bokbloggen.com

”Tvåla in och låt det få glida undan” lyder den sista raden i Holmstrands diktsamling. Ensam står den på sin sida, omgiven av allt det vita. En fyrbåk i dimma. Och det är på det sättet jag tycker Holmstrands dikter kommer mig närmast. När de får komma ut ur gyttret av bilder och berättelser som irrar kring innanför bokens pärmar. Men samtidigt heter boken Myror och vad annat hade varit värdigt än en samling nästintill oöverblickbara texter? Det pågår en febril verksamhet i Holmstrands textfabrik. Ständigt korsbefruktas språket, verkligheten, fantasin och minnet med varandra. Det tycks mig som om varje rad har ett bestämt uppdrag, men jag får inte följa det från början till slut. De dyker upp och försvinner lika fort i myllret. Efter ett tag börjar jag dock ana vägarna som dikterna rör sig på. Vissa spår tycks djupare än andra. Här finns en ung pojke och en syster som gör sig små och försöker överleva. Här finns våld och här finns rädsla för våld. Men framförallt finns här ett ständigt sus av förändring, förvandling. Ting som löses upp och omvandlas. Och mot detta viljan att inte upplösas, att vara ett bestämt jag, ett pronomen. ”Jag säger: Jag” skriver Holmstrand.

Men i samma sekund som jaget kommer till slutet av den meningen har det redan förändrats. Det är på en annan plats. Mina ögon far fram och tillbaka över sidorna och försöker hitta något att hålla sig fast i. Slutligen bestämmer jag mig för att ge upp, att ta bokens sista rad på orden och använda den som läsanvisning. Samtidigt ser jag fram emot Holmstrands fortsatta kamp mot sin upplösning.