bokbloggen.com

Edward Tulane är en alldeles särkskild kanin i porslin – med riktiga kaninöron och en elegant garderob, han har till och med ett fickur i guld. Hans ägare, den tioåriga Abilene Tulane älskar honom över allt annat.

”Hör på nu Edward”, sa hon till honom när hon var färdig med att dra upp klockan. ”När den stora visaren står på tolv och den lilla på tre så kommer jag hem till dig”.

Hon satte Edward på en stol i matsalen och placerade stolen så att Edward kunde titta ut genom fönstret och se gångstigen som ledde fram till familjen Tulanes ytterdörr. Abilene såg till att klockan vilade mot hans vänsterben. Så kysste hon honom på örspetsarna och gick sin väg, och Edward satt hela dagen och stirrade ut över Egypt Street medan han lyssnade till klockans tickande och bara väntade.

Av alla årstider tyckte kaninen bäst om vintern, för då gick solen ner tidigt och matsalsfönstren blev mörka så att Edward kunde se sin egen spegelbild i glaset. Och vilken spegelbild det var! Så elegant han såg ut! Edward upphörde aldrig att häpnas över hur fin han var.

Edward bryr sig inte om något eller någon annan än sig själv, och han är likgiltig inför Abilenes ovillkorliga kärlek. Men händer det sig så att Edward slungas ut sin ägares trygga famn och ner i havet. Edward får uppleva en fantastisk resa där han får lära känna många nya vänner, och framför allt, vad kärlek är. I slutet av boken är Edward fylld av så mycket kärlek att det spiller över till dig och du blir alldeles varm inombords.

Det här är den finaste barnbok du kan tänka dig, med ljuvliga bilder. Kapitlen är inte så långa och det är stor text, men jag kan tänka mig att den här boken passar bäst att läsa högt för någon. En helt underbar bok!

Det här är en väldigt söt liten bok, framsidan är en vit kylskåpsdörr täckt av post-it lappar. Bäst av allt är att sidorna inuti är post-it gula, för hela romanen består av enbart lappar som en hårt arbetande ensamstående mamma och hennes mycket upptagna 15-åriga dotter skriver till varandra när de inte hinner ses. Vilket, i början av boken, verkar vara för det mesta. Många lappar handlar om att diskmaskingen behöver tömmas, kaninburen städas och mat handlas. Och så behöver Claire pengar till flip-flops såklart. Men snart händer något som gör att lapparna blir mer betydelsefulla för mor och dotter, och de börjar skriva sådant de inte kan säga till varandra, även om tiden hade räckt till.

På ett sätt gillar jag att romanen består av bara lappar, det känns avskalat och fräscht. Å andra sidan är det flera lappar som inte känns äkta, jag har svårt att se hur någon skulle kunna skriva på det sättet i verkliga livet. Men boken påminde mig om hur bra det är med lappar. SMS raderas efter ett tag, communityn går man ur, och hur ofta läser man gamla mail? Men när man hittar en sparad papperslapp långt in i byrålådan blir man riktigt glad, för den kan påminna om något man annars hade glömt bort.

Det är ingen dum bok, men jag tror du kan börja din egen, varmare och för dig mer betydelsefull berättelse på din egen kylskåpsdörr.

GOD MORGON!!! MAMMA!

Var är du? Vad står på?

I din almanacka står det att du ska vara på jobbet senare idag. Jag försöker nå dig där. Varför har du ingen mobil???

Det finns kall pizza till frukost åt dig. Jag tog med det som blev över av min. Jag önskar att du inte bara hade gått upp i rök. Jag vet att jag borde ha kommit hem tidigare från pizzerian, men pappa ville tala med mig. Lugn, jag berättade inte att du hade varit hos doktorn.

Kommer hem direkt efter skolan.

Claire

Den romerska poeten heter Plotius Tucca och cirkelmakaren är en jude vid namn Jechiel ben Amittai. De möts av en slump i Antiochia och kastas i samma fängelsecell. Tiden är 37 f.Kr. och det är stor oro i världen efter Julius Caesars död. Tucca är en romersk adelsman vars motto utgår från filosofen Epikouros som förespråkar att man eftersträvar lyckan och undviker lidande bl.a. genom att studera naturens lagar. Enligt Tucca innebär det inte att blanda sig i politiken, men han tvingas in i spelet mellan blivande kejsar Augustus, Marcus Antonius och Octavia; Augustus syster och Antonius fru. Jechiel ingår i en mordkomplott mot den romerske kungen i Judéen, Herodes och har tvingats fly därifrån.

