bokbloggen.com

Tänk vad mycket en taxichaufför får höra och vara med om under en arbetsdag. Passagerarna ser chauffören som någon de kan bikta sig för eftersom de antagligen aldrig kommer att träffas igen och berättar allt om sina liv.

I Alexandra Pascalidous bok Taxi så låter hon istället taxichaufförerna världen över berätta om sina liv och resultatet är 23 fängslande livsöden i en söt svartgul bok som jag sträckläste under en bussresa. Och medan jag läste kändes det inte som om det var Norge och Sverige jag reste genom, utan genom alla de länder och städer taxichaufförerna berättar om - Los Angeles, Abuja, Phuket eller Teheran.

”Jag talar fem språk – persiska, spanska, portugisiska, tyska och uppenbarliga engelska”, är det första han säger.

”Du är ett geni!” utbrister jag.

”Nej. Jag är taxichaufför.”

”Sverige har kanske världens högs utbildade taxikår”, skriver Pascalidou. I boken får vi möta de som migrerat och ser taxiyrket som social degradering efter de högutbildade jobb de haft i hemlandet. Men vi får också höra de som trivs med yrket och de som känner att de med det tagit sig upp till ett bättre liv än vad som bjöds dem tidigare. Vi får bland annat möta en taxichaufför som valt yrket då han gärna vill resa men inte har råd att göra det. Genom att köra turister mellan flygplatsen och hotellen kan han få höra allt om världen där utanför.

I berättelserna finns allt representerat, sorg, glädje, kärlek och inte minst en stolthet över taxiyrket, som inte alltid omvärlden ser på samma sätt. Läs den här boken – eller försök i alla fall inleda ett samtal med chauffören nästa gång du åker taxi. Du vet aldrig vem du åker med, eller vad du kan lära dig.