bokbloggen.com

En av mina favoritböcker är Naiv.Super. av Erlend Loe. Ändå har jag inte kommit för att läsa några fler av hans böcker. Men det var ju dumt, inser jag nu.

Gör vad du vill börjar med ett sms från 18-åriga Julies pappa, som han skickar medan planet han, Julies mamma och bror befinner sig i störtar någonstans i Afrika. Meddelandet avslutas med ”Gör vad du vill”.

Julies terapeut psykogeir råder Julie att skriva dagbok för att bearbeta sin sorg. I dagboken berättar hon om hennes planer på att ta livet av sig, eftersom hon inte längre ser någon vits med att leva. Hennes bästa vän Constance försöker att muntra upp henne genom att få henne att träffa så många djur och människor som möjligt. När Julie misslyckas med ett självmordsförsök, spenderar hon istället sin ärvda förmögenhet på att flyga runt i världen, i hopp om att något av planen ska störta. Hon spenderar mycket tid på flygplatser, och på att fundera över hur hon bäst kan dö utan att själv göra något för det. Hon forskar i vilka platser i världen som är mest farliga att besöka, och bestämmer sig sedan för att ta sig dit. Bland annat åker hon till Rumänien för att få fågelinfluensa.

Nu har jag legat flera timmar på en ganska nött bänk bredvid ett område med biljettdiskar på Kastrup. Jag lyssnar på musik och försöker acceptera att jag är nere på marken igen. Men det är svårt. Det är så futtigt. Och tankarna går i stå. De kretsar runt samma sak hela tiden. Jag tänker att om människor runt mig helt plötsligt kan dö, i långa rader närapå, då är det ingen ände på det. Då är det ingen idé att fästa sig vid någon. Jag blir tvungen att bara vara Julie, ensam, nu och för alltid. Eller också kan jag välja att inte vara över huvud taget. Men då måste jag skärpa mig och göra det ordentligt, så att det inte kan missförstås som ett rop om hjälp. Allt inne i huvudet får plats i en pytteliten cirkel. Jag kommer hela tiden tillbaka till utgångspunkten. Jag måste snarast möjligt upp i luften igen. Där jag hör hemma. Och där oförutsedda saker kan hända. Mänskliga fel. Tekniska fel. Saker jag inte själv styr över.

Precis som i Naiv.Super. så handlar berättelsen om någon som inte längre ser vad meningen med något är, och på sätt och vis börjar om på noll. Och någonstans bland allt det som känns tomt och gör ont, kommer den större bilden fram. Det komplicerade blir enkelt, och det är därför jag tycker den här boken är så fin. Dessutom är berättelsen ofta rolig mitt i allt det sorgliga. Ännu en bok som får en hedersplats i min bokhylla!

På Domarö är havet ett ständigt närvarande hot mot dess invånare. Här har Anders vuxit upp och så småningom gjort till sommarställe för familjen i ”Smäcket” som deras stuga heter. På en vinterpromenad över isen till Gåvasten där fyren står försvinner dottern Maja spårlöst. Ena stunden syns hennes röda overall tydligt och i nästa är hon borta, mot all förnuftig logik. Efter katastrofen och skilsmässan söker sig Anders till Domarö igen och har hela tiden en känsla av att Maja finns närvarande, liksom något annat.

Vinden ven runt väggarna och Anders huttrade till. Plötsligt kände han sig utsatt. Som ett oönskat barn i skogen. Utsatt. Hans bräckliga lilla hus stod ensamt, utsatt på udden. Det djupa havet pressade sig uppåt och sträckte ut sina armar. Vinden ålade sig runt, spände sina muskler och sökte efter vägar in.

Ofärd stundar. Det vill åt mig.

Vad ”det” var för något visste han inte. Bara att det var stort, starkt och att det ville åt honom. Att hans befästningar var klena.

Människohamn är en sorglig och otäck berättelse. Anders saknad efter dottern och rädsla för det okända onda för honom orubbligt mot hans egen undergång. Han söker tröst i alkoholen och hos Simon och Anna-Greta som är hans farfar och farmor och som lever som särbo på ön, med egna hemligheter för varandra.

