bokbloggen.com

Jag vet inte om det är rätt att kalla den här boken just ”bok”. Jag tycker mer den påminner om en fet avhandling som eftersträvar att få med allt allt allt i skildringen av en kärlekshistoria. De två unga älskande är Rana och Farid, vars släkter är blodsfiender sedan flera generationer. Innan vi får lära känna Rana och Farid, väldigt ingående, beskrivs hela deras släkter, varenda person som bidragit till att forma deras liv… Men lika mycket som romanen handlar om Farid och Rana, handlar den om staden Damaskus, dess invånare och livet de lever där. Vi får också följa karaktärerna genom livet i kloster, i fängelse, i kommunistkretsar, krig och inbördeskrig. Inte minst handlar romanen om hur det är att vara kvinna och underlägsen mannen.

Vi får följa otaliga kärlekshistorier. Gemensamt för de flesta av dem är att männen är kärleksfulla tills de gift sig, sedan bryr de sig inte om sin fru och skaffar älskarinnor. Claire, Farids mamma, upptäcker att hennes man är otrogen. När hon berättar för sin mamma får hon inte det stöd hon söker efter och börjar skrika åt henne;

Lucia behöll sitt lugn. Hon smekte sin dotters ansikte. ”Den eviga kärleken, mitt barn”, sa hon, ”den finns bara i romaner och dikter, och ju mer jag reflekterar över det, desto mer stärks jag i min uppfattning att de som skriver om sånt är de verkliga bedragarna, inte vi män och kvinnor med alla de svagheter som blir oss övermäktiga. Det är livet, det andra är bara på papper. Elias är den anständigaste mannen i Damaskus, och om du är klok kommer du att vinna tillbaka honom. Du måste öppna din famn oftare än förr, vårda ditt utseende ännu mer och gestalta hans hemliv ännu skönare, mera inbjudande, då kommer han nog tillbaka till dig.”

Det är ett digert läsarbete som tog mig två och en halv månad. Då tog jag pauser och läste två andra böcker mellan. Men jag är glad att jag läst den, även om det fanns tillfällen då jag var på väg att ge upp. Det känns som att helheten ger en helt annan bild än delarna. Vissa delar går utmärkt att läsa som egna historier. Jag började läsa varje ord noga, för att inte missa någon detalj som kunde vara viktig senare, tänkte jag. Berättelsen börjar trots allt med ett mordmysterium. Men jag tror inte att man behöver läsa den här boken så besatt, det är nog bäst att bara läsa, flyta med och se var du hamnar…

Att skriva en kort recension om den här boken är inte så lätt. Sammanfattningsvis – läs den här boken om du har mycket tid över!

Island är ett magiskt och exotiskt land, så nordiskt det är. I Det tredje tecknet är det mycket trolldom och magi som blandas med ett läskigt mord. Den tyske studenten Harold hittas mördad med utstuckna ögon på Reykjaviks universitet. Trots att hans bekant, Hugi, grips för mordet vill hans familj utreda vidare. Därför kontaktar de advokaten Þora Guðmunsdóttir för att hon tillsammans med familjens ombud Matthew ska undersöka fallet. Har det någon koppling till hans historiska forskning om häxprocesser?

Sigurđardóttirs romandebut är helt okej även om det ibland blir lite väl förutsägbart. Ibland försvinner trovärdigheten i trådarna som väver samman historien. Ett gammalt brev som det isländska universitetet har lånat från Danmark har försvunnit/stulits. Man förstår som läsare att brevet är viktigt för handlingen, men varför dess försvinnande skulle ta sådana proportioner i de isländska-danska relationerna är svårt att förstå. Och varför skulle det inte finnas kopior av ett så gammalt brev som skickas i original?

Þoras och Matthews undersökning riktar in sig på den historiska häxförening som Harold startade bland studenter på historiska institutionen. Det är snart uppenbart att de på något sätt är inblandade i fallet. Dessutom finns det saker i Harolds egen historia, t.ex. i relationerna till familjen och ett avhopp från militärtjänstgöringen som verkar ha med det makabra mordfallet att göra. De följer i Harolds spår runt Island och hittar ledtråd efter ledtråd som kan förklara varför ett stort belopp togs ut från hans konto strax innan mordet, varför han var så intresserad av isländsk häx-historia och varför hans familj är så säkra på att lösningen finns på annat håll än vad polisen tror.

