bokbloggen.com

Tiden är märklig, eller hur? Jag skriver och ni läser och vi delar samma ögonblick. Och ändå, medan jag skriver det här, Herr Hauptkommissar, sover ni och mitt nästa offer är fortfarande i livet: Men när ni läser det är hon redan död. Och vår dans går vidare.

En seriemördare härjar i Hamburg. Två kvinnor har hittats mördade, utsatta för vikingariten Blodörn. Polisen ser inget samband mellan kvinnorna och den enda ledtråden är de mejl som mördaren skickar till kriminalkommissarie Fabel på mordkommissionen.

Detta är den första delen i en serie böcker om Fabel och hans kollegor inom den tyska polisen. För alla som är intresserade av hur det tyska polisväsendet byggts upp och organiserats efter andra världskriget så är denna bok en riktig pärla. Tyvärr hör jag inte till den gruppen. Istället får jag försöka koncentrera mig på den snåriga historien om turkiska brottssyndikat som konkurreras ut av brutala före detta militärer från Ukraina, revirstriderna mellan de olika enheterna inom polisen och underrättelseväsendet och Fabels spirande romans med rättspsykiatrikern Susanne Eckhardt.

Men engagemanget uteblir. Kanske beror det på att jag inte har läst tyska, men jag störs av att alla tilltalas med Herr, Frau eller titel. Och inte blir det lättare att följa spåren när alla enhetsnamn och titlar skrivs på tyska. Men framför allt är det mördaren som blir lite skrattretande. Det spelar ingen roll hur brutala mord han utför – jag kan bara inte bli skrämd av en seriemördare som kallar sig Son of Sven. Det går inte.

Jag tvivlar på att jag kommer att läsa någon mer bok i den här serien. Även om jag är nyfiken på vilka brottslingar som kommer att dyka upp i uppföljarna. Kan det bli Daughter of Dagny? Cousin of Kenneth?