John Ajvide Lindqvist har ibland kallats Sveriges svar på Stephen King och det ligger en hel del i det, även om det också finns mycket som skiljer. Något de har gemensamt är att de på ett skickligt sätt bygger upp karaktärer som man bryr sig om och miljöer som verkar bekanta. Det gör att när verkligheten välts över ända, känner man som läsare verkligen skräcken som smyger sig på huvudpersonerna. Båda författarna har också en känsla för detaljer som levandegör berättandet. I Människohamn fungerar t.ex. pärlplattor, Bamse och en GB-glassgubbe (en blinkning åt Kings Det?) som rekvisita för att beskriva Maja och Anders.

Ett genomgående drag i boken är funderingar kring hur mycket man egentligen kan känna en annan människa, oavsett om man har levt ihop länge och har starka band. Vid flera tillfällen i boken uppenbaras hemligheter och insikter om nära och kära och besvikelsen som då infinner sig skildras ganska brutalt.

Jag kände henne aldrig.

Nej. När han stod mitt på köksgolvet med filten omkring sig insåg han att sakens kärna kunde uttryckas så: han hade aldrig vetat vem Maja var.

I vanliga fall så är jag inte förtjust i deckare och om jag ändå läser deckare så brukar jag absolut inte läsa svenska deckare. Generellt sett har jag aldrig varit speciellt förtjust i Sveriges författare, men mina åsikter ändras sakta men säkert.

Jag behövde en lite lättare bok i väskan för att läsa på mina raster på jobbet, och jag tog med mig denna. Jag kan ju säga direkt att jag fastnade och kunde inte sluta läsa. Det är en bok som passar de dagar man vill ha en riktig spännande bok men ändå inte koncentrera sig till 100%, alltså är den perfekt att läsa vid t.ex. stranden.

Boken handlar om Sören Högström som jobbar vid polisen i Göteborg, en dag så får de in ett fall där en man påverkad av droger har slagit ihjäl sin hustru med yxa. Mannen erkänner direkt och man tror att fallet snabbt ska vara avklarat. Men när Sörens kollega Fatima börjar nysta i fallet upptäcker de att mannens äldsta dotter som kommer från ett tidigare äktenskap är spårlöst försvunnen från sitt fosterhem, varken fosterhemmet eller socialtjänsten reagerar nämnvärt.

Fatima börjar leta på sin lediga tid och från att fallet bara handlade om ett mord, dyker flera mord upp, barnprositiution, frireligiöska människor och ensamma psykfall upp. Vad är det egentligen som har hänt? Och hur kan allt detta höra samman med ett mord som skulle ha varit löst första dagen?

Boken är en riktig nagelbitare, och om du väl börjar läsa den så lovar jag att du inte kommer kunna sluta förrän boken är slut…

Det jag framför allt uppskattar med Minette Walters är att varje historia hon skriver är helt fristående. Här slipper jag läsa om medelålders, bittra, lätt alkoholiserade kriminalkommissarier som har dålig kontakt med sina barn. Och om det skulle finnas en sådan i en bok, kan man i alla fall vara säker på att inte behöva läsa om honom i nästa. Walters persongalleri är alltid udda. Så även i den här boken.

I Kameleontens skugga kommer Charles Acland hem från Irak svårt skadad efter ett sprängattentat. Han har förlorat sitt ena öga, har stora ärr i ansiktet och drabbas av svåra migränanfall. Men han har inte bara fysiska skador att handskas med, han står inte heller ut med att någon rör honom och drabbas av aggressiva utbrott och minnesluckor. När hans före detta flickvän kommer för att besöka honom på sjukhuset, trots att han inte vill träffa henne, slutar besöket med att han nästan stryper henne.

Samtidigt utreder polisen morden på tre homosexuella män som samtliga har blivit ihjälslagna i vad som ser ut att vara anfall av extremt ursinne. Frågan är om morden har något att göra med Charles minnesluckor? Den frågan ställs på baksidan av boken, men morden har alla skett innan Charles ens rest till Irak så den kopplingen är inte direkt logisk. Över huvud taget är det mycket i den här boken som är ologiskt. Intrigen har luckor så stora att man skulle kunna köra en liten lastbil igenom dem. Normalt skulle det irritera mig och få mig att tycka att boken var dålig. Men här fortsätter jag ändå läsa med ganska stor behållning.

