bokbloggen.com

Åsas pappa Leif Andersson är Sveriges bästa härdarmästare på Metallverken i Västerås. Detta är en berättelse om den stolte arbetaren som älskar sin dotter och kämpar med livet.

Linderborg har nog skrivit den bästa skildringen av barndom och uppväxt jag har läst. Familjen har en del sociala problem, bl.a. går mycket av pappans inkomster till alkohol och ett tag förlorar han nästan sin lägenhet. Ändå är det inte misär som präglar intrycket av boken. Pappa Leif gör allt för att Åsa ska få en kärleksfull uppväxt och är nog en ganska otypisk ensam förälder i sjuttiotalets Sverige. Mamman finns kvar i Åsas liv och i tonåren flyttar hon också dit, men det är helt klart pappan som är huvudpersonen. Som läsare får man följa relationen mellan Åsa och hennes far fram till hans död. Linderborg spelar upp händelser ur vardagen som visar alla sidor hos sin far, men även hos sig själv.

Förutom att boken är en underbar skildring av Åsas uppväxt och hennes ensamstånde far är det en oerhört träffsäker beskrivning av arbetarklassen. Ibland har den nästan allegoriska drag när hennes pappa får representera den svenske arbetaren på sjuttio- och åttiotalet. I den brokiga Anderssonska/Linderborgska familjen, som splittras redan när Åsa är fyra år, ryms både revolutionär och reformistisk vänster. ”Mamma och pappa var inte vänster på samma sätt. Pappa kände sig förtryckt – också om han aldrig skulle använda ordet om sig själv då han uppfattade det som förnedrande – men han kämpade inte. Mamma varken kände sig eller var särskilt förtryckt men kämpade för dem som var det.” Pappa Leif drömmer om det klasslösa samhället men rädslan för att sticka ut och bli till åtlöje hindrar honom från att engagera sig. Tidigare hade jag läst Linderborgs mycket intressanta avhandling om svensk socialdemokrati. Det känns som att en del av hennes akademiska slutsatser också går igen i denna skildring.

Det ryms kärlek, nostalgi, politik och en del sorg i ”Mig äger ingen”. Läsupplevelsen var enorm och gripande. Eftersom jag nyss läst Alakoskis ”Svinalängorna” blir jämförelsen nästan oundviklig. I mitt tycke är Linderborg snäppet bättre!