Deckarhistorien är väl inte så väldigt originell men ändå hyfsat spännande. Den innehåller flera märkliga karaktärer som naturligtvis beter sig lite misstänkt till mans. Kryddan med häxprocesser och trolldom i det moderna Island kastar ett historiskt skimmer över berättelsen men tar inte överhanden.

“Män är djur” sa Ireen von Wachenfeldt för några år sedan, och efter att ha läst denna bok, så kan jag inte göra annat än att hålla med. Vissa män är djur, varelser eller något odefinierbart för de är i alla fall inte människor.

I boken får vi följa Natasja, en ung tjej som beger sig till storstaden för att få en bättre framtid, hon vill inte bli som sin mormor som har arbetat hela sitt liv utan att ha fått någonting för det och hon vill heller inte bli som sin mor, en alkoholist. Natasja gör de prov som behövs för att komma in på högskolan, men det räcker inte. Hon blir snart utan bostad och är förtvivlad… Men så händer det. Hon träffar Sergej, en charmig medelålderskille som lovar henne ett jobb på ett kasino, och efter det kanske hon t.o.m kan få åka till Sverige och jobba som barnflicka och tjäna massvis med pengar. Självklart så får hon inte något jobb på ett kasino, hon blir istället såld för 1000 dollar som hora åt Marat, Radik och Leandras.

- Bort med dig! Det räcker! Marat knuffade bort Avelina från mig och drog ner mig
Det gjorde ont i revbenen och jag skrek.
- Hon börjar tycka om det, garvade Radik.
- De är födda till horor, de njuter av det från födseln, hörde jag Leandras röst men såg honom inte, för Marat knuffade ner mig på knä framför sig och stoppade sin penis i min mun. Den luktade gammal urin och smakade så också. Jag fick spasmer i munnen. Magen protesterade och började dra ihop sig för att kasta upp det förmodligen sista som fanns kvar.
- Spyr du på mig så dödar jag dig, sade Marat och drog i mitt hår så att det gjorde ont.

Som utomstående så förstår man ju direkt att Sergej är en skitstövel och kommer att sälja henne till prostitution, men samtidigt så förstår man hur enkelt det är att gå på någons lögner om ett bättre liv, när ens uppväxt har varit fattig och hemsk. När man läser boken så mår man ständigt illa, och med tårarna i ögonen, man vill rädda Natasja och dem andra från deras öde. Man lider så med dem.

Efter att ha läst den bok så hoppas jag även att alla ni som köper sex från dessa slavar, att ni får brinna i helvetet som ni förtjänar! Och jag hoppas verkligen att alla som råkat ut för detta kan få hjälp och räddas därifrån.

Det är roligt med böcker som överraskar. När man läser riktigt mycket är det inte så ofta det händer. En snabb genomläsning av baksidestexten brukar ge en ganska klar bild av vad man har att vänta sig av en bok.

Det trodde jag att jag fick när jag läste baksidan på Hem till Istanbul. En svensk tioåring hamnar plötsligt i Turkiet när hans mamma har förälskat sig i en ny man. Den nya tillvaron i ett hus i utkanten av Istanbul blir inte riktigt vad de har väntat sig. Aha, tänker jag. Mannen kommer naturligtvis att förändras när han kommer hem till Turkiet och det hela blir en klassisk eländeshistoria. Så klart.

Nej, det var inte alls så klart. Jag har tokfel. Det här är inte alls en berättelse om en tyrann till styvfar och en förtryckt mamma. Det finns ingen grymhet hos vare sig styvfadern eller mamman. Bara obetänksamhet och naivitet. De tror verkligen att livet kommer att bli bra för hela familjen när de flyttar och försöker göra sitt absolut bästa för att det ska bli så. Men med en tioåring som resolut vägrar att lära sig turkiska är det inte så enkelt.

Skolan. Jag slösar med min tid och deras, är ett barn utan skoluniform som aldrig säger något. Papper efter papper med underliga teckningar. Ibland en händelse; serier, oftast bara varelser, kanske människor och djur.