För även om intrigen inte precis imponerar så är jag road av personerna. Här finns Jackson, en lesbisk läkare och tillika kroppsbyggare, som med sina drygt 100 kg inte räds någon. Hennes nätta, rara flickvän Daisy, hemlösa uteliggare, senildementa torskar, psykologer, poliser och Charles före detta flickvän som verkligen försöker göra det mesta av sin likhet med Uma Thurman. Det här är inte någon av Minette Walter bästa böcker, men som några timmars underhållning duger den gott och väl.

Det här är den andra boken i Frosts serie om kriminalkommissarie Alex Delillo. Jag har läst båda och för mig blir det här nog den sista. Med tanke på hur otroligt många olika kriminalserier som ges ut, finns det inget skäl att slösa tid på en serie jag inte riktigt gillar.

I den här boken får Alex plötsligt reda på att hon har en halvbror. Tyvärr är han redan död när hon får veta det. Polisutredningen konstaterar att han har begått självmord, men det har Alex svårt att acceptera. Redan här dyker min första invändning upp. I första boken kidnappas Alex dotter och i den här boken kretsar allt kring hennes okände bror och den far hon nästan helt glömt bort. Hur trovärdigt känns det? Vem ska råka illa ut nästa gång? Ett kusinbarn? Farfar? Hundens brylling?

Man skulle kunna tro att den som gärna läser fantasy och skräck inte skulle låta sig störas av några logiska luckor. Men jag har betydligt lättare att tro på magiska ringar och vampyrer än den här beskrivningen av polisarbete. Att Alex över huvud taget skulle få vara ansvarig utredare för ett brott som rör hennes släktingar känns så lagom trovärdigt. Visst kan man tänka sig att hon väljer att själv forska i det eftersom ingen annan verkar tro att broderns död beror på ett brott – men skulle hon inte då förväntas utföra något annat arbete? Borde inte något annat fall pocka på hennes uppmärksamhet? Nej, tydligen inte. Hon och hennes kollega gör ingenting annat än att försöka utreda just det här brottet.

Slutet ställer till med ännu större problem för mig. Men det överlåter jag till andra läsare att upptäcka själva. Scott Frosts böcker är tydligen populära, så det känns onödigt att komma med en spoiler. Jag tycker det här är strunt. Visst duger det som underhållning och förströelse för några timmar, men även om det bara är det man är ute efter så finns det hundratals författare som levererar bra mycket mer spänning per sida än Frost.

Den här boken ligger en bra bit utanför min komfortzon. De första kapitlen påminner alldeles för mycket om poesi för att jag ska känna mig bekväm. Poesi och lyrisk prosa är inte min favoritläsning. Nu för tiden väljer jag bort det direkt efter allt för många misslyckade försök som bara lämnat mig frågande och uttråkad.

De första styckena gör mig bara irriterad och förvirrad. Vad är det här för en hysterisk människa? Hon lindar alger runt äppelklyftor, tjatar om puderjärn, frön och spolar. Hon har ceremoniella regler för varje liten detalj av livet. Allt för att vara redo att skapa skapelsen levande. Vad det nu ska betyda?

Jag funderar faktiskt på att lägga ifrån mig boken. Det känns inte som om jag kan ge en rättvis bild av den. Lika meningslöst som att be en helt tondöv person beskriva ett musikstycke. Men samtidigt är det något som gör att jag fortsätter läsa. En humor som glimtar till då och då.

Som i reglerna kring den erotiska kärleken. Älskar man varandra ska man nämligen rusa.

Att liknöjt släntra på väg till mötet med min älskade, är fel. Förbehåll kan finnas för denna regel vis särskilda tillfällen då jag eller min älskade befinner oss i sorg eller nöd och/eller av fysiska handikapp är förhindrade att rusa.

Det kräver sin kvinna att anpassa avstånd, tid och plats för att kunna rusa rätt, minst sagt. Man får ju inte komma fram andfådd.

Sedan är jag fast. Trots att det här verkligen inte är min sorts läsning, så blir det underhållande att följa den här kvinnan genom livet med skapande, kärlek och familjeliv. Och trots mitt motstånd i början av läsningen kommer jag garanterat att hålla ögonen öppna för fler böcker av Sara Mannheimer.