Tucca och Jechiel har naturligtvis väldigt olika bakgrunder och de grälar mycket om Roms inflytande på Judéen, vars folk kämpar för självständighet och om judendomen eller romersk religion är den mest förnuftiga. Trots att de först har svårt att förstå varandra växer en vänskap fram under deras uppdrag till Jerusalem, som blir en följd av fängelsevistelsen. Det är en småtrevlig bok om hemliga agenter och intrigerna i imperiet strax före Jesu födelse.

Far och son Wikander är båda väl bevandrade i antikens samhällsliv och språk och har tillsammans skrivit en berättelse om den tiden. Att historien känns autentisk är väl därför rätt givet. Karaktärerna är också mänskliga och emellanåt ganska lustiga att följa. Det som ändå blir det mest bestående minnet är de lån av andra verk som författarna har gjort och som kommer lite oväntat. Inspirationen kommer bl.a. från Jesus och Monty Pyton. När Jechiel kommer till fängelset ropar någon till honom.

- Varför får du sådan där lyxbehandling? sade figuren och spottade. Tror du att du är Antonius själv?

- Lyxbehandling? Vilken lyxbehandling? De slog mig i huvudet…

- Ha! ropade gubben. ’Slog dig i huvudet’ Jag och många andra härinne hade blivit lyckliga över att komma undan med ett slag i huvudet! Lyx det är vad det är!

Som agentroman i antik tappning blir det inte så spännande. Men förtjänsterna ligger framför allt i de historiska aspekterna och mötet mellan olika kulturer där vänskapen uppstår trots olika världsbilder.

Ingen har väl undgått de senaste dagarnas protester mot Kinas förtryck av oliktänkande och Tibet i samband med OS-facklans färd mot Peking. Denna bok utger sig för att jämföra OS i Berlin 1936 och Peking 2008. Båda spelen utnyttjas av diktaturer för att framhäva sina egen storhet. Även om Lindström har skrivit en intressant bok handlar det inte så mycket om OS som man kanske kan tro.

Första halvan av boken handlar mycket om hur sportmärkesföretagen adidas och Puma utvecklas. Två tyska bröder, Adolf och Rudolf Dassler, som bli osams startar respektive märke och har från början draghjälp av den nazistiska regimen. Parallellt med detta berättas historien om Berlin och om svenska idrottsledare som inte var främmande för en nationalistisk ideologi. Andra halvan är en mycket målande beskrivning av diktaturen i Kina och hur den ibland hamnar i skymundan när det ekonomiska undret beskrivs.

De skräckexempel på brott mot mänskliga rättigheter, miljöförstöring och vattenproblem som tränger igenom mediebruset blir som exotiska anekdoter som det är svårt att tro på som mera allmänna företeelser. Journalister från väst blir lätt en del av det kinesiska systemet och tvingas indirekt acceptera censurens övervakning och andra ofriheter. De har svårt att skapa bredd och översikt för att landets statistik i många avseenden är hemlig och i andra fall manipulerad så att den understödjer regimens bild av tillståndet i landet.

Vidriga förhållanden för hundratusentals kinesiska arbetare i ”Världens fabrik” som bl.a. tillverkar sportartiklar till väst. Läger för tvångsarbete och ”omskolning”, dvs. hjärntvätt. En utvecklad övervakning av medborgarna i en orwellsk anda och en nästan rasistisk uppdelning av den kinesiska befolkningen. Detta är några av avsnitten i delen som berör Kina och det är klart att man kan fundera på hur IOK, med sina ideal om demokrati, kan ha gett Kina olympiska spelen. Som exempel kan nämnas att man räknar med att cirka 10 % av Pekings befolkning har deporterats från staden inför byggnationer m.m. som har med OS att göra.

Det stora sveket är en intressant bok om förhållanden i Kina. Men som debattbok angående OS i Peking och den eventuella jämförelsen med Berlin tycker jag inte riktigt att den håller måttet. Det är ganska få sidor som ägnas åt den diskussion som har många argument för och emot. Det finns tecken på att Kina har öppnat sig på senare år och det finns kineser både i exil och som bor i Kina som menar att OS kan ha en positiv effekt på mänskliga rättigheter. Man kan fundera på om händelserna i Tibet hade diskuterats så intensivt om de hade hänt utan ett kommande OS. Nu får det stor uppmärksamhet och Kina har ögonen på sig.

