bokbloggen.com

Den här boken ligger en bra bit utanför min komfortzon. De första kapitlen påminner alldeles för mycket om poesi för att jag ska känna mig bekväm. Poesi och lyrisk prosa är inte min favoritläsning. Nu för tiden väljer jag bort det direkt efter allt för många misslyckade försök som bara lämnat mig frågande och uttråkad.

De första styckena gör mig bara irriterad och förvirrad. Vad är det här för en hysterisk människa? Hon lindar alger runt äppelklyftor, tjatar om puderjärn, frön och spolar. Hon har ceremoniella regler för varje liten detalj av livet. Allt för att vara redo att skapa skapelsen levande. Vad det nu ska betyda?

Jag funderar faktiskt på att lägga ifrån mig boken. Det känns inte som om jag kan ge en rättvis bild av den. Lika meningslöst som att be en helt tondöv person beskriva ett musikstycke. Men samtidigt är det något som gör att jag fortsätter läsa. En humor som glimtar till då och då.

Som i reglerna kring den erotiska kärleken. Älskar man varandra ska man nämligen rusa.

Att liknöjt släntra på väg till mötet med min älskade, är fel. Förbehåll kan finnas för denna regel vis särskilda tillfällen då jag eller min älskade befinner oss i sorg eller nöd och/eller av fysiska handikapp är förhindrade att rusa.

Det kräver sin kvinna att anpassa avstånd, tid och plats för att kunna rusa rätt, minst sagt. Man får ju inte komma fram andfådd.

Sedan är jag fast. Trots att det här verkligen inte är min sorts läsning, så blir det underhållande att följa den här kvinnan genom livet med skapande, kärlek och familjeliv. Och trots mitt motstånd i början av läsningen kommer jag garanterat att hålla ögonen öppna för fler böcker av Sara Mannheimer.