bokbloggen.com

Blaze, eller Clayton Blaisdell Jr som han egentligen heter, är en stor kille med ett hål i pannan efter det att hans pappa slängt honom ner för trappan. Blaze får en hjärnskada och stannar i den mentala utvecklingen, även om hans minne är skarpt. Han åker in och ut på ungdomshem och där får han ta del av kunskaper av kriminella kamrater. Bästa kompisen, George Rackley, kommer på den lysande idén att kidnappa barnet till det stenrika paret Gerard. Innan de hinner genomföra det planerade brottet som ska göra dem rika dör George. Blaze fortsätter ändå, nu med Georges röst som vägleder och kritiserar honom. Vad Blaze inte har räknat med är att han ska bli så fäst i bebisen Joe…

Blaze är den efterblivna pojken med en utsatt barndom som blir brottsling. När han kidnappar ett barn till en rik familj blir han naturligtvis jagad av ett stort polisuppbåd. Bachman beskriver händelseförloppet utifrån Blazes perspektiv med stor medkänsla, trots det vidriga brottet. Med den förmåga som Blaze har, tar han hand om lille Joe och försöker samtidigt få lösensumma från honom. Som läsare känner man med Blaze och det är vad som håller berättelsen intressant. Det är inte polisjakten som är spännande utan hur Blaze ska ta hand om Joe och försöka reda ut den knipa han har satt sig i.

I inledningen av sin numera otroliga författarkarriär drabbades Stephen King av skrivkramp. Då föddes pseudonymen Richard Bachman som skulle lösa upp den. Blaze är en roman som påbörjades för många år sedan, men som King nyligen skrev färdigt, bl.a. för att stödja en fond till minne av en kollega som drabbats av en olycka.

Bachmans historier har ofta något sorgligt över sig. Han skriver om tragiska människor och samhällen som är på väg att möta undergången. Ett annat exempel som också har blivit film med Arnold Schwarzenegger är Den flyende mannen/The Running Man där en dödsdömd får chansen i ett TV-program att bli fri om han lyckas hålla sig levande på flykt, i direktsändning. Blaze är en helt okej historia som griper tag emellanåt, men kanske inte riktigt lika bra som Bachmans övriga böcker.

I början på 1960-talet åker Truman Capote till Kansas som journalist för att följa händelseutvecklingen i ett brottsfall. Det visar sig bli en fullträff för hans karriär som författare när han ger ut boken Med kallt blod.

Boken handlar om mordet på familjen Clutter i Holcomb, Kansas. Herb Clutter är en rik farmare med bra rykte hos anställda och omgivningen. Han mördas en kväll tillsammans med sin fru, son och ena dotter. Bundna och försedda med munkavle har de skjutits på nära håll och brottsplatsen är en makaber syn för vännerna till dottern Nancy som hittar offren. Två kända brottslingar, Dick Hickock och Perry Smith, som har suttit i fängelse ihop har dödat familjen vid ett försök att råna den på påstått stora summor pengar. Det visar sig dock att de i reda pengar bara får med sig 40 dollar. Dessa två flyr sedan till Mexiko där de gör av med pengar som de fått ut via checkar som de fått med sig från Clutter. Panka och rastlösa söker de sig sedan tillbaka till USA där de söker efter jobb eller annan försörjning.

Capotes bok är ett reportage av ett verkligt fall även om den också går att läsa som deckare. Den är skriven med ett stilfullt språk och med en insiktsfull känsla om de inblandade, vilket gör den till en mycket intressant läsning. Nästan alla inblandade får ge sin sida av saken, offer, förövare, poliser, vittnen, advokater, närstående m.fl. Inget är förenklat utan beskrivs från olika perspektiv. Även om han har fått kritik i efterhand av de som följt i hans spår att inte alltid ha hållit sig till alla detaljer, märks det att han har lagt åtskilliga timmar på att reda ut frågorna som hopar sig vid brottet; varför, vem, till vilket pris, vilka konsekvenser och hur ser rättvisan ut? Om det inte in i minsta kommatecken är hel sanning så kan man läsa boken med stor behållning.

Capote har bildat skola när det gäller att beskriva ett mordfall oavsett verkligt eller inte. Läser man nyare deckare så känner man igen mycket av stilen och upplägget på boken, även om mördaren avslöjas tidigt. Omsorgen om beskrivningen av människor och miljöer är stor och bidrar till den intressanta läsningen. Dessutom är det en skarp skildring av amerikanskt samhälle, t.ex. argumentationen kring dödsstraffet. Nu ser jag fram emot att se filmen om Capote när han skriver boken…

Det är svinkall vinter i Linköping när Malin Fors kallas till ett träd där det hänger en död man. Mannen visar sig vara ”Bollbengan” som lever i utkanten av samhället och har fått sitt smeknamn från att vara bollkalle vid fotbollsmatcherna i Ljungsbro. Polisen får många tips på personer som kan ha haft något att göra med Bengt Andersson som den döde egentligen heter. Tonårsligister, asatroende, de galna bröderna Murvall m.fl. Ledtrådar kan ibland vara villovägar, vilket Malin får erfara.

