bokbloggen.com

Fartfylld thriller. Matt Hunter råkade döda en man när han skulle avstyra ett bråk, och åkte in i finkan i fyra år. När han kommer ut är han fast besluten att ta tillbaks sitt liv.

Nio år senare har Matt gift sig med Olivia och har det hur fint som helst, en bulle gräddas dessutom i ugnen. En dag får han ett bildmeddelande från sin frus telefon som visar henne med en hånleende annan man. Men något är skumt med bilden och omständigheterna kring den.

Matt går igenom Olivias mail och besökta webbsidor, men de är rensade. Hon har städat upp efter sig. Nu börjar jakten på sanningen.

Den oskyldige är en underhållande thriller som jag läste ut på en kväll, för jag kunde varken sluta eller somna. Efter den överdrivet melodramatiska prologen (som är på 6 sidor) drar historien igång och saktar inte av förrän på sista sidan.

Hämnare i Göteborg. När hösten kommer till Göteborg börjar Marcus förändras, han kan inte bortse från alla idioter längre. Han blir så förbannad varje gång någon spottar på golvet eller tränger sig i kön att det känns som om han ska explodera.

Men just nu står jag vid fönstret och ser en röd bil parkera mycket nära en blå bil, så att den blå blir klämd och omöjligen kan komma ut. Föraren kliver ur, låser dörren och går visslande därifrån.

Idiotdjävel.

[...] Förut var allting så enkelt. Saker rann av mig. Men nu har de börjat lämna ekon och jag ser saker jag inte såg tidigare. Fula saker. Saker som stör mig.

Irritationen tar överhanden och driver Marcus att börja bryta fler och djupare normer.

Han säger åt en gammal klasskamrat att det är ingen idé att “ta en fika”, för de har inget gemensamt. Han plockar upp en kvinna som tränger sig i en kö och bär henne sparkande till slutet av kön. Marcus märker efter dessa incidenter att han känner ingen skam, ingen inre konflikt trots de djupt rotade tabun de innebär. Finns det en gräns? När börjar jag känna något? Och vad behövs för att alla djävla idioter ska skärpa sig?

Marcus drar ut i Göteborg på ett personligt korståg mot idioterna, för att få dem att skärpa till sig. Han blir en hämnare, beväpnad med slagträ och orubblig övertygelse om hans rätt att döma och straffa.

Vigilante är en mattsvart thriller om våra mörka tankar och den irritation som präglar en storstad. Precis som i Andreas Romans utmärkta fantasyböcker är människan komplex och egoistisk, inte god eller ond.

Denna bok rekommenderas varmt, och är fantasy din tekopp så läs även Drakväktare, Dräparen och Demonen.

En ligist som ser ljuset. Tsotsi och hans gäng är några av de många brutala ligister som härjar i kåkstäderna i 50-talets Sydafrika. De rånmördar dagligen och favoritmetoden är en vässad cykelhjulseker som sticks in i ryggen och vidare in i hjärtat, med ofelbar precision.

En kväll efter ett bråk med resten av hans gäng väntar Tsotsi i skuggorna i en dunge, väntar på ett offer. En kvinna kommer gående med en skokartong och när Tsotsi stiger fram ur skuggorna för att ta hennes liv och ägodelar hörs barnaskrik samtidigt som kvinnan räcker fram skokartongen till Tsotsi.

Så varför hade han tagit ungen? - för nu var det rätt tillfälle och rätt plats för den frågan. Det logiska hade varit att döda den, ändå hade han räddat den. Varför? Hade den valts ut för att dö en speciell sorts död?

Spädbarnet lockar fram minnen hos Tsotsi som han hade förträngt, barndomen på soptippen och före det mammans bortförande av polisen. Tsotsi tar hand om ungen bäst han kan och minns mer och mer av sitt obehagliga förflutna.

Boken är bra ungefär tills halva är läst, då jag börjar bli less på Tsotsis minnen och den sentimentalitet som genomlusar hela boken. Filmen är betydligt bättre.