bokbloggen.com

Modernista startar upp sin nya utgivningsserie Pulp, som de påstår är ”kanoniserat skräp och smutsig finlitteratur”, med att ge ut Denis Johnsons genombrottsroman Jesus’ son på svenska. Det är en limmad bok på strävt papper, mer likt något som tryckts upp en natt i författarens källare än det gängse utseendet på en nyutgiven bok. Do it yourself-känsla, men med precision. Det är snyggt och det känns personligt. Jag drar med handen över utsidan och känner att boken finns på riktigt. Visst kan jag läsa att tryckeriet ligger i Kina. Jag inser att Denis Johnson inte satt bokstäverna. Det är yta, men det funkar.

Innehållet då? Knark. Alkohol. Våld. Trasiga, enögda, våldtagna, påtända karaktärer. En manlig författare i fyrtioårsåldern skriver berättelser i ett landskap där berättarstruktur inte ens finns som begrepp. Inga nyheter där. I elva kapitel, eller noveller om man så vill, vandrar, kör, åker Fuckhead runt i en smutsig småstad i USA. För ungefär tretusen år sedan myntades begreppet hårdkokt. Jag försöker komma på ett nytt ord, men inget passar riktigt. Det här är hårdkokt, per definition. Gulan spygrön. Vitan cementerad.

Men här finns också något annat, som många av genrens författare skulle bita av sig sin högra arm för att ha; ett språk som det formligen slår gnistor om. Boken lyfter från mina händer, svävar upp och hänger några decimeter från taket. Lyser med ett intensivt sken.

I ett liv som saknar den minsta gnutta av värdighet lyckas Johnson på något sätt ändå hitta det. Han gör sina otrogna, våldsbenägna, svartsjuka karaktärer mänskliga. Med sin effektiva prosa mejslar han med några få slag ut ett helt liv. Den tunna hinnan som skiljer dem från oss blir genomskinlig. Lägg därtill en humor som för ljusår sedan passerat det politiskt korrekta och ni har en bok som är mer än läsvärd. En bok som måste läsas om. Det är ren njutning.