bokbloggen.com

Jag lyssnade på Mordet på Harriet Krohn i form av ljudbok och som vanligt gör hon mig inte besviken. Vissa tycker att Fossum är lite för mördar-vänlig, alltså att hon glorifierar brottslingarna i sina böcker eftersom de ibland kommer undan utan straff. Jag personligen älskar hennes sätt att låta läsaren/lyssnaren få uppleva mördarens psyke. I Fossums böcker är det oftast “vanliga” människor som genom olika trängda lägen av misstag tar livet av någon.

I den här boken möter vi Charly som tänker råna den gamla damen Harriet Krohn i hennes hem. Han har planerat allt väl men trots det går allt fel, den gamla dör och Charly flyr i panik. Han inser att hans liv för alltid har förändrats men han har bytet och kan därmed betala av sina spelskulder och börja vinna sin älskade dotters förtroende igen. Kanske kommer allt att ordna sig, tänker Charly. Under tiden är kriminalkommisarie Konrad Sejer honom på spåren.

Det här är en bok jag gillar, ganska långsam i tempot (den passar därför extra bra som ljudbok) men man lär känna personerna ordentligt, kan känna deras känslor och det faktum att det är helt vanliga personer, som du, jag eller våra grannar, gör den läskig på typiskt Fossum-vis.

Om du är en person som ofta läser bloggar och då särskilt på Aftonbladets bloggtjänst så kanske du känner igen Ronny Olovsson, det var han som hade Pappabloggen på Aftonbladet. Den är numera nerlagd men jag tycker fortfarande att det är väl värt ett besök att läsa om alla hans trevliga upplevelser med sina barn Lovisa och Isak.

Denna bok handlar precis som bloggen om hans upplevelser när han fick sitt första barn, man får vara med från när beskedet kommer och under graviditeten och ändra fram tills Lovisa är något år gammal och när Isak som är hans andra barn kommer in i bilden. På framsidan av boken beskrivs den som “En totalt oauktoritär pappahandbok” och det är precis vad den är. Han tar upp flera skillnader på hur samhället ser på mamman och pappan, exempelvis att det inte finns skötbord inne på herrarnas toalett utan bara på damernas.

Allt han skriver är skrivet med humor och man sitter och småler hela tiden, Lovisa verkar vara en toppenunge och Ronny verkar vara en toppenpappa och jag tycker att denna bok kan läsas av alla, både kvinnor och män, med och utan barn, unga som gamla. Den är ett trevligt tidsfördriv och lättläst så kila genas iväg till biblioteket eller till någon bokshop och köp den för den är helt klart läsvärd!

I den mest stinkande delen av 1700-talets Paris, Cimetiére des Innocents, föds en pojke av en mor som inte vill veta av honom. Grenouille växer upp bland människor som tar hand om honom mot betalning men som egentligen avskyr honom, och han lär sig hata allt och alla.

Grenouille utvecklar ett fantastiskt luktsinne och dofter och lukter blir hans värld, en värld ingen annan förstår, och hans passion driver honom till att bli parfymlärling. Grenouille glömmer aldrig en lukt och han kan känna lukten av en människa på flera kilometers avstånd, vad denne åt till middag och vad han har i fickan. Själv saknar han helt en egen kroppslukt, och då han en dag vittrar världens mest underbara doft, doften av en ung kvinna, bestämmer han sig för att göra denna doft till sin egen. Men liksom blommor vissnar när man gör parfym av dem, kan en människa inte överleva Grenouilles våldsamma behandling när han vill ta över hennes doft.

Om du har sett filmen Parfymen är boken ganska överflödig. Filmen har fångat den här berättelsen nästan på pricken, även om det finns saker som skiljer filmen och romanen åt. Medan filmen är en rafflande story om en mördare och jakten på denne är romanen mer ett ingående porträtt av en mycket ensam man. I romanen är morden bara en bisak, i filmen får de en mer framträdande roll så att man ska undra hur det ska gå för den vackra Laure, flickan med den finaste doften av dem alla…

Det här är en helt klart läsvärd bok eftersom det är det närmaste du någonsin kommer att komma att lukta genom att läsa. Alla dofter Grenoiulle känner beskrivs ingående så att du nästan känner dem själv. Personbeskrivningarna är lika detaljrika som dofterna, språket enkelt så att själva berättelsen lyfts fram. Det är en intressant, annorlunda historia om en man utan hjärta men med en desto större näsa.