Lindström kommer inte egentligen med några lösningar eller ställningstaganden kring OS i Peking, utan nöjer sig med att konstatera att situationen i Kina inte rimmar med de olympiska idealen. Man kan naturligtvis hålla med om att ge OS till Kina i sig är ett politiskt ställningstagande, men det är inte första gången en diktatur får spelen. Är IOK:s roll att sprida sina demokratiska ideal till stater i världen eller att låta människor mötas för att idrotta?

Då och då får man läsupplevelser som går lite utöver det vanliga och man upptäcker att böcker kan skrivas på sätt som man inte har läst tidigare. Vägen är en sådan bok för mig. Det är en mörk och dyster historia som utspelar sig i framtiden efter Katastrofen.

Mannen och pojken färdas till fots med en vagn österut mot havet. För att inte överraskas av några eller något håller de sig i rörelse så mycket som möjligt. Överleva är en praktisk utmaning men att fortsätta vara en moralisk människa är en mer påfrestande utmaning. Berättelsen pendlar hela tiden kring dessa två saker och behandlar dels triviala göromål för att få mat för dagen och dels filosofiska resonemang kring människans väsen. Hela tiden påminner pappan sonen om att han måste prata med honom. Språket och samtalet känns plötsligt livsviktigt i en värld utan mening. Men går det att fortsätta vara en god människa när hopplösheten och laglösheten styr?

På vägen måste man akta sig för de onda människorna som bokstavligen kan äta upp dig. Solen syns inte och en grå dimma efter många bränder gör det svårt att andas. De människor som redan är döda är mer avundsvärda än tidigare och mannen och pojken sparar sin sista kula i pistolen, av kärlek.

Han lät revolvern ligga lätt gripbar på den ihopvikta presenningen ovanpå vagnen. Han höll pojken nära vid sidan. Det mesta av staden var nerbränt. Inga tecken till liv. Bilar på gatan med ett tjockt ihopbakat lager av aska, allt täckt av aska och stoft. Fossila spår i den torkade sörjan. Ett lik i en dörröppning torkat till läder. Det grinade mot dagen. Han drog pojken närmare. Kom bara ihåg att det du stoppar i huvudet blir kvar där för alltid, sa han. Du borde kanske lägga det på minnet.

Man glömmer väl en del saker?

Ja. Man glömmer det man vill minnas och man minns det man vill glömma.

Hoppet är det sista som överger människan sägs det. Frågan är om inte hoppet redan är ute i denna tid som boken utspelar sig. Ändå fortsätter mannen och pojken leta efter överlevande som är som de. Under tiden berättar de historier och pappan som levt innan världen blev ett kaos kan berätta för sonen om mamman och hur det var då. Det gör dock sonen ganska frustrerad eftersom det är en verklighet som inte finns för honom. Det blir en känslosam och skräckfylld vandring som är oerhört gripande och kuslig.

Det här borde vara en bra bok. Den har ett personligt anslag, en stark berättelse och är fylld till brädden av pyrande kol. Tre män som just passerat tjugoårsåldern beger sig till Polen för att strö ut stoftet av sin alldeles för tidigt döde vän, något de hade lovat honom på fyllan ett par månader innan olyckan som skulle ta hans liv inträffade. I en Fiat rattad av en inhyrd polsk taxichaufför åker de genom ett Polen som fortfarande sitter fast i kommunismen klor. Det är åttiotal och konflikterna mellan Piotr, bokens huvudperson och svenskfödd polack, och hans vänner växer ju längre söderut de kommer.

Vännerna har nyligen avslutat lumpen som jägare och tonen mellan dem är rå. Det här är ungtjurar, ungtuppar, unga grävlingar, vad vet jag, men det kan vara en av tråkigaste skildringar av manlighet jag någonsin läst. Piotrs största problem är att han aldrig fått ligga med någon, ett faktum som upptar det mesta av hans tid, tillsammans med de katolska skuldkänslor som slår in över honom med jämna mellanrum. De tre vännerna kretsar runt varandra som aphannar och slår ner på minsta tillstymmelse till svaghet. Vid flera tillfällen blir det slagsmål mellan dem, men det slutar oftast med att de klappar om varandra, blodiga och ömma, och tar i hand som grabbar ska.

