bokbloggen.com

Så kommer då åttiotalet förpackat som poesi. Vi som hade hoppats att decenniet som gud glömde skulle försvunnit in i historien för länge sedan blickar uppgivet ut genom våra regnpiskade fönster. Ibland verkar det som om nostalgin är det som driver mänskligheten framåt. Vad fysiker och beteendevetare säger om detta vet jag inte. Däremot har Spegelsken landat på mitt hallgolv som ett påtagligt bevis på att det finns de som fortfarande uppskattar pastellfärger och glansigt katalogpapper. Det är verkligen en ful bok. Självklart vet förlaget det. Men gör det saken bättre?

Spegelsken har uppkommit som ett samarbete mellan Cecilia Hansson och Dennis Eriksson. Hansson är poet med två samlingar bakom sig, Eriksson illustratör som bl.a. ritar för DN. I boken växelverkar texterna och illustrationerna med varandra. Ibland kommer de påtagligt nära varandra, som om de berättade samma historia, andra gånger drar de åt olika håll. Ett intressant förhållningssätt som fungerar bra.

Hanssons berättarröst är ett utpräglat jag, en femtonårig flicka som längtar efter skolavslutningen då hon äntligen ska slippa dessa andra människor som påtvingats henne. Ingen är som henne, utom en, en av de populära som hon förälskat sig i och mer eller mindre speglar sig själv och sina förhoppningar i på ett sätt som känns mycket trovärdigt. Rösten ligger hela tiden extremt nära femtonårings sätt att resonera (föreställer jag mig) och ibland bränner det till av konkret smärta. Bl.a. är där ett par scener i duschen efter en gympalektionen som bär på ett kärnkraftverk av spänning. Hansson skriver: ”hon drar tvättsvampen mot huden, jag låtsas den är jag.” Här finns också en av de få bilder som verkligen fungerar mot åttiotalstemat: ”Benen är som stöpta i formar av självlysande plast”. Det är en berättelse om kärlek och det borde fungera. Tyvärr är resten av texten så överlastad av åttiotalsreferenser att det många gånger känns som att bläddra i en produktkatalog. Ja, Lacoste och Reebok var grejen, men har det någon relevans? Jag är själv uppvuxen på åttiotalet, men hur är det för någon som inte är det? Finns det inte andra sätt att skildra en tid, en stämning på, utan att utesluta stora delar av läsarna? Visst, märkeskläder är viktiga för de flesta i den åldern så om berättarröstens äkthet är prioritet nummer ett så träffar Hansson mitt i prick. Men hur roligt är det att läsa?

Om Erikssons stil kan man tycka vad man vill. Det är enkla, skissartade bilder där det som inte har någon direkt betydelse (bord, stolar, vägar) ofta utlämnas. Det jag fastnar mest för är känslan av att jag som betraktare är med i bilden. Många gånger stirrar personerna tillbaka på mig som om jag gjort intrång i deras liv. Det närmaste man kommer en mänsklig gemenskap är väl någon slags likgiltighet, och det förstärker bilden av Hansson ensamma berättarjag.