Pojken blir mer och mer en iakttagare. Han hoppar på bussen och utforskar staden. Gör den bit för bit till känt territorium. Men att betrakta Istanbul som hemma är omöjligt. Det är inte hans stad och han blir mer och mer ovillig att anpassa sig.

Det är frustrerande läsning. Jag får lust att ruska om alla figurerna och tala om för dem att de måste skärpa sig. Så där kan de ju inte hålla på! Men samtidigt kan jag inte låta bli att gilla den där envise lille tioåringen som till sist.. Äsch, det får ni läsa själva.

Kahled Hosseini har följt upp sin succébok Flyga drake med Tusen strålande solar. (Har du inte läst Flyga drake, så gör det omedelbums!) Det här är en riktigt bra bok, en sådan bok man inte kan låta bli att läsa medan man har något i stekpannan och som man inte kan lägga ifrån sig förrän brandvarnaren börjar pipa.

Mariam är femton år gammal när hon blir bortgift. Hon måste lämna den enda plats hon känner till, den lilla stuga utanför Herat där hon växt upp, och flytta in hos sin trettio år äldre make Rasheed i Kabul. Att hon inte har någon chans att bli lycklig tillsammans med honom blir allt för snart smärtsamt uppenbart.

Flera år senare tvingar kriget femtonåriga Laila att flytta in hos Mariam och Rasheed. När Mariam märker att Rasheed verkar tycka om Laila lite för mycket, börjar Mariam bete sig allt mer fientligt mot henne. Men snart märker de att de inte är så olika varandra, och för att överleva måste de hålla ihop. De blir mer än vänner, de blir som mor och dotter.

När Talibanerna kommer in i Kabul hörs de nya lagarna i radion och på flygblad. För kvinnorna betyder de nya reglerna i princip att de måste dölja sig i burkor och inte ha några rättigheter över huvudtaget. De får inte visa sig utomhus utan en man, de får inte gå i skolan, inte arbeta, inte skratta så att någon hör det. Om talibanerna kommer på en kvinna med målade naglar får hon böta med ett finger. Laila och Mariam kan inte leva tillsammans med Rasheed, men är samtidigt beroende av honom för att överleva.

Det är en både fin och hemsk berättelse, vilket kanske är den bästa sortens historier. När jag läste de sista raderna fick jag en liten tår i ögat. Läs den här boken, och läs Flyga drake också!

När Berny’s första bok Vingklippt ängel kom ut så blev det ett stort ramaskri, jag tror att hon var en av de första som faktiskt gick ut med sin psykiska sjukdom och dess problematik. I Vingklippt ängel fick man följa med i hennes liv, hon beskrev ingående om sina skärsår och olika sätt hon skadade sig själv på.

Tyvärr tog många ungdomar som mådde psykiskt dåligt efter Bernys självskadebeteenden, det blev en trend, och istället för att boken lästes av den enkla anledningen att den är bra och låter oss se in i de psykiskt sjukas vardag så blev det en handbok i hur man skadar sig på allra bästa sätt.

Känn pulsen slå är Berny’s andra bok, och här får man följa hennes liv 3 år senare, Berny är fortfarande kvar i sitt självskadebeteende, hon har fortfarande manier och vanföreställningar som följd av sin sjukdom schizofreni, men hon skriver däremot inte lika ingående hur hon skadar sig. I boken beskriver hon även ett gravt missbruk av både alkohol och narkotika som hon använder för att fly världen och för att orka med.

Hon åker in och ut från psyket, och många gånger så känns det som om boken upprepar sig gång på gång och att hon inte verkar ha en vilja till att må bättre och bli frisk, att kämpa för sitt liv. I boken träffar hon också en kille som inte är psykiskt sjuk och inte heller har några självskadebeteenden eller fascineras av döden, han stöttar henne och försöker hjälpa henne att ta sig ut ur sitt missbruk.

Boken är spännande och Berny’s text griper tag i mig, den är bra, och jag hoppas att hon fortsätter skriva böcker som “friska” människor kan få läsa så att de kan få insikt i hur det är att leva med psykisk sjukdom. Och jag hoppas även att de ungdomar som mår dåligt inte tar denna bok som en handbok för att skada sig själva, utan som en handbok för hur de ska må bättre och inse att det faktiskt finns en värld som älskar dem och är värd att leva för.

