bokbloggen.com

Tiden är märklig, eller hur? Jag skriver och ni läser och vi delar samma ögonblick. Och ändå, medan jag skriver det här, Herr Hauptkommissar, sover ni och mitt nästa offer är fortfarande i livet: Men när ni läser det är hon redan död. Och vår dans går vidare.

En seriemördare härjar i Hamburg. Två kvinnor har hittats mördade, utsatta för vikingariten Blodörn. Polisen ser inget samband mellan kvinnorna och den enda ledtråden är de mejl som mördaren skickar till kriminalkommissarie Fabel på mordkommissionen.

Detta är den första delen i en serie böcker om Fabel och hans kollegor inom den tyska polisen. För alla som är intresserade av hur det tyska polisväsendet byggts upp och organiserats efter andra världskriget så är denna bok en riktig pärla. Tyvärr hör jag inte till den gruppen. Istället får jag försöka koncentrera mig på den snåriga historien om turkiska brottssyndikat som konkurreras ut av brutala före detta militärer från Ukraina, revirstriderna mellan de olika enheterna inom polisen och underrättelseväsendet och Fabels spirande romans med rättspsykiatrikern Susanne Eckhardt.

Men engagemanget uteblir. Kanske beror det på att jag inte har läst tyska, men jag störs av att alla tilltalas med Herr, Frau eller titel. Och inte blir det lättare att följa spåren när alla enhetsnamn och titlar skrivs på tyska. Men framför allt är det mördaren som blir lite skrattretande. Det spelar ingen roll hur brutala mord han utför – jag kan bara inte bli skrämd av en seriemördare som kallar sig Son of Sven. Det går inte.

Jag tvivlar på att jag kommer att läsa någon mer bok i den här serien. Även om jag är nyfiken på vilka brottslingar som kommer att dyka upp i uppföljarna. Kan det bli Daughter of Dagny? Cousin of Kenneth?

Åsas pappa Leif Andersson är Sveriges bästa härdarmästare på Metallverken i Västerås. Detta är en berättelse om den stolte arbetaren som älskar sin dotter och kämpar med livet.

Linderborg har nog skrivit den bästa skildringen av barndom och uppväxt jag har läst. Familjen har en del sociala problem, bl.a. går mycket av pappans inkomster till alkohol och ett tag förlorar han nästan sin lägenhet. Ändå är det inte misär som präglar intrycket av boken. Pappa Leif gör allt för att Åsa ska få en kärleksfull uppväxt och är nog en ganska otypisk ensam förälder i sjuttiotalets Sverige. Mamman finns kvar i Åsas liv och i tonåren flyttar hon också dit, men det är helt klart pappan som är huvudpersonen. Som läsare får man följa relationen mellan Åsa och hennes far fram till hans död. Linderborg spelar upp händelser ur vardagen som visar alla sidor hos sin far, men även hos sig själv.

Förutom att boken är en underbar skildring av Åsas uppväxt och hennes ensamstånde far är det en oerhört träffsäker beskrivning av arbetarklassen. Ibland har den nästan allegoriska drag när hennes pappa får representera den svenske arbetaren på sjuttio- och åttiotalet. I den brokiga Anderssonska/Linderborgska familjen, som splittras redan när Åsa är fyra år, ryms både revolutionär och reformistisk vänster. ”Mamma och pappa var inte vänster på samma sätt. Pappa kände sig förtryckt – också om han aldrig skulle använda ordet om sig själv då han uppfattade det som förnedrande – men han kämpade inte. Mamma varken kände sig eller var särskilt förtryckt men kämpade för dem som var det.” Pappa Leif drömmer om det klasslösa samhället men rädslan för att sticka ut och bli till åtlöje hindrar honom från att engagera sig. Tidigare hade jag läst Linderborgs mycket intressanta avhandling om svensk socialdemokrati. Det känns som att en del av hennes akademiska slutsatser också går igen i denna skildring.

Det ryms kärlek, nostalgi, politik och en del sorg i ”Mig äger ingen”. Läsupplevelsen var enorm och gripande. Eftersom jag nyss läst Alakoskis ”Svinalängorna” blir jämförelsen nästan oundviklig. I mitt tycke är Linderborg snäppet bättre!