Torey Hayden är en barnspykolog och har riktat in sig speciellt på barn med mycket svåra störningar samt mutism som innebär att barnet oftast har valt att inte tala av en eller annan anledning. I denna bok så får vi följa hennes arbete i en ganska så liten skolklass med mycket speciella elever; den aggressiva och sexuellt brådmogna Mariana, den schizofrene Dirkie som är galen i blont långt hår och katter samt den autistiske Lesley som inte kan prata och inte är ‘torr’.

I mitten av höstterminen så dyker tre barn från Belfast upp, två systrar och deras kusin, som är märkta av kriget och systrarna har förlorat både sina föräldrar. Att få ihop denna skolklass till en fungerande grupp blir en stor utmaning och varje barn skulle egentligen behöva en egen lärare. En dag så erbjuder sig den rika, sura, snobbiga mamman till Lesley att vara assistent men det Torey inte hade räknat med är att Lesleys mamma ska komma att bli ett ytterligare barn i klassen.

Denna bok är inte en av Torey Haydens bästa, den blir lite långrandig och lite för mycket av “Åh, vad jag är bra”-känsla men som vanligt kan jag inte lägga ifrån mig boken förrän jag läst ut den, hon fångar upp läsaren direkt och låter en bli delaktig i varje enskilt fall då hon ingående beskriver barnens problem. Hennes andra böcker har känt som psykologiska thrillers, men denna är lite mer lättsam och jag har inte en ständig klump i magen av oro som av de andra böckerna.

Jag tror att denna kan vara en bra bok att börja med om man vill läsa Toreys böcker eftersom den just är lite lättsammare och så kan man ta hennes tunga böcker senare. Helt klart läsvärd är den i alla fall.

”Hur många barn har det så här, egentligen?” tänker jag när jag slår igen boken. Hur många överlevare likt Leena i Svinalängorna finns det i dagens Sverige? Alakoskis debut som har prisats av många, bl.a. Augustjuryn, är väldigt gripande. Att skriva ännu en hyllande recension känns nästan överflödigt.

Leenas familj är invandrad till Ystad från Finland och gläder sig mycket åt den nya lägenheten i stadsdelen Fridhem. De hankar sig fram som många andra arbetarklassfamiljer och med viss hjälp av välfärdssverige. Leena växer upp och lyssnar på de vuxna som berättar om livet och hon hittar vänner på gården och i skolan.

Till att börja med känns boken som ännu en i raden av berättelser om uppväxten i sextio- och sjuttiotalssverige. Man känner sig lite utanför men blir ändå väl omhändertagen och lär sig ett och annat inför vuxenlivet. Jag tänker t ex på Populärmusik från Vittula och Underdog. Efterhand som Leena närmar sig tonåren mörknar emellertid bilden allt eftersom hon blir medveten om problemen i familjen och samhället.

Leena lär sig känna igen tecknen på när hennes mammas och pappas nästa period av supande och bråkande närmar sig. Samtidigt som hon försöker ta hand om sin hund Terrie och sin lillebror försöker hon fly från hemmet. Hon söker sig till vännerna Riitta och Åse som också dras med föräldrar som har sociala problem. Leena blir allt mer desperat och hoppas på samhällets hjälp.

Alakoski vill måla en bild av hur ett ojämställt klassamhälle drabbar barnen till de föräldrar som inte orkar. Det lyckas hon med och en födelsedagsfest tjänar som tydlig kontrast mellan Leena och den rikare klasskamraten. Hon får upp ögonen för skillnaderna i samhället, varför kan t ex vissa åka på utlandssemester och andra får nöja sig med kommunens kollo? Skildringen av Leenas utsatthet är stark, men det finns också en hel del humor och hopp i eländet.

34-åriga Isabella Eklöf kämpar sig fram för att jobba som skådespelare, men får bara roller som radioreklamspeaker för pinsamma produkter eller som barnteaterskådis, med ett stort papier-machéhus på huvudet. När hon plötsligt får sitt livs chans, kastar hon sig över den, och struntar i att hon har ljugit en (hel) del i sitt CV…

Det är en rolig historia, men inte på något sätt orginell. Martina Haags första roman bjuder inte på något tuggmotstånd och kan sväljas i en tugga. (Jag läste ut den på två dagar). Då gillar jag hennes första krönikesamling bättre, Hemma hos Martina, den var också roligare eftersom hon där skriver om sig själv. Isabella utvecklas inte heller över huvud taget under berättelsens gång, och det känns lite trist.

