anser att Doppler bara festar och röker hasch och inte längre för sitt korståg mot duktigheten, så de lämnar honom. Vänskap uppstår med von Borring, som är gammal scoutledare, och han vill hjälpa Doppler att hitta sin forna entusiasm.

Väldigt bra bok. Lika avslappnad och mysig som Doppler.

Inspirerad av den kontroversielle forskaren Thor Heyerdahl, som genom att färdas från Peru till Raroia i en tidsenlig skorv bevisade att det var möjligt att Polynesien befolkades av Sydamerikaner, kläcker Erlend en ny teori i Heyerdahls anda. Han ska visa hur urbefolkningen i Sydamerika faktiskt åkte skridskor till Polynesien.

Finansiellt backad av en rik herre som uppskattar hans tåga drar Erlend igång Expedition L. Han samlar ihop ytterligare sex moderna och driftiga män och åker till Manuae, en obebodd ö i Stilla Havet. Allt för att begå stordåd och likt Heyerdahl knäppa etablissemanget på näsan.

Det är väl ingen hemlighet längre att jag högaktar Loes författarskap, men nu fick jag ännu mer respekt för norrmannen. Det verkar faktiskt som att Erlend och hans ‘Expedition L’ har varit på den nämnda ön, eftersom boken innehåller fotografier från nästan allt som berättas om i boken. Tokigt.

Suverän bok. Läs den inte och missa något stort.

En neurotisk monolog har denna bok beskrivits som. Huvudpersonen i boken har fått i uppdrag att skriva en broschyr om Finland, en broschyr som är så fängslande och djup att den får alla Norrmän som läser den att genast vilja turista i Finland. Ingen lätt uppgift om man inte vet något om Finland.

Jaja, handlingen spelar ingen roll egentligen. Som i de flesta (alla?) av Erlend Loes böcker är det varken handlingen eller slutet som är det viktiga. Det viktiga finns där någonstans hela tiden, utspritt över hela läsupplevelsen.

Fakta om Finland är skriven som en monolog som förs i en rasande takt, med meningar som inte tycks ta slut eller börja.

På det viset håvar de in räntor, det blir inte mycket på en enstaka transaktion, men sammantaget, allt läggs ju ihop, plussas, som i lekskolan, och summan av transaktionerna blir pengar, det är detta bankerna lever på, bland annat, ser jag framför mig, men vad vet väl jag, jag vet nästan ingenting om banker, eller om Finland heller för den delen, men jag har min uppfattning om dem i alla fall, jag har min uppfattning om banker, och om Finland, precis som alla andra. Och finska banker. Där törs jag inte ens ha en uppfattning. Där är jag fullständigt blank.

Han tänker: tre år i rad är ingenting, glöm det, lägg det bakom dig och koncentrera dig på Finland, och nu ska jag dunka ankan i asfalten tills den ger sig, den ska svinbankas i asfalten, jag ska banka den här gula ankan så satans hårt i asfalten, upprepade gånger, stenhårt, allt jag kan, den ska helt enkelt bara slås så jäkla hårt i asfalten, den ska smällas, ankan, mot asfalten, tills den ger sig, men tre år är ok, tänk inte mer på det.

En del kanske tycker det kan vara lite jobbigt med en sådan oupphörlig monolog. Det tyckte jag också, lite grann, men tyckte det var ganska kul att läsa en bok med lite annorlunda tempo. Helt klart värt det.

Skräck i Sverige med en nypa samisk mytologi. Helena Torvald, ej trådsmal och smått alkoholiserad arkeolog, hittar en välbevarad kropp uppe på Stalofjället. Det visar sig att fyndet har varit en kvinna som en gång blev offrad och begravd i en myr. Detta är sensationellt eftersom vetenskapen inte har så bra koll på offer bland samer från den tiden.

Tyvärr verkar det som att kvinnan offrades av en högst verklig anledning, och inte bara på grund av vidskepelse. När kvinnans kropp förs bort från fjället släpps urgamla krafter loss, och de vill förstås bara ont. Helenas band till offret och den gamla ondskan är starka och hon är nu den enda som kan ställa allt till rätta igen.

Jag måste säga att jag diggar Fördömd lika hårt som Freja, Idun och Saga. Johanne Hildebrandt har återigen lyckats blanda mytologi med fiktion på ett mycket tillfredsställande sätt. Som skräckroman är den imponerande obehaglig och det övernaturliga känns mer berättigat i och med mytologin som uppbackning.

Mycket bra bok, Johanne, men var snäll och ta tillbaks det där om att detta var din sista roman.

[Fördömd ISBN:9137127721]