bokbloggen.com

Fetmaepidemi. Det ordet har inte många år på nacken. Men det har satt sig i medvetandet. När man läser tidningarna får man uppfattningen att problemet är en tickande bomb. Vi blir tjockare för varje dag och snart kommer vi att duka under för välfärdssjukdomar. Jag har läst artiklarna, som nästan alltid flankeras av en faktaruta om BMI, utan att reflektera närmare över vad de egentligen innebär.

Den här boken ställer begreppen på ända. De braskande tidningsrubrikerna verkar faktiskt inte berätta hela sanningen. Sambandet mellan övervikt och ohälsa är inte alls så självklart som artiklarna förleder oss att tro. Det kanske inte ens är ett faktum att överviktiga människor blir friskare av att gå ner i vikt?  Sanningen är inte så enkel som tidningarna lurar oss att tro.

Brad Pitt, Johnny Depp och George Clooney är samtliga överviktiga enligt BMI-skalan. Kanske inte riktigt de män vi föreställer oss när vi oroas av tanken på att allt fler väger för mycket. BMI-skalan är ett trubbigt instrument som ger samma resultat för en vältränad muskulös person som för en fetlagd otränad. Skulle det då betyda att de löper samma risk att bli sjuka?

”På 1960-talet genomfördes en kartläggning av 800 000 personer av American Cancer Society , som lade ner stor omsorg på att kontrollera deltagarnas viktförändring. Den visade – och detta kan vara svårt att över huvud taget ta in för den som har fettpaniken mentalt inkorporerad – att det inte fanns något samband mellan viktökning och död genom hjärtsjukdom eller stroke, medan sambandet mellan dessa dödsorsaker och viktnedgång var påtaglig”

Det finns alltså forskning som visar att det är betydligt farligare att banta än att vara överviktig. Varför varnas det då så sällan för bantning? Marie Carlsson ställer många intressanta frågor i sin bok. Varför blir en vältränad person med helt prickfria värden tillsagd av sin läkare att gå ned i vikt? Varför varnas ingen för att redan en undervikt på några få kilon innebär samma hälsorisker som kraftig fetma? Vad vet vi och vad tror vi att vi vet?

Fettpaniken är en riktigt intressant bok. Både för den forskning som presenteras och för den samhällsanalys som genomsyrar hela boken. Varför är vi så villiga att tro att vikt och hälsa hänger ihop, när bevisen saknas? Kan det bero på att det anses fult att vara tjock?

Ofärd är historieprofessor Harrisons första roman. Den handlar om Ulvbjörn Vamodsson från Borg i Östra Götaland som lever på 600-talet. Våld och skogens mörker är inget som skrämmer den udda Ulvbjörn och när äventyret i form av en sjöresa till frisernas land uppenbarar sig är han nyfiken. Han vill följa i spåren efter den legendariske Hugleik som härjade på kontinenten och återvände med skatter. I staden Frisaborg blir Ulvbjörn tillfångatagen som slav vilket han så småningom befrias från. Istället blir han som krigare en del av spelet mellan drottningar och stormän i Frankland.

Harrison har som motiv för romanskrivandet sagt att han ville kunna ljuga lite som omväxling. Han har prisats för sina (populär-) historiska böcker om bland annat medeltiden och digerdöden. Även om det naturligtvis är en påhittad historia märker man att det finns vetenskaplig grund bakom skildringen av slutet på folkvandringstiden. Det är en intressant presentation av hur människor levde, tänkte och trodde på 600-talet. Kulturkrockar, religiösa föreställningar, politiskt spel och sociala förhållanden skiljer sig naturligtvis från nutid och det speglas väl.

Ulvbjörn lever i en tid där blodshämnd är ett fullt rimligt sätt att skipa rättvisa på och dagens vän kan vara morgondagens fiende. I ett samhälle där plundring är en stor del i maktutövandet och ekonomin hittar han sin roll som hantlangare. Hans mörka sida som har drag av odjur gör sig påmind när han råkar ut för oförätter och drabbas av hämndbegär. Harrison har ett levande och bra språk som man känner igen från hans facklitterära böcker. Det är också språket och den historiska skildringen som är den stora behållningen av Ofärd. Historien om Ulvbjörn är i och för sig också ganska läsvärd men kommer kanske inte vara lika bestående i minnet.

Alex och Rosies vänskap börjar när de skickar lappar till varandra på lektionerna i lågstadiet och trots många tillsägelser från deras stränga fröken kommer de allt närmre och de fortsätter vara bästisar genom åren. Boken bygger på deras skrivna meddelanden till varandra, först på små felstavade lappar, sedan via messenger och email.

