bokbloggen.com

Sophie är bara strax över trettio och änka efter att hennes man gått bort i cancer.
Utan att förstå det har hon helt tappat taget om sitt liv och utan att få någon hjälp från sin effektiva svärmor sjunker hon allt djupare ner i en depression.

Slutligen bestämmer hon sig för att sälja huset och börja om på nytt i Ashland där hennes väninna Ruth bor. Hon flyttar tvärs över landet och börjar den stapplande vägen mot ett nytt liv där hon upptäcker att hon inte bara gillar att äta mat utan även att laga den samt att hon faktiskt är vuxen nog att mitt i sorgen vara stöd åt en vilsen tonåring. Sakta men säkert hittar Sophie livsgnistan igen, men inte så som hon tänkt sig.

Jag bokstavligen slukade den här boken som börjar så sorgligt att det verkligen skär i hjärtat! Författaren har verkligen lyckats skriva inte roligt men humoristiskt (hårfin men viktig skillnad där) om ett mycket sorgligt ämne. Man känner verkligen Sophies bottenlösa förtvivlan och desperation, man lider med henne och drar på munnen åt henne när hon försöker leva vidare utan sin man. Läääääääääs! Men ha näsduken framme.

Gunnar är en ganska ensam man som har fått ett nytt hjärta. Eftersom hjärtat inte fungerar som det ska har han blivit sjukskriven men trivs inte med att gå hemma, Gunnar vill räknas med. Han tycker att hans sonson Conny är en av de vettigaste personer han känner, en person han kan fråga om råd när det kommer till de viktiga sakerna. När han lämnar Conny på dagis får han träffa dagisfröken Anna och börjar fundera på hur han ska gå till väga för att bli ihop med henne.

Efter operationen ser Gunnar inte längre världen på samma sätt. Hans bitterhet blir ibland ganska rolig, speciellt när han möter människor som inte reagerar som han förväntar sig. Gunnar utvecklar en teori som går ut på att hela samhället är uppbyggt av självhat och att det är bara för att vi hatar oss själva som vi går med på att göra de tråkiga uppgifterna som måste göras. Som att stå i kassan på Konsum. Så träffar när han träffar en kassörska som trivs med sitt yrke och ser en större mening i det blir han alldeles förvirrad.

Gunnar är Bob Hanssons romandebut, jag har tidigare läst ett par av hans diktsamlingar och när Gunnar är som bäst påminner språket i romanen om Hanssons poesi. Tyvärr så får jag inte den känslan hela tiden, jag blir aldrig tillräckligt engagerad i karaktären Gunnar för att bry mig om vad som händer honom. Jag kommer på mig själv med att jämföra Gunnar med Naiv.Super där huvudkaraktären liksom Gunnar börjar se livet på ett nytt sätt, nästan som ur ett barns ögon. Naiv.Super vinner i den jämförelsen.

Läs eventuellt om du liksom Gunnar funderar mycket över hur gurkor fungerar eller hur man ska få tiden att gå när man är sjukskriven men inte är intresserad av att fiska.

Will Monroe är ny journalist på New York Times och gör till sin stora lycka till sin första riktiga artikel, ett porträtt av en mördad hallick, så bra att cheferna blir imponerade. Han får åka iväg på uppdrag och kommer att skriva om ännu ett mord. Förtjust över sina framgångar råkar han i gräl med sin fru för att han glömt ett viktigt möte och sedan får Will plötsligt ett mail som lyder: “Ring inte polisen. Vi har din hustru. Om polisen blandas in dödar vi henne. Ringer du polisen kommer du få ångra det. För alltid.”

Tillsammans med en datorkunnig vän lyckas han ta reda på att hans fru hålls fången i de gamla judiska kvarteren men han vet inte av vem eller varför. I panik vänder han sig till sin gamla flickvän TC för att få hjälp och tillsammans börjar de nysta i urgamla religiösa myter och profetior.