Nu ska jag tala allvar ett ögonblick. Om en författare ägnat nio år åt att skriva en bok, så är väl det minsta man kan begära att någon korrekturläser översättningen? I den här boken har man slarvat ordentligt med det. På de första 60 sidorna hittar jag både skrivfel, inkonsekvenser och rena faktafel. Om nu inte kameler har fått hovar sedan jag kollade sist?

Det är synd, för det finns onekligen en hel del som talar för den här boken. 1600-talets Persien, mattvävning och färgstark kultur är saker som tilltalar mig. Men efter den knackiga starten har jag svårt att släppa taget och gå in i författarens verklighet. Jag litar helt enkelt inte på berättelsen.

Men för den som inte störs av småfel väntar en vindlande historia om en namnlös flicka från landet, som efter sin fars död tvingas resa till huvudstaden Esfahan tillsammans med sin mor, för att leva på nåder hos sin farbror. Faderns bror är biträdande färgmästare i shahens mattväveri och har huset fullt av värdefulla ting och tjänare. Att ta hand om sina fattiga släktingar borde alltså vara en självklarhet. Men riktigt så resonerar inte hans hustru och flickan och hennes mor finner snart att de snarare räknas till tjänstestaben än som familjemedlemmar.

För mig ligger behållningen av den här boken i vad den berättar om kulturen, vanor och seder i dåtidens Persien. Sex utanför äktenskapet är självklart förbjudet. Men tidsbestämda korta äktenskap är ett sätt att komma runt problemet med hedern i behåll. En liten laglig krumbukt som tydligen används än i dag för att göra prostitution laglig i vissa länder.

Den namnlösa huvudpersonen intresserar mig mindre. Jag tycker helt enkelt inte speciellt mycket om henne. Det borde inte betyda så mycket, men det gör att min läsning bitvis blir ganska oengagerad. Jag tycker att det är betydligt roligare att läsa om hur man färgar ull än vad som händer huvudpersonen. Så tror jag inte att författaren hade tänkt sig det hela.

Dolly är en 18-årig tjej med en snäll men tråkig pojkvän (han gillar pandor), ett skenande hjärta och vänner som bara bryr sig om sina egna problem. Ingen förstår sig på Dolly, som bara längtar efter äventyr. När hon festar åker hon till New York, när hon behöver lite extra mod eller spänning blir hon en rockstjärna, när hon får ångest blir världen till ett världskrig. Men ingen ser samma saker som Dolly. Hon är helt absurd och tänker enbart på sig själv; när hon för en gångs skull försöker vara snäll auktionerar hon ut sin bästa väns oskuld på Ebay. Och du älskar henne för det.

Jag försökte vara panda på högstadiet. Alltså pop-panda med kajal och festivalarmband och tyskt tafelwein i plastflaska. En sån som tycker att Håkan är indie och Bright Eyes är Guds farfar och alltid tar foton på sig själv i ovanifrånperspektiv. Sån ville jag vara men mitt hår var aldrig tillräckligt fluffigt och jag vågade aldrig färga det svart. För feg för skärsår och för väluppfostrad för Level och för fattig för en skivsamling. Den enda attiralj jag lyckades skaffa var ett par blommig All stars med Kent-citat i bläck längs den spruckna sulan. DE SMÅ ORDEN ÄR SVÅRA ORD stod det. I dag vet jag naturligtvis bättre. Små ord är skitlätta. Kuk. Hora. Cepe. De svåra orden, det är ord som kärleksförklaring och monogami.

Jag tror att Amanda Svenson lyckats göra en bok som kan konkurrera med film, för den som inte gillar att läsa böcker. Det är nog första gången jag läser en bok med fart i. Språket skenar iväg i samma takt som Dolly och hennes hjärta och det är så bra! En ny favoritbok för den som är 18, eller för alla som minns hur det var.