Tillsammans genomlever de skolan och det blir en stor chock och omställning för dem båda när Alex familj i slutet av vännernas tonår bestämmer sig för att flytta till USA.

Trots löften om att besöka varandra, gå på skolbalen tillsammans och plugga ihop, Alex till läkare och Rosie på hotellskola, så blir det inte riktigt som de tänkt sig. Deras liv utvecklas i olika riktningar men trots att de verkligen befinner sig i olika världar fortsätter de hålla kontakten på sin resa genom livet.

Det här är en åkta feel-good-roman! Man blir varm, glad, stressad, engagerad och kan inte lägga den ifrån sig. Det är en härlig bok och den var väldigt lättläst trots korrespondensupplägget.

Jag erkänner att jag har kollat på den här boken tidigare men eftersom jag på något vis fått för mig att författaren heter Cecilia Ahrén och är svensk, och jag inte brukar gilla svensk chicklitt, så har det dröjt ända tills nu innan det blev dags.

Cecelia Ahern är i själva verket irländska och fajtas med Marian Kayes om tronen som mest älskade feel-good-författare. Författarens debutroman heter ”PS jag älskar dig” och kom ut 2004 i Sverige. Självklart har jag redan kastat mig över den och recension kommer inom kort.

Under kriget bor den unge skribenten Fred i ett gammalt hus i New York, där lär han känna en annorlunda granne - nittonåriga Holly Golightly som alltid glömmer sin nyckel. Holly har alltid en svärm av rika män runt sig, och tillbringar varje kväll ute i nattvimlet när hon inte har fest själv, förutom på torsdagarna då hon åker till Sing-sing och lämnar väderleksrapporter till en fånge.

Fred får veta mer om Hollys brokiga förflutna av människorna som omger henne - ingen som träffat henne kan släppa taget, medan Holly inte vill vara bunden till någon eller något. I Hollys lägenhet finns inga möbler, bara resväskor, som om hon när som helst är beredd att ge sig av. Bland väskorna har hon också en liten katt, som inte har något namn.

Det är lite besvärligt, det här att han inte har nåt namn. Men jag har ingen rätt att ge honom ett: han får vänta tills han tillhör nån. Vi stötte bara ihop vid floden en dag, vi tillhör inte varann: han står på egna ben, precis som jag. Jag vill inte äga nånting, förrän jag hittat ett ställe där jag och mina ägodelar hör ihop. Och jag har inte hittat det ännu.

Och om Holly någonsin hittar något ställe där hon hör hemma, är det upp till dig att läsa om. Boken är kort och lättläst, men inte lättsmält. Holly Golightly glömmer man inte i första taget, och inte heller karaktärerna i de små novellerna i slutet av boken. Om du känner dig nere, och inte har något Tiffany’s i närheten att åka till som Holly brukar göra när hon vill muntra upp sig - läs åtminstone boken!

I denna bok får vi följa Alexandra som går på gymnasiet, Alexandra har precis avslutat en rättegång, Ivan som är hennes styvpappa har våldtagit henne sen hon var 11 år gammal. Nu sitter han bakom lås och bom på ett psyke. Hon borde vara glad, hon borde vara fri och för första gången i sitt liv kunna skapa vänner. Men hon känner sig fortfarande låst och rädd, hon vill förändra sig men blir ändå utanför. Man får följa hennes liv, hennes tankar och hennes känslor. Man känner hennes sorg över att hennes mamma fortfarande låter Ivan ringa hem till dem och prata, hennes glädje över att få börja med teater, hennes första kärlek, hennes andra kärlek och hennes sociala utveckling.

Denna bok har väldigt vackra och ingående beskrivningar, man kan verkligen känna med Alexandra. Samtidigt känns det hela tiden som om det är något som fattas, boken borde vara så mycket bättre. Den har en bra story med en ung tjej som har överlevt något hemskt som pågått under flera år, men historien fastnar inte. Man känner “Oj, så hemskt” men den där speciella känslan som brukar fastna när man läser sådana här böcker infinner sig inte och man blir faktiskt ganska besviken.

Men jag tror faktiskt att boken kan vara bra för personer som har blivit utsatta för övergrepp och för personer som känner sig lite annorlunda, och även för personer som tror eller är lesbiska eftersom Alexandra funderar mycket på sin sexualitet, hon tycker bara om kvinnor och vill absolut inte ha något med män att göra. Folk kanske vågar komma ut och berätta när de läst boken, jag vet inte, men för mig passade den inte. Men sen kan jag även tillägga att nu när jag sitter och skriver recensionen och kollar lite på baksidan att detta är tydligen den tredje fristående delen om Alexandra, så om man kanske har läst de första böckerna “Alexandras rum” och “De ensammas hus” så förstår man det bättre och tycker böckerna är bra.

