bokbloggen.com

”Hur många barn har det så här, egentligen?” tänker jag när jag slår igen boken. Hur många överlevare likt Leena i Svinalängorna finns det i dagens Sverige? Alakoskis debut som har prisats av många, bl.a. Augustjuryn, är väldigt gripande. Att skriva ännu en hyllande recension känns nästan överflödigt.

Leenas familj är invandrad till Ystad från Finland och gläder sig mycket åt den nya lägenheten i stadsdelen Fridhem. De hankar sig fram som många andra arbetarklassfamiljer och med viss hjälp av välfärdssverige. Leena växer upp och lyssnar på de vuxna som berättar om livet och hon hittar vänner på gården och i skolan.

Till att börja med känns boken som ännu en i raden av berättelser om uppväxten i sextio- och sjuttiotalssverige. Man känner sig lite utanför men blir ändå väl omhändertagen och lär sig ett och annat inför vuxenlivet. Jag tänker t ex på Populärmusik från Vittula och Underdog. Efterhand som Leena närmar sig tonåren mörknar emellertid bilden allt eftersom hon blir medveten om problemen i familjen och samhället.

Leena lär sig känna igen tecknen på när hennes mammas och pappas nästa period av supande och bråkande närmar sig. Samtidigt som hon försöker ta hand om sin hund Terrie och sin lillebror försöker hon fly från hemmet. Hon söker sig till vännerna Riitta och Åse som också dras med föräldrar som har sociala problem. Leena blir allt mer desperat och hoppas på samhällets hjälp.

Alakoski vill måla en bild av hur ett ojämställt klassamhälle drabbar barnen till de föräldrar som inte orkar. Det lyckas hon med och en födelsedagsfest tjänar som tydlig kontrast mellan Leena och den rikare klasskamraten. Hon får upp ögonen för skillnaderna i samhället, varför kan t ex vissa åka på utlandssemester och andra får nöja sig med kommunens kollo? Skildringen av Leenas utsatthet är stark, men det finns också en hel del humor och hopp i eländet.