Nja, den här boken får inte många poäng av mig, jag vill ha mer att bita i!
Läs om du gillar chicklitt, vill skratta och få inspiration till hämnd på någon man som förtjänar det…

Dan Brown visade med Da Vinci-koden och Änglar och Demoner att han behärskar konsten att fånga läsarens uppmärksamhet. Han kan avsluta varje kapitel med en cliffhanger som gör att man måste läsa vidare. Det är också hans akilleshäl. När man har läst ett par av hans böcker blir man inte längre vare sig överraskad eller särskilt förväntansfull. Tvärtom blir historien förutsägbar och klichéartad.

Gåtornas palats var Browns första bok och han har efter hand förbättrat sitt skrivande, men böckerna innehåller samma ingredienser oavsett om de behandlar konspirationsteorier med religiös bakgrund eller politisk. Karaktärerna är stereotypa med en snygg och smart kvinna, en snabbtänkt och tillika snygg man som har ihop det med kvinnan, en förmodad ”bad guy” och en god fadersgestalt som visar sig vara skurk. Berättelsen är inte särskilt trovärdig och när man hela tiden löser koderna och intrigerna innan de avslöjas blir det inte heller särskilt spännande. Man behövde inte vara kryptolog för det.

Brown blev med Da Vinci-koden rätteligen kritiserad för att ha använt ganska tveksamma källor till sina ”autentiska” fakta. I Gåtornas palats funderar man också en del kring hur Brown egentligen gör sin research. Till exempel hävdas att en punkterad lunga skulle vara en säker död eftersom offret i fråga befann sig i Spanien. Det var väl ändå ett tag sedan landet kunde betecknas som underutvecklat.

Handlingen då? Amerikanska underrättelsetjänsten NSA:s digitala övervakning och databas har utsatts för en oknäckbar kodnyckel, konstruerad av en tidigare medarbetare - Takando. Susan Fletcher, kryptolog, försöker reda ut vem som har läckt information och hennes pojkvän David Becker har skickats till Spanien för att försöka få tag på lösenordet, som den mördade Takanado burit i sin ring. Samtidigt försöker andra få tag på lösenordet för att kunna sprida kodnyckeln och avslöja NSA:s möjligheter att övervaka det amerikanska folket. Gåtorna i palatset hopar sig, men de är som sagt ganska lätta att klura ut.

Det är inte ofta jag ångrar att jag har läst en bok och även denna gav väl en viss underhållning. Men man hade nog klarat sig utan också.

Denna bok utspelar sig i Moskva, under en tid då en massa mystiska händelser sker. Boken börjar med att man får träffa Berlioz och en kamrat som diskuterar huruvida himmel och helvete samt gud och satan existerar, då en tredje part plötsligt blandar sig i och blir chockerad över att de två är skeptiska.

Denna person pratar märkligt och börjar berätta om vad som ska hända i framtiden. Han säger att Berlioz snart ska dö, och att det är en kvinna som dödar honom. Självklart tror Berlioz och hans kamrat inte på mannen och förklarar honom mentalt sjuk, men senare visar det sig att Berlioz dör efter att ha hamnat under en spårvagn eftersom han halkade på matolja som en kvinna spillt ut. Detta gör kamraten fruktansvärt chockad och han gör allt för att leta reda på den mystiska främlingen som försvunnit.

Fler mystiska händelser sker, människor försvinner spårlöst, man ser en stor svart katt som röker cigarr och skjuter pistol, en helt naken kvinna utomhus och en mullig man i jockeymössa.

Jag tycker att denna bok var väldigt bra, en bok som får en att tänka efter lite och som man inte glömmer bort snabbt. Däremot läste jag en recension om denna bok som sa att den skulle vara hejdlöst rolig och det kan jag absolut
inte hålla med om, den har sina bitar som man kan småle åt men jag skrattade aldrig.

Det är väldigt många människor med konstiga namn att hålla reda på vilket jag tycker är ganska jobbigt, det dröjde ett bra tag innan jag hade koll på vilka som var vilka. Jag vet inte om författaren har tänkt så med flit eller om det bara har råkat bli så. Hur som helst så tycker jag att denna bok bör alla läsa minst en gång.