När man läser på baksidan av denna bok känner man ett stort ‘WOW’ denna bok måste bara vara jättebra, en riktigt bra story. Den handlar om den blyga och osäkra flickan Annemarie Straube som får flytta till sin rika faster, som hon inte haft kontakt med förut, när hennes föräldrar hamnar i fängelse respektive mentalsjukhus.

Hennes faster driver en känd konstnärskoloni som hon ärvt från sin make, på kolonin så samlas kontroversiella konstnärer och alla kämpar om fastern Drewes gunst. Drewe döper även om Annemarie till Marta som hon tycker är ett mycket mer sofistikerat namn och inte så bonnigt. Men en dag försvinner Drewe spårlöst och man tror att hon är kidnappad, samtidigt som man finner Marta/Annemarie ute i skogen, drogad, naken och misshandlad. Vad är det som har hänt egentligen?

Som jag skrev så tror man verkligen att denna bok ska vara toppen på baksidan beskrivs den som “En otäckt spännande, skarpsinning, och retfullt dubbelbottnad roman om erotisk makt och förvriden kärlek, om skönhetsideal, klasskillnader och dagens konstklimat. Denna iskalla rysare kommer att älskas av alla fans till Minette Walters eller Ruth Rendell” , jag menar hur toppen låter inte detta? Jag som älskar riktiga rysare.

Men denna bok var verkligen en stor besvikelse för den hoppade hela tiden fram och tillbaka i tiden, så man hade nästan aldrig koll på vad som egentligen händer förrän vid de sista 10 sidorna. Så jag blev verkligen besviken, däremot så tar den ju upp en hel del om kontroversiell konst, vad är rätt/vad är fel? Och även om andra viktiga ämnen, men den får ändå ett bottentyg och jag tappade all lust att läsa fler böcker av Lauren Kelly (vilket är en av Joyce Carol Oates pseudonymer).

Andra delen om Elina Wiik vid västeråspolisen.

Ett år har gått sedan Elina blev IT-polisen med hela Västmanland och hon får till sin glädje avancera till västeråspolisens nybildade mordenhet. När socialdemokraten Wiljam Åkesson hittas död i sin stora villa strax efter att hans pensionerats är Elina först på plats och tillsammans med sina kollegor börjar hon rota i Åkessons liv efter ledtrådar. Trots noggrant polisarbete hittar de ingenting som kan förklara mordet, inget förutom ett gammalt foto som ingen av Åkessons närmaste känner igen.

Men så inträffar ett andra mord, i Göteborg, med samma pistol och Elina och hennes kollegor inser att det måste finnas ett samband mellan offren. Svaret verkar ligga i politiken och långsamt börjat de leta sig bakåt, in i en härva av hemligheter där vissa i Elinas närhet verkar veta mer än vad de avslöjar.

Hm, ja, böcker som handlar om politik är inte direkt min grej. Jag gillar fortfarande Kangers bokkaraktärer, sätt att skriva och det är inget fel på storyn men när jag läser en deckare vill jag kunna försöka gissa motiv och mördare. Jag vill ha en chans att lösa pusslet helt enkelt och eftersom jag varken är insatt eller intresserad av politik så faller betyget helt enkelt. Jag är däremot helt för att läsa serier i den ordning de är tänkta så läs den ändå för tusan, om ni gillade del ett. Del tre ligger på mitt sängbord och väntar…

Två mycket ensamma kvinnor är huvudpersoner i Alvtegens fjärde bok på ”S”. Utöver ensamheten har de två också det gemensamt att de bär på upplevelser från ungdomen som får dem att skämmas. I övrigt lever de väldigt olika liv. Monika är chefsläkare med hög status och hennes yrke är också hennes identitet. Hon plågas av minnena efter hennes brors död i en brand. En död som hon, liksom modern, anser vara Monikas fel. Maj-Britt har inte varit utanför sin lägenhet på trettio år, bär på en väldig övervikt och är beroende av hemtjänsten. Efter att ha brutit med föräldrarna och församlingen blev hon utstött och så småningom förlorade hon också sin familj.

