bokbloggen.com

Ett par på promenad hittar en död åttaårig pojke. Liten, blek och bara iförd en T-tröja ligger han på mage vid foten av ett träd. Så börjar Karin Fossums senaste deckare i serien om Konrad Sejer. Paret har mött en enda människa på vägen från parkeringen. En man som påminde om HC Andersen. Många fler ledtrådar finns inte. Och snart försvinner ytterligare en ung pojke.

Ibland tror jag att jag har läst för många deckare. Jag är utled på medelålders, magsura mordutredare som är frånskilda och har dålig kontakt med sina barn. Det känns som om det går tretton på dussinet. Därför var det väldigt skönt att upptäcka att Konrad Sejer och hans kollega Skarre faktiskt inte tar så stor plats i den här boken. Jag slipper läsa om vad de gör när de kommer hem från jobbet.

Istället ägnas en hel del utrymme åt paret som hittar det döda barnet. För mannen blir det ett nästan maniskt intresse. Han följer utredningen. Berättar för alla om vad som hände. Samlar på material om brottet. Något som hans fru känner ett stigande obehag inför. Själv vill hon inte tänka på det, än mindre diskutera det på middagar med vänner.

Reinhardt var förstås sprickfärdig, och han hade ju något att bjuda på. Han skulle antagligen hålla på om Jonas August till fram på natten, han skulle bre ut sig i uppmärksamhetens ljus och hon skulle skämmas.

Man kan lita på Karin Fossum. Hennes böcker håller en hög jämn klass och den här deckaren är inget undantag. Och det som kanske saknas av nagelbitande spänning tar hon gott och väl igen med psykologisk skärpa och trovärdighet. Så, trots att jag inte ens är speciellt sugen på att läsa deckare just nu, blir jag fångad och måste bara läsa några sidor till. Och sedan några till, tills boken är slut och klockan är alldeles för mycket. Det är ett ganska bra betyg.