“De rättfärdiga” beskrivs av förlaget som en “intensiv thriller fylld av action, gåtor och spänning” men tyvärr, jag tycker inte alls att det stämmer. Boken känns seg och faktiskt bitvis tråkig och först efter att jag lyckats ta mig igenom den inser jag att det beror på att jag inte har en chans att lösa gåtorna. När jag läser en deckare eller thriller vill jag ha chansen att visa mig duktig, komma på egna saker som skulle kunna leda fallet framåt liksom. Men eftersom jag vet absolut ingenting om dessa chassider så kan jag inte det. Det kanske inte är enda anledningen men jag ger i alla fall inte den här boken något bra betyg. Läs någon annan thriller i stället.

När Amy är i åttonde månaden råkar hon se sin pojkvän Joe i parken med en annan kvinna. Hennes värld håller på att rämna men eftersom hon är rädd att han ska lämna henne säger hon inget utan föder deras lilla dotter Evie och med ens har hon annat att tänka på. Varken hon eller Joe får sova, Amy chockas över att en liten baby kan ta så mycket tid och kraft och efter sex månader har hon fortfarande inte lyckats hitta de extra krafter som krävs för att borsta håret, hitta vanliga kläder som går på hennes efter-baby-kropp och hon känner hur hon och Joe glider allt längre ifrån varandra.

Men så träffar hon den glamourösa singelmamman Alice och hennes vackra, exotiska och exklusiva vänner. Till Amys häpnad är de alla smala, välklädda och deras barn har aldrig kräkfläckar har aldrig kräkfläckar någonstans. Motvilligt går Amy med på att bli omgjord av Alice, allt för att kunna behålla Joe som allt oftare jobbar över och har mobilen avstängd när hon försöker nå honom. Men make-overn får oanade konsekvenser.

Lättläst och ganska underhållande bok som man läser på en dag eller två. Jag tyckte den var kul men aningen seg emellanåt och glamourmammorna var… lite för mycket liksom. Men boken livade upp en lång bussresa och gillar man chicklitt på babytema blir man inte besviken.

Den andra boken i Minas Garnethill-trilogi utspelar sig liksom Död i Garnethill i samhällets utkant. Huvudpersonen Maureen O´Donnell plågas av sina minnen av faderns övergrepp i barndomen. När hon får veta att pappa Michael har flyttat tillbaka till Glasgow, blir han en vålnad i Maureens liv som knuffar henne närmare kanten.

När alkoholisten Ann Harris hittas död i London fattar Maureen sympati för maken som ensam tar hand om fyra barn. Han misstänks ha misshandlat Ann när hon innan sin död tog kontakt med kvinnojouren där Maureen jobbar. Maureen tror inte på misstankarna utan bestämmer sig för att utreda på egen hand i huvudstadens undre värld.

Mina skildrar en social misär där människor kämpar för att hålla sig över ytan. Barn och kvinnor råkar illa ut och roten till deras problem är droger och alkohol. Maureen fightas för sin egen skull och vill ha ett enkelt liv med en trevlig pojkvän. Ändå kan hon inte motstå att försöka hjälpa de som har det ännu värre.

Första boken var en helt ok deckare, men med Exil tycker jag att Mina höjde ribban ett snäpp. Skildringen av en trasig underklass i en miljö av droger och död är bra. Kombinerat med personporträttet av Maureen och hennes omgivning blir det lysande!

Fri handlar om människor som på ett eller annat sätt känner sig ofria. Familjen, ekonomin, arbetet, tidigare erfarenheter i livet är alla exempel på sådant som förhindrar dem att bli det de vill. Handlingen rör sig kring fyra kvinnor i Japan som jobbar på en livsmedelsindustri. Den ena kvinnan dödar sin man efter att ha blivit misshandlad och bedragen. De tre övriga tar hand om kroppen och ser till att den försvinner.