Alvtegen har ett sätt att beskriva personer på som är medkännande. Både genom karaktärernas egna ögon och funderingar samt omgivningens syn målar hon upp levande människor. Ofta bär de på besvärande tankar och ibland kan man nästan känna sig obekväm att läsa så personliga betraktelser. En anledning till det är naturligtvis att man tycker sig lära känna dem.

På väg hem från en kurs omkommer en av deltagarna i en trafikolycka. Monika skulle egentligen åkt med bilen och drabbas av enorm skuld och skam. Det leder till att hon tvingar sig på mannens änka för att försöka ställa saker till rätta. Hon överger sitt liv och försöker på ett mycket påträngande sätt vinna änkans förtroende. Via gemensamma bekanta kommer hon så småningom också träffa Maj-Britt som behöver läkarvård. Maj-Britt brottas också med ångest efter ett brev från en vän från förr som får henne att minnas sitt förfärliga förflutna.

Trots att detta inte är en deckare i traditionell mening innehåller den mycket spänning. Det är också Alvtegens signum och de som läst hennes tidigare böcker känner väl igen sig. Någonstans känner man som läsare att de händelser som ger upphov till problem för personerna i hennes böcker kan drabba nästan vem som helst. En mordhistoria kan många gånger vara mindre medryckande. Dessutom kryddar Alvtegen med en del samtidsskildring och kritik. Ofta kan det göras i små vardagliga funderingar kring vad som står på löpsedlar, hur människor beter sig och liknande. Det gör också att man känner igen sig och berättelsen blir mer trovärdig.

Precis som Selma Lagerlöf berättar om Sveriges geografi med sagans hjälp i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, berättar Axel Klinckowström på samma vis om evolutionen i Sagor om förvandlingens lag. Den första sagan handlar om Ming, lungfisken som börjar dra in luft i sin simblåsa, den andra om en av hans ättlingar, Tass, som börjar använda sina femstrålade fenor till att gripa med. Sedan får vi träffa Kvack, som går i land, och så fortsätter det ända fram till Brand, som blir människa när han erövrar hemligheten med elden. Man kan säga att sagorna slutar där Barnen Hedenhös tar vid.

Mellan alla dessa sagor förflyter hundratusentals eller miljoner år, och även om de handlar om de mest olika varelser, är de alla ändå besläktade med varandra. Även om man inte kan ta något i boken för sanning så ger sagorna en ökad förståelse för hur vi och hela planeten sakta utvecklats med tiden.

Sagorna är spännande då de alla handlar om överlevnad. Varelserna i berättelserna måste förändras för att kunna överleva utifrån de nya förutsättningarna i världen, och vi lär oss att man med hjälp av hjärnan kan segra även över en mycket större och starkare fiende. Det tråkiga i boken är att det alltid är hannarna som kommer med initiativet till förvandlingen. Det är först i den sista berättelsen en hona, Brands fru Flamma, verkligen hjälper till.

Klinckowström skriver på ett underhållande och intresseväckande sätt, men använder ofta långa och invecklade meningar, vilket jag hoppas inte avskräcker de unga läsare boken är ämnad för. För den som börjat läsa längre böcker på egen hand och tycker det är roligt med naturvetenskap och historia i skolan (eller om man vill uppmuntra någon till att intressera sig mer för det), är det här en perfekt bok. Eller faktiskt för vem som helst som är sugen på att läsa om sagor från en svunnen tid.

Jag har för mig att när denna bok kom ut så blev det mer eller mindre en hysteri, alla skulle läsa den, har även för mig att det blev en film av boken men det är jag inte helt säker på. Hur som helst så förstår jag varför det blev en sådan hysteri för denna bok är fulländad, jag älskade den från första till sista sidan.

Boken handlar om Siddalee som har blivit förskjuten av sin moder efter att hon intervjuades i New York Times, där reportern lyckades lura ur henne att hon blev misshandlad som barn. Efter detta blev Sidda förskjuten av sin familj samt hennes mammas bästa vänner Ya-Ya flickorna.

