bokbloggen.com

Fetmaepidemi. Det ordet har inte många år på nacken. Men det har satt sig i medvetandet. När man läser tidningarna får man uppfattningen att problemet är en tickande bomb. Vi blir tjockare för varje dag och snart kommer vi att duka under för välfärdssjukdomar. Jag har läst artiklarna, som nästan alltid flankeras av en faktaruta om BMI, utan att reflektera närmare över vad de egentligen innebär.

Den här boken ställer begreppen på ända. De braskande tidningsrubrikerna verkar faktiskt inte berätta hela sanningen. Sambandet mellan övervikt och ohälsa är inte alls så självklart som artiklarna förleder oss att tro. Det kanske inte ens är ett faktum att överviktiga människor blir friskare av att gå ner i vikt?  Sanningen är inte så enkel som tidningarna lurar oss att tro.

Brad Pitt, Johnny Depp och George Clooney är samtliga överviktiga enligt BMI-skalan. Kanske inte riktigt de män vi föreställer oss när vi oroas av tanken på att allt fler väger för mycket. BMI-skalan är ett trubbigt instrument som ger samma resultat för en vältränad muskulös person som för en fetlagd otränad. Skulle det då betyda att de löper samma risk att bli sjuka?

”På 1960-talet genomfördes en kartläggning av 800 000 personer av American Cancer Society , som lade ner stor omsorg på att kontrollera deltagarnas viktförändring. Den visade – och detta kan vara svårt att över huvud taget ta in för den som har fettpaniken mentalt inkorporerad – att det inte fanns något samband mellan viktökning och död genom hjärtsjukdom eller stroke, medan sambandet mellan dessa dödsorsaker och viktnedgång var påtaglig”

Det finns alltså forskning som visar att det är betydligt farligare att banta än att vara överviktig. Varför varnas det då så sällan för bantning? Marie Carlsson ställer många intressanta frågor i sin bok. Varför blir en vältränad person med helt prickfria värden tillsagd av sin läkare att gå ned i vikt? Varför varnas ingen för att redan en undervikt på några få kilon innebär samma hälsorisker som kraftig fetma? Vad vet vi och vad tror vi att vi vet?

Fettpaniken är en riktigt intressant bok. Både för den forskning som presenteras och för den samhällsanalys som genomsyrar hela boken. Varför är vi så villiga att tro att vikt och hälsa hänger ihop, när bevisen saknas? Kan det bero på att det anses fult att vara tjock?