Kirino skriver lite annorlunda mot många andra och växlar perspektiv mellan personerna beroende på vem berättelsen handlar om för tillfället. Det gör boken intressant inledningsvis eftersom en persons intryck av en annan bryts mot den andra personens självbild. Tyvärr tycker jag inte att slutet av boken tjänar på detta då författaren går över till att upprepa handlingen två gånger. Berättelsen tappar tempo och spänning.

De fyra kvinnorna gör allt för att sopa igen spåren efter sig och klarar det ganska bra till att börja med. Nattklubbsägaren Satake, som har en våldsam historia, misstänks istället för mordet. Han bygger då upp ett hämndbegär mot dem som gjort att hans verksamhet läggs ner och som fått honom att reflektera över sitt förflutna.

Boken har väldigt detaljerat beskrivna scener med våldsamheter och mycket blod. Det chockerar naturligtvis läsaren, men samtidigt finns inte riktigt den sympati för huvudpersonerna som måste finnas för att bli berörd. Grundhistorien och personbeskrivningen är delvis intressant, men boken är lite för ojämn för att lyfta.

Iris har en liten second hand butik som hon driver själv, ibland dyker det upp riktiga pärlor. En dag när hon pysslar med en sån där riktig pärla så får hon ett mystiskt telefonsamtal från ett mentalsjukhus, där de frågar henne om hon kan ta hand om Esme eftersom sjukhuset ska avvecklas så ska patienterna slussas ut i samhället. Iris förstår ingenting och har inte en susning om vem Esme är.

Läs boken och få reda på alla mysterier kring Iris familj, och vem är egentligen Esme? Och varför hamnade hon på mentalsjukhus redan vid 16 års ålder?

Detta är faktiskt en väldigt lättläst bok, när man läser på baksidan så tror man att den ska vara tung men intressant. Men man kommer in i boken ganska snabbt och man vill verkligen fortsätta läsa för att få reda på vem Esme är och varför hon hamnade på mentalsjukhus. Så läs den en dag då regnet öser ner utomhus och du ligger ihopkurad i en skön soffa med en varm kopp te, för då kommer du älska boken.

Mikael Blomkvist behöver en time-out efter att han har blivit fälld för förtal i rätten. Han säger upp sig från sitt jobb som är hans egna livsverk - tidningen Millenium.

Efter några dagars ledighet får han en konstig förfrågan. Henrik Vanger som är en rik och äldre man ber honom att skriva hans släktkrönika. Men den verkliga anledningen är något helt annat. Henrik Vanger vill veta vad som egentligen hände med hans unga släkting Harriet. Vem mördade henne?

Blomkvist väljer att ta uppdraget och bosätter sig på Henrik Vangers ägor ute på landet och påbörjar sitt arbete.

Det dröjde lång tid innan jag tog mig ork att läsa Stieg Larssons bok som jag har hört så mycket om, av någon anledning har jag svårt för svenska filmer och författare. Men när jag väl började läsa kunde jag inte sluta, det slutade med att jag låg ensam i ett knarrande stort hus nerbäddad under täcket rädd och nyfiken för boken är så fruktansvärt spännande. Jag kallade upp hunden min så jag fick sällskap. Kontentan av detta är att denna bok är hur bra som helst och ni MÅSTE bara läsa den.

Men ett gott råd är att inte vara ensam hemman om ni är lättskrämd som jag.

Sandra har alltid varit lite vild och gått sina egna vägar under sitt liv, och när livet hemma i england börjar te sig tråkigt och en bekants bekant frågar om hon vill hänga med på en resa till Thailand, resan skulle ha varit hans bröllopsresa men bröllopet ställdes in. Sandra hänger på direkt och låter vänner ta hand om hennes hus och djur och följer med till Thailand med en helt okänd människa i stort sett.

