bokbloggen.com

I början av sextiotalet hindrar en snöstorm läkaren David och hans höggravida fru Norah från att komma fram till förlossningen i tid. David förlöser Norah själv med hjälp sin trofasta sköterska Caroline. Norah föder en välskapt liten pojke, Paul. Men efter honom kommer en oväntad tvilling, och hos henne ser David genast de tidiga tecknen på Downs syndrom. Själv förlorade han sin syster vid unga år eftersom hon fötts med ett hjärtfel, och snabbt bestämmer han sig för att bespara sin fru den smärtan. Han lämnar den nyfödda Phoebe till Caroline och ber henne lämna in henne på ett hem för utvecklingsstörda. Sedan säger han till Norah att hennes andra barn var dödfött.

Men Caroline lämnar inte Phoebe på hemmet, hon flyttar från staden och uppfostrar barnet som sitt eget. Samtidigt växer Paul upp med sina riktiga föräldrar i ett dystert hem; David mår dåligt över det val han gjort och Norah slutar aldrig sakna dottern hon aldrig fick lära känna.

Som man förstår redan från att läsa om handlingen är detta en sorglig berättelse om ånger, saknad och förlorad tid. David och Norah är olyckliga boken igenom men verkar helt handlingsförlamade, de kan inte kommunicera och snart är kärleken mellan dem helt borta och de beter sig som främlingar för varandra. Jag har svårt att förstå dem och jag hade gärna sett ett annat slut, men jag tycker ändå att boken är läsvärd eftersom berättelsen får en att fundera lite över om det stämmer att det aldrig är försent att be om förlåtelse och kanske försöka ändra sina misstag. Bilden av Phoebe är en hel-bra bok att läsa under en filt i vintermörkret med en kopp varm choklad…