bokbloggen.com

Vince Camden ingår i FBI:s vittnesprogram efter att ha gett information som kunde fälla maffialedare. Han bor i Spokane och försöker hitta nycklarna till att leva ett hederligt liv, samtidigt som han fortsätter med de kontokortsstölder som han hållit på med tidigare. I bokens inledning räknar han alla människor som han känt som har dött och börjar själv känna sig förföljd, vilket visar sig stämma.

Två gånger samma dag, det där ordet. Paranoid. Men hur kan man veta om man är paranoid när oron över att vara paranoid är ett av symptomen på att man är paranoid?

Camden vill göra upp med sitt gamla liv och betala gamla skulder till maffian t.ex. för att kunna uppnå sin egen amerikanska dröm, ett jobb, en familj, ett hus i lugn och ro. Han får sig en tankeställare när han får sitt röstkort utställt på just Vince Camden, som är hans nya namn. Det får honom att inse att han har en andra chans att göra något vettigt med sitt liv. Han börjar drömma om ett liv ihop med Kelly som besöker det bageri som Vince driver.

Röstkortet får honom också att följa presidentvalskampanjen mellan Carter och Reagan. Ska han rösta måste han ju också ta ställning. Han har inte så många att diskutera detta med eftersom det inte är en del av snacket hos hans bekantskapskrets som består av kriminella, prostituerade och oärliga poliser. Däremot är Kelly involverad i lokalvalet av en republikan som blir indragen när Vince utsätts för förföljelse.

Den amerikanske medborgaren fick pris för bästa amerikanska kriminalroman. Det är helt ok underhållning med en del fyndiga dialoger och originella karaktärer. Men den ger nog inget bestående intryck på mig. Det som är originellt i berättelsen är väl huvudpersonens funderingar kring politik och viljan att bli en vanlig medborgare. Författaren försöker gå i liknande fotspår som Dennis Lehane, Michael Connelly och andra deckarförfattare som använder sociala skildringar i sina romaner. Walter når enligt mitt tycke inte upp i samma standard vare sig i skildring av karaktärer eller i spänning.

Detta är Kim Leines debutroman och biografi, och jag tycker att han lyckas riktigt bra. Han berättar om att han tillbringade sina första år hos Jehovas Vittnen i Norge med sina föräldrar, hans far blev utkastad från församlingen när Kim var 5 år, men Kim och hans mor stannade kvar. Hans far begav sig till Danmark, och flyttade ihop med en man Svend och erkände öppet att han var homosexuell.

När Kim blev lite äldre så rymde han från sin mor i Norge, hem till sin far som han inte träffat sen fadern blev utkastad ur församlingen. Kim stannar kvar hos sin far och Svend, och börjar ett nytt liv i Danmark. När han bott hon sin far och Svend ett tag så börjar hans far utnyttja honom sexuellt fram tills han fyller 18 och han vågar säga ifrån. Kim utbildar sig till sjuksköterska för att komma ifrån sin far, och under sin utbildning och första tid i arbetet så träffar han Laerke, som kommer att bli hans fru och hans barns mor.

Jag börjar hälsa på Laerke i hennes tvårummare i Frederiksberg. Vi är fortfarande överens om att vi egentligen inte gillar varandra. Det blir till ett skämt mellan oss. Som par blir vi till ett skämt bland vännerna. Där kommer Kim och Laerke, säger de och skrattar. Men det står snabbt klart för oss båda två att vi får varandra att känna oss trygga på ett sätt som vi aldrig tidigare har varit med om. Några gånger sover jag över på soffan, sedan flyttar jag till hennes säng, sedan enas vi om att vi lika väl kan försöka knulla. Efteråt är vi överens om att det var okej. Några månader senare flyttar jag in.

Kim får ett vikariat i Grönland, och tar med sig hela familjen dit. I Grönland så tappar han sina hämningar och har sex med främmande människor. Efter ett tag tröttnar Laerke och Kim på varandra, och skilsmässan blir ett faktum även fast de blir bra vänner. Laerke bosätter sig helt i Danmark och Kim varierar mellan att vikariera i Grönland och Danmark.

Han tappar tillslut greppet och faller in i drogernas värld, och inser att han måste göra upp med historien och ta sig ur sitt drogmissbruk.

Jag tycker boken är bra, den har målande beskrivningar om miljön både på Grönland och Danmark. Kim berättar om sitt liv väldigt ingående så man tror nästan att man sitter bredvid honom och får följa allting nära. Jag kan inte påstå att det är den bästa bok jag läst, men den är läsvärd, och en riktigt bra debutroman!

Så kommer då åttiotalet förpackat som poesi. Vi som hade hoppats att decenniet som gud glömde skulle försvunnit in i historien för länge sedan blickar uppgivet ut genom våra regnpiskade fönster. Ibland verkar det som om nostalgin är det som driver mänskligheten framåt. Vad fysiker och beteendevetare säger om detta vet jag inte. Däremot har Spegelsken landat på mitt hallgolv som ett påtagligt bevis på att det finns de som fortfarande uppskattar pastellfärger och glansigt katalogpapper. Det är verkligen en ful bok. Självklart vet förlaget det. Men gör det saken bättre?

Spegelsken har uppkommit som ett samarbete mellan Cecilia Hansson och Dennis Eriksson. Hansson är poet med två samlingar bakom sig, Eriksson illustratör som bl.a. ritar för DN. I boken växelverkar texterna och illustrationerna med varandra. Ibland kommer de påtagligt nära varandra, som om de berättade samma historia, andra gånger drar de åt olika håll. Ett intressant förhållningssätt som fungerar bra.

Hanssons berättarröst är ett utpräglat jag, en femtonårig flicka som längtar efter skolavslutningen då hon äntligen ska slippa dessa andra människor som påtvingats henne. Ingen är som henne, utom en, en av de populära som hon förälskat sig i och mer eller mindre speglar sig själv och sina förhoppningar i på ett sätt som känns mycket trovärdigt. Rösten ligger hela tiden extremt nära femtonårings sätt att resonera (föreställer jag mig) och ibland bränner det till av konkret smärta. Bl.a. är där ett par scener i duschen efter en gympalektionen som bär på ett kärnkraftverk av spänning. Hansson skriver: ”hon drar tvättsvampen mot huden, jag låtsas den är jag.” Här finns också en av de få bilder som verkligen fungerar mot åttiotalstemat: ”Benen är som stöpta i formar av självlysande plast”. Det är en berättelse om kärlek och det borde fungera. Tyvärr är resten av texten så överlastad av åttiotalsreferenser att det många gånger känns som att bläddra i en produktkatalog. Ja, Lacoste och Reebok var grejen, men har det någon relevans? Jag är själv uppvuxen på åttiotalet, men hur är det för någon som inte är det? Finns det inte andra sätt att skildra en tid, en stämning på, utan att utesluta stora delar av läsarna? Visst, märkeskläder är viktiga för de flesta i den åldern så om berättarröstens äkthet är prioritet nummer ett så träffar Hansson mitt i prick. Men hur roligt är det att läsa?

Om Erikssons stil kan man tycka vad man vill. Det är enkla, skissartade bilder där det som inte har någon direkt betydelse (bord, stolar, vägar) ofta utlämnas. Det jag fastnar mest för är känslan av att jag som betraktare är med i bilden. Många gånger stirrar personerna tillbaka på mig som om jag gjort intrång i deras liv. Det närmaste man kommer en mänsklig gemenskap är väl någon slags likgiltighet, och det förstärker bilden av Hansson ensamma berättarjag.