bokbloggen.com

Sam är en 18-årig skejtare (inte skridskor - bräda) som berättar om när hans liv förändrades och han ”slammade” rejält. Slam är en grov miss på skateboardspråk. På ett eftertänksamt och humoristiskt sätt börjar Sams redogörelse för när han som 16-åring träffade snygga Alicia. Trots att det var hans mamma som tussade ihop dem på en fest blev båda nyfikna på varandra. Sam lever för skateboard och legenden Tony Hawk är hans samtalspartner genom den affisch som hänger i pojkrummet och Hawks självbiografi. När Sam träffar Alicia är det självklart att berätta för ”TH” allt som händer och hur han känner.

TH… Han var inte jag. Men han var den jag ville vara, så därmed var han den bästa versionen av mig, och det kan inte vara någon nackdel att den bästa versionen av en själv sitter på sovrumsväggen och håller koll. Det känns som om man inte vill göra sig själv besviken.

Sam själv kom till av ett misstag och hans föräldrar är mycket unga. Hela sitt liv har han hört vilka möjligheter som mamman hade innan Sam kom till världen och han kan inte tänka sig att bli tonårspappa. Därför drabbas han av panik när han inser att Alicia, som han börjar tröttna på, kan vara gravid. Hon berättar att hon är ”sen” och han flyr till badorten Hastings, kastar sin mobiltelefon i sjön och hoppas börja ett nytt liv. Han får lite pengar av en vresig man som behöver hjälp med sin rullator när han ska ta sig ut från pensionatet där han bor. Efter en tid inser Sam att även om Alicia skulle råka vara med barn, kan det knappast vara värre än att leva som fattig tonåring hunsad och försörjd av den mannen. Han återvänder för att få svar på det test som Alicia har tagit.

Hornby har som vanligt ett ledigt språk med lite underfundig och småtrevlig humor. Han skriver ur en tonårings perspektiv och gör det ganska trovärdigt, även om Sam ibland känns lite väl övermogen i sina tankar om än inte i sitt handlande. Trots att Hornbys böcker ofta handlar om människor som genomgår någon form av förändring som ställer saker på ända, har de i regel en feelgood-känsla över sig. Så är det också med Slam och tyvärr tycker jag att det ibland minskar äktheten i berättandet även om det är underhållande.