bokbloggen.com

Det finns människor som vägrar att bli gamla. Somliga klär sig som tonåringar och hoppar bungyjump som sjuttioåringar. Sådan är inte Marie Sharp. Hon vill inte vara ung och stimulerad. För henne är fördelen med att bli gammal att det faktiskt äntligen är för sent. Hon behöver inte längre ha dåligt samvete för att hon inte har lärt sig något främmande språk. Nu när hon är gammal njuter hon av att slippa.

När Marie pensioneras från sitt arbete som bildlärare så börjar hon skriva dagbok igen. Det har hon inte gjort på femtio år, men nu tycker hon att det är dags att göra ett ordentligt försök igen. Fast frågan är vad hon ska skriva om. I den dagbok hon skrev som tonåring var varje sida fylld med meningen ”I love Archie”. Nu är hon fast besluten att lägga kärleksaffärerna på hyllan. Karlar leder bara till bekymmer. Om hon vill bli frustrerad och olycklig kan hon lika gärna försöka programmera sin video.

Det här är en rolig och mycket brittisk bok. Någon kritiker beskrev Marie som en vresig gammal Bridget Jones. Det ligger något i det. Det här är en dagbok skriven av en kvinna som var fullt upptagen med sex, droger och rock ´n roll på sextiotalet men som nu tvingas gå omkring i värsta fula, men bekväma, Ecco-pjucken. Men cykelhjälm tänker hon i varje fall inte ta på sig. Någonstans får man dra gränsen.

Läsaren får också bekanta sig med Maries samling av udda vänner av bekanta. Där finns hypokondriska Penny som vill boka en läkartid eftersom hon tror att hon har prostatacancer, paret James och Hughie, den unga franska inneboende Michelle, den läckre polske städaren Maciej, langar-Shelia, det nya barnbarnet Gene och förstås Archie som har blivit änkling. Allt i en trivsam blandning kryddat med brittiska sarkasmer som är som gjorda att citeras.