Bella vet inte riktigt hur det går till men plötsligt har hennes man Iain lyckats övertala henne att de ska flytta till landet med sina två barn. Med sorg i hjärtat lämnar Bella vännerna och storstadspulsen i London för den engelska landsbygden men till hennes förvåning blir det inte så illa som hon först trodde. Barnen älskar det och Bella finner lugnet rätt okej. Hon känner ingen stress med att hitta ett nytt jobb trots att Iain försöker skynda på henne.

I trakten lär de känna den ensamma änkan Jane som tvingats sälja halva sitt hus till det förmögna paret Sam och Ben och Bella får till sin förvåning en ny väninna i den vackra, utseendefixerade Sam. När Sam och hennes attraktive make Ben föreslår att Bellas familj ska följa med dem till Frankrike och semestra i ett hyrt hus tvekar Bella först med ger sedan med sig.

Under tiden försöker den ensamstående Jane samla ihop sin splittrade familj för att få svar om framtiden men möts hela tiden av mothugg och oförskämdheter.

Ingen av dem anar att alla kommer de få uppleva stora förändringar…

Den här boken gillade jag verkligen! Kanske för att jag gillar engelska landsbygden, ibland får för mig att jag vill bo så där lantligt och ensligt (helst i England då) men också för att bokens huvudpersoner inte var så enkla och förutsägbara som man först tror när man börjar läsa. En riktig feel-good-bok som jag verkligen kan rekommendera.

Denna bok ligger väl under genren samhällsdebatt eller liknande, men den kunde lika gärna stå bland skräcklitteraturen. Den handlar om mänsklighetens framtid på riktigt och det syns inte till någon Bruce Willis eller Stallone som kan rädda världen. Alla som har läst Al Gores En obekväm sanning känner igen sig. Detta är den fördjupade och kanske mindre optimistiska versionen.

Jag började läsa boken eftersom jag känner till Andreas Malm från min gymnasietid då han var politiskt engagerad på vänsterkanten. Att han fortfarande håller fast vid den sidan av politiken är tydligt i boken men han tappar inte i saklighet för det. Han refererar nutida forskning och gör en pedagogisk sammanställning av jordens utveckling från början (till slut?).

Boken är inte alldeles lättläst hela tiden, men Malm skriver med både humor och fantasi när han försöker förklara med mer konkreta liknelser.

Det tycks som om evolutionen i detta ögonblick betedde sig som en flicka som river ut alla leksaker på en gång, håller varje låda upp och ned, öser ut lego och playmo och bilar på golvet och sedan sysselsätter sig med bara tre eller fyra leksaker resten av kvällen. Alla andra ligger bortglömda.

Malm menar att forskningens stora miss från Darwin och framåt är att man har sett världen utifrån ett linjärt perspektiv där de små delarna har svaren. Nutida forskning visar snarare att världen är en totalitet där utvecklingen sker i skred eller hopp när utvecklingen har nått en kritisk punkt. Klimatet beter sig inte linjärt utan genom att livet påverkar miljön som i sig inverkar på livet i ständig återkoppling. Malms inledning om jordens utveckling är hissnande och av karaktären att man nästan blir religiös. Den mera dystra framtidsvisionen är skrämmande och det är nog meningen. Malm vill få oss att inse hur bråttom det är, att det faktiskt är vi själva och våra barn som lever vid den kritiska punkten.

Den kinesiska muren utsågs i år till ett av världens sju nya underverk i en stor omröstning. Den har väckt mångas beundran och många felaktiga myter har spridits om den, bland annat har den  påståtts vara synlig från månen. Lovell har skrivit Kinas historia utifrån den stora muren i norra delen av landet.

Egentligen är muren många olika murar som byggts vid olika epoker sedan några hundra år innan Kristi födelse. Av den ursprungliga muren, byggd av den Första kejsaren Qin finns inte mycket kvar. Det som turisterna möter norr om Beijing är delar av en mur som byggdes under Ming-dynastin på 1500- och 1600-talen. Då uppfördes de stora tegelmurar som ringlar sig över bergen och som har blivit sinnebilden av muren.

Det är en fascinerande berättelse om muren, Kina och dess historia 3000 år tillbaka i tiden. Uttrycket “Den stora muren” står inte bara för stenbefästningen utan också den mentala mur som Kina och dess ledare ställt upp inför omvärlden. Det är kanske i första hand en västerländsk känsla som förmedlas av Kina som ett otillgängligt land. I boken får man en insikt om hur bilden av Kina som ett inskränkt land och muren som monument har spridits till västvärlden av missionärer och upptäcktsresande. I avslutningen för Lovell en intressant diskussion om muren som nationalistisk symbol och en jämförelse med den stora kommunistiska brandväggen mot det fria åsiktsutbytet på Internet.

