bokbloggen.com

Då och då får man läsupplevelser som går lite utöver det vanliga och man upptäcker att böcker kan skrivas på sätt som man inte har läst tidigare. Vägen är en sådan bok för mig. Det är en mörk och dyster historia som utspelar sig i framtiden efter Katastrofen.

Mannen och pojken färdas till fots med en vagn österut mot havet. För att inte överraskas av några eller något håller de sig i rörelse så mycket som möjligt. Överleva är en praktisk utmaning men att fortsätta vara en moralisk människa är en mer påfrestande utmaning. Berättelsen pendlar hela tiden kring dessa två saker och behandlar dels triviala göromål för att få mat för dagen och dels filosofiska resonemang kring människans väsen. Hela tiden påminner pappan sonen om att han måste prata med honom. Språket och samtalet känns plötsligt livsviktigt i en värld utan mening. Men går det att fortsätta vara en god människa när hopplösheten och laglösheten styr?

På vägen måste man akta sig för de onda människorna som bokstavligen kan äta upp dig. Solen syns inte och en grå dimma efter många bränder gör det svårt att andas. De människor som redan är döda är mer avundsvärda än tidigare och mannen och pojken sparar sin sista kula i pistolen, av kärlek.

Han lät revolvern ligga lätt gripbar på den ihopvikta presenningen ovanpå vagnen. Han höll pojken nära vid sidan. Det mesta av staden var nerbränt. Inga tecken till liv. Bilar på gatan med ett tjockt ihopbakat lager av aska, allt täckt av aska och stoft. Fossila spår i den torkade sörjan. Ett lik i en dörröppning torkat till läder. Det grinade mot dagen. Han drog pojken närmare. Kom bara ihåg att det du stoppar i huvudet blir kvar där för alltid, sa han. Du borde kanske lägga det på minnet.

Man glömmer väl en del saker?

Ja. Man glömmer det man vill minnas och man minns det man vill glömma.

Hoppet är det sista som överger människan sägs det. Frågan är om inte hoppet redan är ute i denna tid som boken utspelar sig. Ändå fortsätter mannen och pojken leta efter överlevande som är som de. Under tiden berättar de historier och pappan som levt innan världen blev ett kaos kan berätta för sonen om mamman och hur det var då. Det gör dock sonen ganska frustrerad eftersom det är en verklighet som inte finns för honom. Det blir en känslosam och skräckfylld vandring som är oerhört gripande och kuslig.