I boken får man kommentarer från den döde och man får också följa de olika personernas tankegångar. Det är ett skickligt sätt av Kallentoft att bygga sina karaktärer och hur deras innersta själsliv påverkar det de gör och säger. I dessa tankar märker man att en känsla dominerar hos många och har stor betydelse för människans handlande; ensamhet. Man vill inte vara den som är utanför och det kan ibland visa sig vara orsaken till illdåd eller bara obetänksamhet. Malin själv lever med sin ensamhet som tar sig i uttryck i att hon jobbar för mycket och inte sköter om sig och sina relationer på bästa sätt. Hennes 13-åriga dotter Tove är viktigaste personen i hennes liv, men hon börjar också bli vuxen och leva sitt liv med pojkvän och hemligheter.

Budskapet i Midvinterblod handlar mycket om att människors onda handlingar oftast har en historia. Malin Fors gör en egen analys:

Det är inte svårare än så, tänker Malin. Ta hand om de som är små, de som är svaga. Visa dem kärleken. Det finns ingen given ondska. Ondskan skapas. Men jag tror ändå att det finns en given godhet. Men inte nu, inte i den här skogen, här har godheten sedan länge flytt. Här finns bara överlevnad.

Som alla moderna deckare har också Midvinterblod inslag av samhällsskildring och kritik. Den känns väldigt aktuell och hanteras på ett balanserat sätt som inte är moraliserande utan snarare begrundande. Kallentoft har ett bra språk och berättarteknik som ger mersmak. Deckaren är ganska spännande om än lite förutsägbar efter halva boken, men det gör inte så mycket eftersom det är en i övrigt välskriven berättelse.

Varför läser inte fler människor noveller? Det är ju den perfekta läsningen på resor, på stranden eller som bredvidläsning när man har en riktigt tung roman på gång. Jag älskar novellsamlingar. Koncentrerade berättelser där allt onödigt är borta och bara det viktigaste är kvar. Ingen utfyllnad och inga långrandiga miljöbeskrivningar – bara berättelsens essens. Kan det bli bättre?

Den här boken har varit min följeslagare på väg till och från jobbet. Det har nog inte varit den allra bästa tänkbara miljön att läsa de här novellerna i. De hade förtjänat bättre. För jag tyckte verkligen om de flesta av de här berättelserna även om flera av dem gav mig en obehaglig klump i halsgropen. Det är inte precis några glada lättsamma historier Björn Collarp berättar. Istället handlar de om ensamhet, drogmissbruk, åldrande, kärlek och förlusten av den.

Här finns mannen på den psykiatriska kliniken som desperat går upp i de andra patienterna och försöker hela dem med beröring och inte kan hitta lugnet för att förstå vad det är som har hänt honom eftersom allt går för fort.

Du tar ut en melodislinga på pianot, lägger den under och lägger den andra ovanpå, så tar du om och tar om och tar om, så bygger du snart upp ett helt system av toner. Du spelar för Mattias men du är för våldsam över tangenterna.

Men du vet att du kan spela piano också. Du som aldrig rört vid ett piano tidigare.

Det finns en skärande ensamhet i de här novellerna, även när personerna är tillsammans med andra människor. Jag hade aldrig orkat med det här i romanform, men som noveller fungerar det perfekt. Även om novellen Waxholm nära på fick mig att börja gråta på en fullsatt buss i morgonrusningen. Men jag kan förlåta sådant.

Det här är faktiskt en riktigt smart idé. Saylor utgår från Ciceros autentiska försvarstal i rätten och bygger historier omkring dem. Här blandas alltså historiska personer med ett uppdiktat persongalleri där den forntida detektiven, eller hittaren, Gordanius och hans familj står i centrum.

I den här boken söker den egyptiske ambassadören och filosofen Dio upp Gordanius och ber om hans hjälp. Han har blivit utsatt för ett flertal mordförsök och är övertygad om att hans dagar är räknade. Gordanius ska resa ifrån Rom dagen efter och beklagar, men han kan inte hjälpa sin gamle lärare. Om han skulle låta Dio bo i sitt hus så skulle han utsätta sin hustru och dotter för fara och det vägrar han göra. Dio går besviken därifrån och blir senare samma natt knivdödad.