Jag vet inte vad det var som lurade mig. Kanske var det omslaget, kanske var det baksidestexten? Det kan också ha varit själva handlingen – en ensam vit man kvar i en liten by på en krigsdrabbad ö som läser Dickens för barnen i skolan. Något lurade mig i alla fall. Jag var övertygad om att det här skulle vara en feel good-bok.

Så fel jag hade. Den här boken chockar mig gång på gång med att vara något helt annat. Den är sorglig, tänkvärd, poetisk och våldsam i en väldigt annorlunda blandning.

Berättaren, Matilda, är tretton år när boken börjar och lider egentligen mest av den leda kriget ger upphov till. Havet är fullt av fisk och landet är så bördigt att varje frö som släpps till marken snart växer upp och ger frukt. De behöver inte svälta. Men kriget har tagit annat ifrån dem. Kontakterna med omvärlden, läraren i byns skola och många av de unga männen som slagit sig ihop med rebellerna och lever i djungeln.

Mr Watts är inte lärare, men han tar på sig uppgiften att undervisa barnen i väntan på att situationen ska återgå till det normala. Några direkta kunskaper har han inte, men han har boken Lysande utsikter av Mr Dickens och ur den läser han för barnen. Han uppmuntrar också de andra vuxna i byn att komma och dela med sig av sina kunskaper. Alltså får barnen följa Pips äventyr i London den ena stunden och den andra lära sig om färgen blått från någons mormor.

Mr Watts hade skänkt oss barn en annan värld att tillbringa natten i. Vi kunde fly någon annanstans. Det spelade ingen roll att detta någonstans var drottning Victorias England. Vi upptäckte att det var lätt att ta sig dit. Det var bara alla förbaskade hundar och alla förbaskade tuppar som försökte hålla oss kvar här.

Visst låter det som upplagt för en hjärtevärmande lässtund? Det är det till en början. Men kriget kommer allt närmare och det visar sig att även påhittade figurer kan vara farliga. Pip hotar hela byns existens när striderna kommer allt närmare byn.

Det här är en ganska tunn liten bok. Men 216 sidor räcker långt. Om man inte använder ett ord för mycket kan man få med väldigt många historier på få sidor. Så, det är kanske inte hjärtevärmande – men det är bra. Riktigt bra. Litteraturpriser hitåt! Oj då, det har den visst redan fått. Den är värd det.

Yashim är eunucken som också löser mordgåtor i Istanbul. Boken är den andra om Yashim och utspelar sig i början av 1800-talet, vilket medför att deckaren har mycket historia över sig. Att fallet rör en fransk arkeolog, Maximilien Lefèvre, bidrar naturligtvis till de historiska referenserna. Hans kropp hittas brutalt stympad utanför den franska ambassaden i samma veva som flera andra män med kopplingar till honom mördas. Det visar sig finnas flera som har skulder och fordringar till Lefèvre. Eftersom han är en känd skattletare och vill få tag på gamla bysantiska föremål är han inte heller helt väl sedd av alla. Den som sist ser Lefèvre är besvärande nog Yashim, som följer honom till en kajk på väg till ett skepp som ska lämna Istanbul.

Under tiden skulle alla snart frestas att tro att Yashim hade mördat honom. Det spelade ingen roll om de trodde det eller ej: det skulle räcka med att lufta möjligheten. Förtal spreds bara om de svaga: ingen slungade anklagelser mot människor vars makt var säker. Att utsättas för misstankar visade på bristande tur för Yashims del, och ingen i Istanbul tyckte om en man med otur.

Några ingredienser är centrala i Goodwins roman: Siffran tre som i Istanbuls namn, stadens kosmopolitiska karaktär som bro mellan Europa-Asien, väst och öst eller kristendom-islam, helgedomen Aya Sofia och vatten.

Yashim visste att Istanbul fick sitt vatten från skogen men han hade bara en vag uppfattning om hur vattnet nådde kranen på hans gård. De albanska vattumännen, bärare av traditioner från det romerska imperiet, vars akvedukter de kopierade och underhöll, utövade en konst så livsviktig och gåtfull att dess hemligheter fördes vidare från far till son.

Förutom att det är en intressant skildring av livet i Istanbul och dess historia så är Ormstenens gåta också en mycket spännande deckare. Även om många klassiska deckarmoment ingår är den originell och väl värd att läsa för deckarläsare som vill ha lite variation.