Ya-Ya flickorna, som består av Siddas mamma Vivi och tre av hennes vänner, skapades när de var små och hade blivit diskvalificerade i en skönhetstävling. De tre vännerna till Vivi rycker in och försöker ställa allt tillrätta mellan Sidda och Vivi, som visar sig inte vara så lätt.

Som jag skrev innan så är denna bok fantastisk, i vanliga fall brukar jag faktiskt inte tycka om sån här litteratur. I denna bok får man följa flera generationer och hur de har haft det samt flera olika synvinklar och jag brukar oftast tycka att det blir tråkigt och invecklat att hålla reda på alla karaktärer. Men i denna bok så gick det eftersom författaren verkligen beskriver så bra och man lever sig in i boken och i varje karaktär. Den är underbar! Läs den!

Äntligen har jag tagit mig tid att testa Thomas Kanger och det var ett lyckokast. Älskar svenska deckare och nu har jag en hel serie framför mig –härligt!

Elina Wiik är 32 år gammal och jobbar som polis i Västerås. Hon trivs men önskar avancera till kriminalavdelningen och hoppas få sin chans då Folkets Hus i Surahammar bränns ner och man hittar en förkolnad kropp i ruinerna. Man riktar misstankarna mot Ismail, en invandrad krögare i trakten och trots att Elina, som kopplats bort från fallet inte får saker och ting att stämma häktas och döms Ismail.

Elina sätts i stället på att utreda försvinnandet av den kyrklige Bertil Adolfsson som anmälts försvunnen av sin familj. Hon börjar rota i fallet och inser att det finns mer än hon trott under ytan. Dessutom upptäcker hon kopplingar mellan fallet med Folkets Hus och snart bedriver hon dubbelspaning, på egen hand…

Kanger skriver enkelt men bra, det är svenskt, spännande och jag kommer definitivt att kasta mig över nästa del i serien, nu med det samma!

I skumtimmen, i skymningen mellan dagens ljus och kvällens mörker, berättas de mest skrämmande historierna. Boken börjar när sexårige Jens försvinner i den öländska dimman med en okänd man. Många år senare, i bokens nutid, skickas en liten barnsandal till Jens morfar och mamman Julia tvingas till ön återigen. Hennes liv präglas fullständigt av hennes sons försvinnande för över trettio år sedan. Hon bor i Göteborg och är sjukskriven. Den övriga familjen har hon inte mycket kontakt med, men nu måste hon träffa sin far Gerlof som bor på ett ålderdomshem i närheten av Stenvik, där Julia växte upp. Gerlof, som inte minst plågas av skuldkänslor, försöker reda ut omständigheterna kring Jens död.

Hur fungerar en deckare på Öland? Det blir ganska mycket en klassisk mordhistoria i idyllen, där då och nu flätas samman. Gamla brott förenas med nya, när Gerlofs vän Ernst hittas död i ett nedlagt stenbrott. Om de dimmiga hedarna tjänar som miljö i engelska deckare, spelar Alvaret på Öland en stor roll i Theorins bok. Det karga landskapet sätter stämningen i berättelsen. Bland buskarna och stenarna på Alvaret härjade också mördaren Nils Kant i samband med andra världskrigets slut. Kan han ha haft något med Jens försvinnande att göra, trots att han faktiskt begravdes tio år tidigare? Det går många rykten och berättas många skrönor bland människorna på ön. Den gamle sjökaptenen Gerlof känner till de flesta och lägger sitt eget pussel.

Under besöket på Öland träffar Julia polismannen Lennart, som också bär på otrevliga minnen från det förflutna. De upptäcker att de har mycket gemensamt och träffas allt mer. När Julia inser att Jens troligen dog i samband med försvinnande kan hon lättare acceptera tragedin och gå vidare med livet. Mötet med Lennart underlättar hennes svårmod och de dagliga vinflaskorna blir allt färre.

Theorins debut är helt klart godkänd även om han kanske inte tillför deckargenren så värst mycket nytt. Berättelsen är spännande och känner man till lite om Öland ger det en liten extra krydda.