bokbloggen.com

Det är roligt med böcker som överraskar. När man läser riktigt mycket är det inte så ofta det händer. En snabb genomläsning av baksidestexten brukar ge en ganska klar bild av vad man har att vänta sig av en bok.

Det trodde jag att jag fick när jag läste baksidan på Hem till Istanbul. En svensk tioåring hamnar plötsligt i Turkiet när hans mamma har förälskat sig i en ny man. Den nya tillvaron i ett hus i utkanten av Istanbul blir inte riktigt vad de har väntat sig. Aha, tänker jag. Mannen kommer naturligtvis att förändras när han kommer hem till Turkiet och det hela blir en klassisk eländeshistoria. Så klart.

Nej, det var inte alls så klart. Jag har tokfel. Det här är inte alls en berättelse om en tyrann till styvfar och en förtryckt mamma. Det finns ingen grymhet hos vare sig styvfadern eller mamman. Bara obetänksamhet och naivitet. De tror verkligen att livet kommer att bli bra för hela familjen när de flyttar och försöker göra sitt absolut bästa för att det ska bli så. Men med en tioåring som resolut vägrar att lära sig turkiska är det inte så enkelt.

Skolan. Jag slösar med min tid och deras, är ett barn utan skoluniform som aldrig säger något. Papper efter papper med underliga teckningar. Ibland en händelse; serier, oftast bara varelser, kanske människor och djur.

Pojken blir mer och mer en iakttagare. Han hoppar på bussen och utforskar staden. Gör den bit för bit till känt territorium. Men att betrakta Istanbul som hemma är omöjligt. Det är inte hans stad och han blir mer och mer ovillig att anpassa sig.

Det är frustrerande läsning. Jag får lust att ruska om alla figurerna och tala om för dem att de måste skärpa sig. Så där kan de ju inte hålla på! Men samtidigt kan jag inte låta bli att gilla den där envise lille tioåringen som till sist.. Äsch, det får ni läsa själva.