bokbloggen.com

I denna bok får vi följa Alexandra som går på gymnasiet, Alexandra har precis avslutat en rättegång, Ivan som är hennes styvpappa har våldtagit henne sen hon var 11 år gammal. Nu sitter han bakom lås och bom på ett psyke. Hon borde vara glad, hon borde vara fri och för första gången i sitt liv kunna skapa vänner. Men hon känner sig fortfarande låst och rädd, hon vill förändra sig men blir ändå utanför. Man får följa hennes liv, hennes tankar och hennes känslor. Man känner hennes sorg över att hennes mamma fortfarande låter Ivan ringa hem till dem och prata, hennes glädje över att få börja med teater, hennes första kärlek, hennes andra kärlek och hennes sociala utveckling.

Denna bok har väldigt vackra och ingående beskrivningar, man kan verkligen känna med Alexandra. Samtidigt känns det hela tiden som om det är något som fattas, boken borde vara så mycket bättre. Den har en bra story med en ung tjej som har överlevt något hemskt som pågått under flera år, men historien fastnar inte. Man känner “Oj, så hemskt” men den där speciella känslan som brukar fastna när man läser sådana här böcker infinner sig inte och man blir faktiskt ganska besviken.

Men jag tror faktiskt att boken kan vara bra för personer som har blivit utsatta för övergrepp och för personer som känner sig lite annorlunda, och även för personer som tror eller är lesbiska eftersom Alexandra funderar mycket på sin sexualitet, hon tycker bara om kvinnor och vill absolut inte ha något med män att göra. Folk kanske vågar komma ut och berätta när de läst boken, jag vet inte, men för mig passade den inte. Men sen kan jag även tillägga att nu när jag sitter och skriver recensionen och kollar lite på baksidan att detta är tydligen den tredje fristående delen om Alexandra, så om man kanske har läst de första böckerna “Alexandras rum” och “De ensammas hus” så förstår man det bättre och tycker böckerna är bra.