bokbloggen.com

Hur tänkte jag nu? Det var första tanken som for genom huvudet på mig när den här boken damp ner i brevlådan. Varför har jag beställt den här boken? Omslaget är visserligen klatschigt och titeln lite lagom provocerande, men ändå. Vad skulle jag ha för glädje av den här boken? Jag är ju inte bög. Jag är inte ens homosexuell.

Men å andra sidan är jag ingen hob heller och det har aldrig hindrat mig från att läsa Sagan om ringen. Så varför skulle jag låta mig stoppas av sådana petitesser som sexuell läggning?
Alltså sätter jag igång och läser.

Det gör jag alldeles rätt i. Arga människor är intressanta. Åtminstone om de har något att säga. Och det har de här fem arga bögarna. Jag ska inte påstå att jag förstår allt. Det finns delar som går mig fullständigt förbi. Som stycket som heter: Vem är rädd för Bengt Martin? Jag är medveten om att det finns en författare som heter Bengt Martin, men att han inte längre skulle vara en levande del av bögarnas kulturarv, hade jag inte en aning om. Där har jag svårt att tycka någonting. När de skriver om hur bilden av bögar har förvandlats från farliga och översexuella till gulliga schlagerälskande inredningsexperter har jag lättare att förstå. Det här är ju något jag har sett hända. Genom att arbeta mot fördomar har man skapat nya schablonbilder av homosexuella män.

Och i accepteringshetsens nittiotal var det själva sexualiteten, eller snarare kåtheten, som fick stryka på foten. Så hur skulle man då lansera bögen version 2.0? Vilka var de homosexuella män som de tyckte om i vår närhet. Frisören som klippte det heterosexuella håret. Servitören som serverade den heterosexuella maten. Och floristen som arrangerade blommor till det heterosexuella hemmet. Det var karaktärer som alla kunde älska, de gjorde ju aldrig något anspråk på det heterosexuella offentliga rummet.

Ilskan i den här boken riktar sig åt flera håll. Inte bara mot någon slags heteronormativ omgivning som sätter spelreglerna utan lika mycket mot en bögkultur som blivit mainstream och infantil i sin önskan att inte provocera.

För mig är inte den öppna homofobin farligast utan den välvilliga klappen på huvudet, idiotförklaringen. Skräp som ingen annan vill ha kan lätt dumpas på bögarna som inte ställer några krav. Bögar verkar idag dela sin popkultur med dagisbarn.

Debattböcker brukar inte vara roliga precis. Men den här boken var bitvis riktigt kul att läsa. Självklart finns det bögar som inte kan identifiera sig med schlageryra, galor och shoppingkassar. Och det kan ju aldrig skada att bli påmind om att människor inte är schabloner, vad media än matar oss med för bilder.