bokbloggen.com

Två mycket ensamma kvinnor är huvudpersoner i Alvtegens fjärde bok på ”S”. Utöver ensamheten har de två också det gemensamt att de bär på upplevelser från ungdomen som får dem att skämmas. I övrigt lever de väldigt olika liv. Monika är chefsläkare med hög status och hennes yrke är också hennes identitet. Hon plågas av minnena efter hennes brors död i en brand. En död som hon, liksom modern, anser vara Monikas fel. Maj-Britt har inte varit utanför sin lägenhet på trettio år, bär på en väldig övervikt och är beroende av hemtjänsten. Efter att ha brutit med föräldrarna och församlingen blev hon utstött och så småningom förlorade hon också sin familj.

Alvtegen har ett sätt att beskriva personer på som är medkännande. Både genom karaktärernas egna ögon och funderingar samt omgivningens syn målar hon upp levande människor. Ofta bär de på besvärande tankar och ibland kan man nästan känna sig obekväm att läsa så personliga betraktelser. En anledning till det är naturligtvis att man tycker sig lära känna dem.

På väg hem från en kurs omkommer en av deltagarna i en trafikolycka. Monika skulle egentligen åkt med bilen och drabbas av enorm skuld och skam. Det leder till att hon tvingar sig på mannens änka för att försöka ställa saker till rätta. Hon överger sitt liv och försöker på ett mycket påträngande sätt vinna änkans förtroende. Via gemensamma bekanta kommer hon så småningom också träffa Maj-Britt som behöver läkarvård. Maj-Britt brottas också med ångest efter ett brev från en vän från förr som får henne att minnas sitt förfärliga förflutna.

Trots att detta inte är en deckare i traditionell mening innehåller den mycket spänning. Det är också Alvtegens signum och de som läst hennes tidigare böcker känner väl igen sig. Någonstans känner man som läsare att de händelser som ger upphov till problem för personerna i hennes böcker kan drabba nästan vem som helst. En mordhistoria kan många gånger vara mindre medryckande. Dessutom kryddar Alvtegen med en del samtidsskildring och kritik. Ofta kan det göras i små vardagliga funderingar kring vad som står på löpsedlar, hur människor beter sig och liknande. Det gör också att man känner igen sig och berättelsen blir mer trovärdig.