Hade Kuklarz bara haft någon riktning på sin berättelse, annat än den papperssvala som faller i bordet ovikt när man läst färdigt, så hade det kunnat fungera. Om vännerna på något sätt hade lyckats ta sig ur sina låsta ställningar. I baksidestexten skriver förlaget att de i boken får en ”snabbskjuts till ödmjukheten mot livet, den som normalt brukar dröja till pensionsåldern”. Det är nog ett önsketänkande. Materialet finns där. Kuklarz har bara inte kunnat göra något med det. Han lever i en värld där det är ok att skriva ”Mödrar ska inte ha sex” och utelämna fadern. Där kvinnorna är horor eller madonnor. Ständigt med en ironisk, bitsk ton som gör att han tror sig ha genomskådat sina huvudpersoner. Men det finns inget som tyder på att han annat än skrapat på ytan.

Några saker som Island är känt för: forntida sagor och legender, vildsint natur, brottning, nationalromantik, språkvård, frimärkssamlande (nåja) och på senare tid deckare. Alla dessa ingredienser finns med i denna egendomliga roman av Sjón. Det är en mytologisk berättelse om islänningar och de som möter det isländska utifrån.

Leo Löwe är en tjeckisk jude som flyr till Island med en hattask där en liten pojke i lera ligger. Med hjälp av getmjölk och guld som han ska återfinna kommer pojken Josef, som är bokens egentliga berättare, att födas och bli mänsklig. Guldet stals på den äventyrliga båtfärden över Atlanten och Leo får hjälp av en svart amerikan som gömmer sig på ön och en rysk ambassadör.

I romanen får man som läsare bl.a. reda på varför islänningar är så engagerade frimärkssamlare och vad varulvar äter. Dessutom ingår en mordhistoria, men man ska inte lura sig till att detta är en deckare. Även om mordgåtan ingår och det i undertiteln sägs att det handlar om ett brott så är det ingen spänningsroman i den vanliga bemärkelsen.

Huvuddraget i boken är att diskutera islänningars självbild och hur icke-islänningar betraktas. Författaren förmedlar en viss självgodhet hos islänningen som präglar nationalism hos vissa. En nationalism som man bör göra upp med. Bland annat jämförs islänningarna med judarna som Guds sändebud på jorden och utstötta i den danska gemenskapen. Genom Löwes anekdoter om ansökan om medborgarskap och språkstudier skildras det isländska sinnelaget med viss satir. Så här beskriver Löwes språklärare isländskan:

- Det isländska språkets främsta kännemärken är dessa: Det är rent, ljust, vackert, mjukt, starkt, elegant, konstfärdigt, ordrikt – och därför: särdeles väl lämpat för diktning. Detta är respekterade språkvetare världen runt ense om. Om ni vill disputera med dem, så var så goda!

Ett par på promenad hittar en död åttaårig pojke. Liten, blek och bara iförd en T-tröja ligger han på mage vid foten av ett träd. Så börjar Karin Fossums senaste deckare i serien om Konrad Sejer. Paret har mött en enda människa på vägen från parkeringen. En man som påminde om HC Andersen. Många fler ledtrådar finns inte. Och snart försvinner ytterligare en ung pojke.

Ibland tror jag att jag har läst för många deckare. Jag är utled på medelålders, magsura mordutredare som är frånskilda och har dålig kontakt med sina barn. Det känns som om det går tretton på dussinet. Därför var det väldigt skönt att upptäcka att Konrad Sejer och hans kollega Skarre faktiskt inte tar så stor plats i den här boken. Jag slipper läsa om vad de gör när de kommer hem från jobbet.

Istället ägnas en hel del utrymme åt paret som hittar det döda barnet. För mannen blir det ett nästan maniskt intresse. Han följer utredningen. Berättar för alla om vad som hände. Samlar på material om brottet. Något som hans fru känner ett stigande obehag inför. Själv vill hon inte tänka på det, än mindre diskutera det på middagar med vänner.

Reinhardt var förstås sprickfärdig, och han hade ju något att bjuda på. Han skulle antagligen hålla på om Jonas August till fram på natten, han skulle bre ut sig i uppmärksamhetens ljus och hon skulle skämmas.

Man kan lita på Karin Fossum. Hennes böcker håller en hög jämn klass och den här deckaren är inget undantag. Och det som kanske saknas av nagelbitande spänning tar hon gott och väl igen med psykologisk skärpa och trovärdighet. Så, trots att jag inte ens är speciellt sugen på att läsa deckare just nu, blir jag fångad och måste bara läsa några sidor till. Och sedan några till, tills boken är slut och klockan är alldeles för mycket. Det är ett ganska bra betyg.

