bokbloggen.com

Det blåser i Anna Hallbergs tredje diktsamling. ”vid västkusten tidvis hård. även på kalfjället i jämtland och lappland väntas hård eller mycket hård.” Bokstäverna hukar sig. Meningarna följer på varandra utan versaler, trycker ihop sig till ett kompakt stycke per sida. När jag bläddrar i boken tänker jag att det är ett produktblad för tegelstenar eller buljongtärningar. Den känslan går också igen i texten, som är nedkokad, koncentrerad. Att läsa ”Mil” är till en del att försöka nysta upp en hel garderob där kläderna ligger huller om buller. Femton år av ett liv samlat i en inre monolog, ett förvirrat vittnesmål. Men om man orkar möta detta kaos, som trots allt har en bakomliggande struktur, finns det godis att hämta.

Det ringer och ringer, men diktens jag svarar inte. Dyker istället in under linorna i bassängen på simhallsbadet. Håller andan. Någon faller över ett broräcke. En annan hänger sig i sina skosnören. Någonstans flyter en neongrön vindjacka i vattnet. Samtidigt våld på en helt annan nivå i Darfur och på migrationsverket och ”människor går inte att ersätta med andra”. Allt detta medan det sista bandet spelar i kasettbandspelaren och barndomen försvinner allt längre bort, eller djupare in i tidens ”hårda nystan”.

Att komprimera diktsamlingen till en recension skulle närmast vara ett brott i sig. Trådarna är alltför många. Känslorna alltför vittgrenade. Ibland kommer jag på mig med att undra om jag tycker det här är bra för att det får mig att känna mig smart, som när man löser deckarnöten i fantomentidningen, eller om den innehåller något utöver detta. Då lutar jag mig tillbaka mot meningar som ”det finns gafflar som är som en kniv på kanten och djupare i mitten som en sked”. Ackompanjerad av ett vardagligt brus lyckas Hallberg sätta fingret på saknaden, materians ständiga rockader och tidens obönhörliga gång. Det sker i simhallen, på semesterresan och i kön till snabbköpet. I minnet och i nuet. Samtidigt.