Redan på flyget börjar Sandra irritera sig på personen och de skiljs åt ganska direkt i Thailand. Sandra åker runt bland byarna och skaffar sig vänner, tar lite småjobb här och där och känner att hon är i paradiset.

Men lyckan varar bara i något år, sen störtas Thailands regering och Sandra förlorar sitt jobb och blir praktiskt taget utstött av thailändarna, hon vill åka hem igen till sina föräldrar i England men hon är för stolt för att fråga sina föräldrar om pengar.

Så när ett erbjudande om att tjäna 1000 pund genom att frakta några gram heroin åt en helt främmande mans räkning så tackar hon till slut ja, hon tänker att det ändå inte kan vara så stor chans att åka fast….

Självklart åker hon fast och får en fängelsedom och får tillbringa sina dagar på det ökända kvinnofängelset Bangkok Hilton.

I boken får man följa hennes vistelse där och hur hon kämpar för att bli fri.

Jag tycker boken var väldigt intressant och bra. Hon skriver på ett intressant sätt så att man vill fortsätta läsa för att få se hur hennes öde blir. Boken är bra eftersom den både blandar fakta och skönlitteratur och tycker att den kan vara riktigt bra att läsa eftersom den får en att “vakna”!

Hur tänkte jag nu? Det var första tanken som for genom huvudet på mig när den här boken damp ner i brevlådan. Varför har jag beställt den här boken? Omslaget är visserligen klatschigt och titeln lite lagom provocerande, men ändå. Vad skulle jag ha för glädje av den här boken? Jag är ju inte bög. Jag är inte ens homosexuell.

Men å andra sidan är jag ingen hob heller och det har aldrig hindrat mig från att läsa Sagan om ringen. Så varför skulle jag låta mig stoppas av sådana petitesser som sexuell läggning?
Alltså sätter jag igång och läser.

Det gör jag alldeles rätt i. Arga människor är intressanta. Åtminstone om de har något att säga. Och det har de här fem arga bögarna. Jag ska inte påstå att jag förstår allt. Det finns delar som går mig fullständigt förbi. Som stycket som heter: Vem är rädd för Bengt Martin? Jag är medveten om att det finns en författare som heter Bengt Martin, men att han inte längre skulle vara en levande del av bögarnas kulturarv, hade jag inte en aning om. Där har jag svårt att tycka någonting. När de skriver om hur bilden av bögar har förvandlats från farliga och översexuella till gulliga schlagerälskande inredningsexperter har jag lättare att förstå. Det här är ju något jag har sett hända. Genom att arbeta mot fördomar har man skapat nya schablonbilder av homosexuella män.

Och i accepteringshetsens nittiotal var det själva sexualiteten, eller snarare kåtheten, som fick stryka på foten. Så hur skulle man då lansera bögen version 2.0? Vilka var de homosexuella män som de tyckte om i vår närhet. Frisören som klippte det heterosexuella håret. Servitören som serverade den heterosexuella maten. Och floristen som arrangerade blommor till det heterosexuella hemmet. Det var karaktärer som alla kunde älska, de gjorde ju aldrig något anspråk på det heterosexuella offentliga rummet.

Ilskan i den här boken riktar sig åt flera håll. Inte bara mot någon slags heteronormativ omgivning som sätter spelreglerna utan lika mycket mot en bögkultur som blivit mainstream och infantil i sin önskan att inte provocera.

För mig är inte den öppna homofobin farligast utan den välvilliga klappen på huvudet, idiotförklaringen. Skräp som ingen annan vill ha kan lätt dumpas på bögarna som inte ställer några krav. Bögar verkar idag dela sin popkultur med dagisbarn.

Debattböcker brukar inte vara roliga precis. Men den här boken var bitvis riktigt kul att läsa. Självklart finns det bögar som inte kan identifiera sig med schlageryra, galor och shoppingkassar. Och det kan ju aldrig skada att bli påmind om att människor inte är schabloner, vad media än matar oss med för bilder.