Mord i sinnet heter deckarserien om kriminalaren Carol Jordan och psykologen Tony Hill på svensk tv. Den som skriver böckerna om dem är McDermid och det är en intressant författare. Denna gång är det en känd och omtyckt fotbollsspelare, Robbie Bishop, som blir förgiftad, samt ett terrordåd mot fotbollsarenan i Bradfield som står i fokus för Jordans enhet för grova brott. Dr. Hill har tvingats till sjukhusvistelse men kommer naturligtvis med sina profileringsantaganden ändå.

Jag följer troget tv-serien men det är första gången jag läser någon av böckerna. De som har producerat tv-serien har verkligen fångat karaktärerna och stämningen i böckerna på ett bra sätt. Man kände igen sig både i Jordans temperament och i Hills något tankspridda uppenbarelse. Även om det efter några avsnitt/böcker blir ganska förutsägbart när Hill är den som ska knäcka pusslet och någon i Jordans team nästan alltid råkar ut för stor fara. Det kan bli lite irriterande ibland när poliser med ganska god slutledningsförmåga helt plötsligt beter sig riktigt korkat och antingen utsätter sig för livshotande fara eller förstör utredningen. Ändå är det en deckare som har fångat mig och Hills resonemang med sig själv/brottslingen för att komma fram till profilen är alltid underhållande.

”Du är ingen novis”, sa Tony med låg men tydlig röst. ”Du skulle aldrig ha klarat det här om det var första gången, inte ens med nybörjartur. Inte med en person som hade så hög profil som Robbie. Och oavsett om du gjorde det av privata skäl eller därför att någon betalade dig, så har du gjort det förut.”

McDermid använder klassiska deckarknep med klipphängare som ska få läsaren fast och karaktärer som har mycket i sin ryggsäck att brottas med. Samtidigt finns det budskap i texten. Ett sympatiskt drag är att hon utmanar läsarens och samhällets fördomar. Jordan konstaterar med hjälp av Freud att ibland är en cigarr bara en cigarr, men undertexten är att man måste utmana sina invanda föreställningar om det är sanningen som ska fram. Det brittiska sättet att bekämpa terrorismen efter sjunde juli får sig en ordentlig känga ur den aspekten. Det är väl också klassiskt för deckare numera, att ha med en del samhällskritik.

När jag har svårt att bestämma mig för vilken bok jag ska läsa händer det att jag låter tärningen bestämma. Den här gången slog jag en sexa och suckade när jag såg att det betydde att jag skulle läsa Dagmar. Det här är typiskt, vad tärningen än hamnar på känner jag samma sak; nej, inte den. Men det räckte med ett par sidor för att den känslan skulle försvinna helt och hållet.

Jag är verkligen ingen båtmänniska, jag har inte seglat sedan jag var liten. Men det har ingen betydelse alls. Efter bara några sidor av den här boken börjar jag längta ut i skärgården. Jag vill också bli uppslukad av ett intresse. Följa en författare i spåren och upptäcka samma saker som han gjorde 30 år tidigare. För det är precis vad Markus i den här boken gör. Han börjar läsa i en gammal häftad bok av författaren och naturskildraren Sven Barthel och uppfylls av en längtan efter att skaffa sig en båt. Och inte vilken båt som helst. En träbåt ska det vara, en folkbåt. Den ska han segla. Han ska gå i land och sova på kala klipphällar och lära sig att njuta av att vara ensam.

Till det yttre händer det verkligen inte mycket. Markus lär sig sakta att navigera och segla. Han hälsar på den åldrige släktingen Ole och blir vän med honom. En vänskap som så småningom leder Markus att ta kontakt med andra avlägsna släktingar.

Trots att Sven Barthel på alla sätt och vis var min motsats hade jag ändå burit på en barnslig förhoppning om att vi hade något gemensamt. Men det var inte så. Ensamhet skulle ju vara något som jag bemästrade till fullo. Men ensamhet i naturen skilde sig väsentligt från den ensamhet som man kan hitta inuti stora villor. I Näsby park, till exempel.

Det är förunderligt vilsamt att läsa den här boken. Det skulle vara enkelt att bli irriterad på Markus. Hans lite tafatta sätt och oförmåga att helt passa in, skulle kunna reta. Men det händer inte. Istället känns alla personer i boken väldigt mänskliga och verkliga. Jag har egentligen bara ett problem – den här läsningen får mig att längta något alldeles otroligt till sommaren och just nu känns den fortfarande väldigt långt borta.