Vem har inte någon gång drömt om att skriva en bok? Nästan alla som själva uppskattar att läsa, har väl någon gång funderat på att skriva själva. Antingen för att man läst något så bra att författandet verkat enkelt, eller något så dåligt att det känts som om man garanterat hade kunnat göra det bättre själv. För de flesta blir det inte av. Det saknas tid. Det saknas ork. Eller så är det tekniken som fattas. Hur gör man egentligen?

Det finns något väldigt uppmuntrande över böcker som handlar om att skriva. I de här handböckerna ifrågasätts aldrig talangen och varför skulle de göra det? De allra flesta blivande författare har nog fullt upp av tvivel ändå. Här kommer man istället med hjälpsamma tips och råd om hur man bearbetar sin historia.

Den här boken är inget undantag. Vad som däremot skiljer den här boken från vissa andra är att den innehåller allt från lyrik till dramatik och alltså inte bara tar upp noveller och romaner. Här skrivs till och med om bloggar. Här finns lästips och intervjuer med författare, journalister, serieskapare och förläggare. Och här finns övningar som sätter fart på fantasin. Som till exempel övningen att låtsas att nästa samtal med en vän är en intervju, utan att berätta det för vännen. Glöm allt du vet tidigare om din vän och lyssna utan fördomar. Exakt vad säger din kompis? Vilka ord använder hon eller han? Ställ följdfrågor som om du skulle skriva om det och att det är viktigt att få det helt och hållet rätt.

Det här är en rolig och lättläst bok som är enkel att ta till sig. Men att bokens innehåll är brett är också dess svaghet. Det blir inte många sidor om varje sorts skrivande. Men det kompenseras till viss del av de många lästipsen som avslutar varje kapitel. Det är enkelt att hitta vidare och fortsätta läsa om man blir nyfiken. Själv har jag inte tid att skriva mer nu. Jag har övningar att göra!

Sam är en 18-årig skejtare (inte skridskor - bräda) som berättar om när hans liv förändrades och han ”slammade” rejält. Slam är en grov miss på skateboardspråk. På ett eftertänksamt och humoristiskt sätt börjar Sams redogörelse för när han som 16-åring träffade snygga Alicia. Trots att det var hans mamma som tussade ihop dem på en fest blev båda nyfikna på varandra. Sam lever för skateboard och legenden Tony Hawk är hans samtalspartner genom den affisch som hänger i pojkrummet och Hawks självbiografi. När Sam träffar Alicia är det självklart att berätta för ”TH” allt som händer och hur han känner.

TH… Han var inte jag. Men han var den jag ville vara, så därmed var han den bästa versionen av mig, och det kan inte vara någon nackdel att den bästa versionen av en själv sitter på sovrumsväggen och håller koll. Det känns som om man inte vill göra sig själv besviken.

Sam själv kom till av ett misstag och hans föräldrar är mycket unga. Hela sitt liv har han hört vilka möjligheter som mamman hade innan Sam kom till världen och han kan inte tänka sig att bli tonårspappa. Därför drabbas han av panik när han inser att Alicia, som han börjar tröttna på, kan vara gravid. Hon berättar att hon är ”sen” och han flyr till badorten Hastings, kastar sin mobiltelefon i sjön och hoppas börja ett nytt liv. Han får lite pengar av en vresig man som behöver hjälp med sin rullator när han ska ta sig ut från pensionatet där han bor. Efter en tid inser Sam att även om Alicia skulle råka vara med barn, kan det knappast vara värre än att leva som fattig tonåring hunsad och försörjd av den mannen. Han återvänder för att få svar på det test som Alicia har tagit.

Hornby har som vanligt ett ledigt språk med lite underfundig och småtrevlig humor. Han skriver ur en tonårings perspektiv och gör det ganska trovärdigt, även om Sam ibland känns lite väl övermogen i sina tankar om än inte i sitt handlande. Trots att Hornbys böcker ofta handlar om människor som genomgår någon form av förändring som ställer saker på ända, har de i regel en feelgood-känsla över sig. Så är det också med Slam och tyvärr tycker jag att det ibland minskar äktheten i berättandet även om det är underhållande.