Antihjälten Evert Bäckström är polis men borde knappast vara det enligt all politisk korrekthet. Han har något emot de flesta, framför allt inom kåren; kvinnor, invandrare, homosexuella m.fl. Han utreder ett mord på en gammal ”fyllskalle”, Karl Danielsson, som har slagits ihjäl med ett grytlock efter en skiva i offrets egen lägenhet. Fingeravtrycken från kompisen, en f.d. polis, finns överallt och till att börja med verkar utredningen bli en smal sak. Så småningom blir det mer invecklat och man misstänker kopplingar till den organiserade brottsligheten, framför allt när tidningsbudet som hittat Danielsson också hittas mördad.

Persson har skrivit flera romaner om brott, bl.a. rörande Palmemordet. De tidigare böckerna har präglats av ett intressant upplägg med ganska mångsidiga karaktärer och ett behagligt om än något torrt språk emellanåt. Evert Bäckström blir ganska tröttsam att läsa om i längden. Hans nedsättande tankar och kommentarer, hans försupna och depraverade liv blir ganska enahanda. Persson har själv sagt att han hade roligt när han skrev boken, men den är inte lika rolig att läsa.

Bäckström går mycket på känsla och ramlar över teorier som visar sig stämma då och då. Hans känsla och ibland brist på densamma utsätter honom för en hel del risker både i yrket och i privatlivet. Runt omkring honom arbetar mestadels kloka och skötsamma poliser som naturligtvis retar sig på hans infall. Det som ändå gör Bäckströms karaktär så platt är att han nästan blir en provkarta över oönskade mänskliga drag och beskrivningen av honom är rätt humorfri.

Som alltid finns det inslag av kriminologen GW:s synpunkter i hans deckare. Ofta är gärningsmannen ganska ovanlig i statistisk mening, vilket förvillar polisen. Det finns väl ett syfte med att visa några aspekter av brottet ur en lite populärvetenskaplig synvinkel för att få människor att tänka utanför ramen. Även om berättelsen är någorlunda underhållande för stunden känns den inte så originell som tidigare böcker av Persson har varit.

Komjaga är en opritjnik, medlem av säkerhetstjänsten, i framtidens Ryssland och i hans uppgifter ingår bl.a. att söka upp samhällets fiender under valspråket ”Ord och gärning”. Berättelsen är en dag i Komjagas liv som består av disciplinering och dekadens om vartannat. Disciplinering av ryska folket och ett utsvävande liv tillsammans med andra inom säkerhetstjänsten.

Sorokin försöker göra en Orwell i rysk tappning och istället för 1984 är det år 2027 i ett enväldigt rike. Härskaren som styr har låtit bygga en mur mot väst och för att tygla sina medborgare är den ortodoxa tron ideologin som råder. Böcker bränns, oliktänkande och omoral straffas hårt, så länge det inte handlar om Härskarens eget folk. Precis som i 1984 handlar I det heliga Rysslands tjänst om samtiden och innehåller en beskrivning av en tänkbar förlängning av det samhälle man lever i nu. Att Ryssland är ett land med beskurna mänskliga rättigheter och styrd av en liten elit med Putin som ledare är numera ett ganska etablerat faktum. Avhoppade agenter och sanningssägande journalister tystas och i Sorokins bok arbetar de för ”statens bästa”.

I varje hem, i varje nyhetsbubbla, ser och förnimmer alla rättroende medborgare Härskarens och statens styrka. De förstår Ordet och Gärningen.

Det är som vår härskare har sagt:

”Lag och ordning – det är på det som Det Heliga Rus, pånyttfött ur Grå askan, bygger och skall byggas.”

En helig sanning!

Lag och ordning är ett uttryck som används av Putin och Sorokin beskriver ett samhälle i framtiden, som liknar dåtiden och handlar om nutiden. Här blandas nya uppfinningar, som mobilapparater och tiofiliga vägar som går mellan Guangzhou i Kina och Paris, med en samhällsstruktur som har feodala såväl som kommunistiska inslag. Satiren mot dagens Ryssland som backar in i framtiden är bitande, men känns inte heller helt osannolik. Orwell förutsade mycket av dagens övervakningssamhälle, frågan är hur rätt Sorokin får om 20 år?

Detta är en intressant och annorlunda bok. Känslan man har är att hade man varit ryss så hade säkert igenkänningsfaktorn i olika symboliska handlingar i boken varit ännu högre.