bokbloggen.com

Jag vet inte vad det var som lurade mig. Kanske var det omslaget, kanske var det baksidestexten? Det kan också ha varit själva handlingen – en ensam vit man kvar i en liten by på en krigsdrabbad ö som läser Dickens för barnen i skolan. Något lurade mig i alla fall. Jag var övertygad om att det här skulle vara en feel good-bok.

Så fel jag hade. Den här boken chockar mig gång på gång med att vara något helt annat. Den är sorglig, tänkvärd, poetisk och våldsam i en väldigt annorlunda blandning.

Berättaren, Matilda, är tretton år när boken börjar och lider egentligen mest av den leda kriget ger upphov till. Havet är fullt av fisk och landet är så bördigt att varje frö som släpps till marken snart växer upp och ger frukt. De behöver inte svälta. Men kriget har tagit annat ifrån dem. Kontakterna med omvärlden, läraren i byns skola och många av de unga männen som slagit sig ihop med rebellerna och lever i djungeln.

Mr Watts är inte lärare, men han tar på sig uppgiften att undervisa barnen i väntan på att situationen ska återgå till det normala. Några direkta kunskaper har han inte, men han har boken Lysande utsikter av Mr Dickens och ur den läser han för barnen. Han uppmuntrar också de andra vuxna i byn att komma och dela med sig av sina kunskaper. Alltså får barnen följa Pips äventyr i London den ena stunden och den andra lära sig om färgen blått från någons mormor.

Mr Watts hade skänkt oss barn en annan värld att tillbringa natten i. Vi kunde fly någon annanstans. Det spelade ingen roll att detta någonstans var drottning Victorias England. Vi upptäckte att det var lätt att ta sig dit. Det var bara alla förbaskade hundar och alla förbaskade tuppar som försökte hålla oss kvar här.

Visst låter det som upplagt för en hjärtevärmande lässtund? Det är det till en början. Men kriget kommer allt närmare och det visar sig att även påhittade figurer kan vara farliga. Pip hotar hela byns existens när striderna kommer allt närmare byn.

Det här är en ganska tunn liten bok. Men 216 sidor räcker långt. Om man inte använder ett ord för mycket kan man få med väldigt många historier på få sidor. Så, det är kanske inte hjärtevärmande – men det är bra. Riktigt bra. Litteraturpriser hitåt! Oj då, det har den visst redan fått. Den är värd det.