bokbloggen.com

Einsteins fru var enligt denna bok en viktig kugge i maken Alberts upptäckter men blev bedragen och övergiven. Därför blir han utsedd till ”historiens allra mest provocerande pojkvän” i en tv-show. Denna bok som egentligen är ett seriealbum behandlar religion, könsskillnader eller uppfattningar om dem, några intressanta kvinnor i historien bl.a. Britney Spears och Stalins fru samt Cornelis Wreeswijks hatbrott.

Strömquist tecknar otroligt rolig samhällskritik där hon driver med våra könsroller och olika kända personers tillkortakommanden. Sting verkar hon ha ett särskilt ont öga till, han hamnar i skottgluggen vid ett flertal tillfällen. Det är små kärnfulla serier på några sidor där skönmåleri inte är huvudsaken utan att med ett vasst och humoristiskt språk skildra verkligheten och dräpa diverse myter.

Min personliga favorit är ”Dom som sa hora – en serie om den babyloniska skökan”. En historia om hur kristendomen avvecklade dyrkandet av kvinnogestalter för att upprätta en mer patriarkal religion. De som sa hora var alltså de kristna…

Boken är något ojämn ibland även om höjdpunkterna är flera. Språket är mer eller mindre talspråk och mycket underhållande. Man får nog också ha en del självdistans för att uppskatta humorn i boken eftersom de flesta egenskaper och åsikter utsätts för granskning.

Det blåser i Anna Hallbergs tredje diktsamling. ”vid västkusten tidvis hård. även på kalfjället i jämtland och lappland väntas hård eller mycket hård.” Bokstäverna hukar sig. Meningarna följer på varandra utan versaler, trycker ihop sig till ett kompakt stycke per sida. När jag bläddrar i boken tänker jag att det är ett produktblad för tegelstenar eller buljongtärningar. Den känslan går också igen i texten, som är nedkokad, koncentrerad. Att läsa ”Mil” är till en del att försöka nysta upp en hel garderob där kläderna ligger huller om buller. Femton år av ett liv samlat i en inre monolog, ett förvirrat vittnesmål. Men om man orkar möta detta kaos, som trots allt har en bakomliggande struktur, finns det godis att hämta.

Det ringer och ringer, men diktens jag svarar inte. Dyker istället in under linorna i bassängen på simhallsbadet. Håller andan. Någon faller över ett broräcke. En annan hänger sig i sina skosnören. Någonstans flyter en neongrön vindjacka i vattnet. Samtidigt våld på en helt annan nivå i Darfur och på migrationsverket och ”människor går inte att ersätta med andra”. Allt detta medan det sista bandet spelar i kasettbandspelaren och barndomen försvinner allt längre bort, eller djupare in i tidens ”hårda nystan”.

Att komprimera diktsamlingen till en recension skulle närmast vara ett brott i sig. Trådarna är alltför många. Känslorna alltför vittgrenade. Ibland kommer jag på mig med att undra om jag tycker det här är bra för att det får mig att känna mig smart, som när man löser deckarnöten i fantomentidningen, eller om den innehåller något utöver detta. Då lutar jag mig tillbaka mot meningar som ”det finns gafflar som är som en kniv på kanten och djupare i mitten som en sked”. Ackompanjerad av ett vardagligt brus lyckas Hallberg sätta fingret på saknaden, materians ständiga rockader och tidens obönhörliga gång. Det sker i simhallen, på semesterresan och i kön till snabbköpet. I minnet och i nuet. Samtidigt.

Modernista startar upp sin nya utgivningsserie Pulp, som de påstår är ”kanoniserat skräp och smutsig finlitteratur”, med att ge ut Denis Johnsons genombrottsroman Jesus’ son på svenska. Det är en limmad bok på strävt papper, mer likt något som tryckts upp en natt i författarens källare än det gängse utseendet på en nyutgiven bok. Do it yourself-känsla, men med precision. Det är snyggt och det känns personligt. Jag drar med handen över utsidan och känner att boken finns på riktigt. Visst kan jag läsa att tryckeriet ligger i Kina. Jag inser att Denis Johnson inte satt bokstäverna. Det är yta, men det funkar.

Innehållet då? Knark. Alkohol. Våld. Trasiga, enögda, våldtagna, påtända karaktärer. En manlig författare i fyrtioårsåldern skriver berättelser i ett landskap där berättarstruktur inte ens finns som begrepp. Inga nyheter där. I elva kapitel, eller noveller om man så vill, vandrar, kör, åker Fuckhead runt i en smutsig småstad i USA. För ungefär tretusen år sedan myntades begreppet hårdkokt. Jag försöker komma på ett nytt ord, men inget passar riktigt. Det här är hårdkokt, per definition. Gulan spygrön. Vitan cementerad.

Men här finns också något annat, som många av genrens författare skulle bita av sig sin högra arm för att ha; ett språk som det formligen slår gnistor om. Boken lyfter från mina händer, svävar upp och hänger några decimeter från taket. Lyser med ett intensivt sken.

I ett liv som saknar den minsta gnutta av värdighet lyckas Johnson på något sätt ändå hitta det. Han gör sina otrogna, våldsbenägna, svartsjuka karaktärer mänskliga. Med sin effektiva prosa mejslar han med några få slag ut ett helt liv. Den tunna hinnan som skiljer dem från oss blir genomskinlig. Lägg därtill en humor som för ljusår sedan passerat det politiskt korrekta och ni har en bok som är mer än läsvärd. En bok som måste läsas om. Det är ren njutning.