Ska man resa till Kina eller bara vill veta mer om det stora landet är “Den stora muren” ett bra lästips. Ibland blir det lite mycket militärhistoria, men det är kanske inte så konstigt eftersom muren i sig har som syfte att dels försvara Kina mot “barbarer”, till exempel Djingis Khan, men också befästa imperiets erövringar i norr. Som försvar var muren oftast ett misslyckande, men som nationalsymbol och turistmagnet är den effektiv, vilket kineserna så småningom insåg och utnyttjade.

Tänk vad mycket en taxichaufför får höra och vara med om under en arbetsdag. Passagerarna ser chauffören som någon de kan bikta sig för eftersom de antagligen aldrig kommer att träffas igen och berättar allt om sina liv.

I Alexandra Pascalidous bok Taxi så låter hon istället taxichaufförerna världen över berätta om sina liv och resultatet är 23 fängslande livsöden i en söt svartgul bok som jag sträckläste under en bussresa. Och medan jag läste kändes det inte som om det var Norge och Sverige jag reste genom, utan genom alla de länder och städer taxichaufförerna berättar om - Los Angeles, Abuja, Phuket eller Teheran.

”Jag talar fem språk – persiska, spanska, portugisiska, tyska och uppenbarliga engelska”, är det första han säger.

”Du är ett geni!” utbrister jag.

”Nej. Jag är taxichaufför.”

”Sverige har kanske världens högs utbildade taxikår”, skriver Pascalidou. I boken får vi möta de som migrerat och ser taxiyrket som social degradering efter de högutbildade jobb de haft i hemlandet. Men vi får också höra de som trivs med yrket och de som känner att de med det tagit sig upp till ett bättre liv än vad som bjöds dem tidigare. Vi får bland annat möta en taxichaufför som valt yrket då han gärna vill resa men inte har råd att göra det. Genom att köra turister mellan flygplatsen och hotellen kan han få höra allt om världen där utanför.

I berättelserna finns allt representerat, sorg, glädje, kärlek och inte minst en stolthet över taxiyrket, som inte alltid omvärlden ser på samma sätt. Läs den här boken – eller försök i alla fall inleda ett samtal med chauffören nästa gång du åker taxi. Du vet aldrig vem du åker med, eller vad du kan lära dig.

Det här trodde jag inte fanns. Skräck på svenska. Riktig skräck med splattereffekter som får middagen att röra oroligt på sig i magen.

Jag är inte lättskrämd. Det var många år sedan jag läste något som gjorde mig mörkrädd. Men den här boken gjorde mig orolig för att somna. Jag ville inte för allt i världen drömma om det jag läste. För här slaktas det människor så det står härliga till. Det är tarmar, blod, spyor, maskar och kringslängda kroppsdelar på var och varannan sida. Det är äckligt, men effektfullt.

Frosseriet i kroppar som slits sönder, blod och kokande skinn hade lätt kunnat bli löjligt. Men det blir det faktiskt inte. Även om jag personligen tycker att det är lite för mycket. Det finns detaljer som jag tycker är mer skrämmande än rykande inälvor. Som när skogsägaren Åke Svensson kommer ut på en plats där hans skog har fällts som av en plötslig tromb. När han sakta och mödosamt lyckas ta sig till mitten av området finner han fem döda rådjurskid med avskurna halsar liggande i en cirkel på en platt sten. I mitten av cirkeln finns en liten pyramid av röda äpplen. Då blir det plötsligt riktigt kusligt istället för motbjudande.

Boken består av flera löst sammanhängande historier som beskriver vad som händer när helvetets portar öppnas mitt i det vardagliga Sverige. Kanske är det Martin som för förödelsen med sig. Martin som tillsammans med några andra turister fängslas av kinesiska soldater i Tibet under förevändningen att området de är på väg till är avspärrat på grund av en olycka. Och något verkar uppenbarligen ha hänt. Hur skulle annars den kedjade gamle tibetanske mannen plötsligt kunna sväva skrikande i luften samtidigt som insektsben skjuter ut ur hans kropp och fiskar forsar ut ur hans anus?

Det här påminner inte om någonting jag läst förut. Om boken hade skrivits av en amerikan och utspelat sig i USA så tror jag inte alls att jag hade uppskattat den. För mig är det just igenkänningen av det jag uppfattar som typiskt svenskt som gör att den här boken fungerar. När helvetet drabbar Vitmåla med sina få hus och ungar på trimmade mopeder så blir det för en stund nästan möjligt att tro på, trots ett absurt slaktande och blodskvättande. Jag sveps med och har jätteroligt när jag läser.

Riktig skräck på svenska. Bara det är ju värt en applåd.