Precis som i de flesta historiska deckare är det inte själva kriminalhistorien som är den stora behållningen. Istället är det beskrivningen av tidsepoken den utspelar sig i. Här tar författaren verkligen tillfället i akt att använda sig av det antika Rom och dess kändisar. Här finns förutom Cicero även poeten Catullus och flera av det romerska rikets mest inflytelserika familjer. Här skvallras det för fullt i badhusen och väggarna i staden täcks av obscent klotter. Det ska snart visa sig att ingenting är riktigt som man först misstänker.

Antikens Rom – mycket mer behövs faktiskt inte för att jag ska vara fast. Jag har väldigt roligt när jag läser om dekadenta fester, politiskt ränkspel, tempel och kärlekskranka eunucker. Vem mördaren är bekymrar mig inte speciellt, även om själva historien faktiskt är ganska finurligt ihoptråcklad. Tydligen har Saylor skrivit nio böcker om Gordanius redan. Jag kommer inte att rusa ut och köpa dem alla, men hittar jag dem på biblioteket så får de säkert följa med hem.

Cineast och seriemördare? En ovanligt kreativ mördare härjar i Philadelphia. Mördaren, som snart får smeknamnet Skådespelaren, nöjer sig inte med att bara använda kända mord ur filmhistorien som förebild. Han filmar dem och klipper in dem på hyrfilmer som han lämnar i hyllorna runt om i stadens videobutiker.

Det låter ju spännande. Seriemördare är underhållande. I böcker och på film, alltså. Verklighetens seriemördare verkar ha mycket lite gemensamt med de kriminella genier som man hittar i fiktionens värld. Vilket vi antagligen ska vara tacksamma för. Nå, åter till boken. Det börjar inte så illa – mördaren kopierar Hitchcocks klassiska duschscen från Psycho, iförd kvinnokläder och allt.

Jag vill bli underhållen. Jag vill verkligen tycka att det här är spännande. Men det fungerar inte. Det dröjer inte många kapitel innan jag börjar reta mig på detaljer. Andra må tycka att porträtten av poliskompanjonerna Jessica Balzano och Kevin Byrne har djup och psykologisk skärpa. Jag sitter bara och funderar på hur Balzano hinner med att vara professionell boxare, samt ensamstående mamma till en treåring samtidigt som hon sköter sitt arbete. Denna lilla dotter dyker upp i små rara ögonblicksbilder här och där, men verkar vara bekvämt undanstoppad annars. Fan tro’t, muttrar jag.

Sedan går det bara utför. När jag väl kommer till upplösningen tycker jag att den är direkt skrattretande i sin bristande logik. Jag har sett avsnitt av CSI som känts mer trovärdiga. Kanske har jag bara fått en överdos av deckare, det kan så vara. Men jag tyckte verkligen att det här var rent trams. Jag lämnar glatt staden Philadelphia och de här poliserna åt sitt öde – för jag struntar faktiskt helt i hur det går för dem.

Vi i villa ska tydligen vara en uppgörelse med medelklassens statushets. En falling down i viktväktarversion. Den handlar om en man som blir led på allt och djävlas lite med sina bekanta i villaområdet, och jag tycker inte det är en uppgörelse med någonting. Boken tog två timmar att läsa och den enda tanke den väckte var “Vilket gnäll!”.

Negativiteten flödar, men det är inget nytt som tas upp utan bara de vanliga medelklassklyschorna. Negativiteten har smittat av sig så jag orkar inte ens skriva en bra och rättvis recension. Läs hellre Tärningsspelaren om du vill veta vad man kan ta sig för när man tycker att livet känns futtigt och inramat.

Mathieu Duray är en ganska ovanlig kombination, kriminalpolis och passionerad katolik. Den kombinationen visar sig komma väl till hands i det fall som ramlar över honom. Hans barndomsvän och kollega Luc ligger i koma efter ett självmordsförsök. Mat kan inte förstå hur Luc, som också är troende, kan begå en dödssynd som detta och börjar nysta i Lucs egna undersökningar. Ett mord på en knarklangare som är det första fallet han tittar på verkar inte tillräckligt för ett sådant sammanbrott. Det visar sig handla om några helt andra mord på franska landsbygden där personer som haft nära-döden-upplevelser mördar och blir mördade. Den katolska tron visar sig viktig eftersom det verkar som om personerna också under sin tid som död upplevt att de har mött djävulen själv.

Jag kallade Luc till min hjälp. Kommen så här långt i utredningen, vad hade han beslutat? Hur hade han kommit vidare? Det fanns en fundamental skillnad mellan honom och mig. Luc trodde på Satan, inte jag.

En lång thriller med mycket religiös symbolik och med besök på många kända europeiska platser. Känns upplägget igen? Nej, det är inte en ny Dan Brown eller Raymond Khoury som tur är. Visst finns de obligatoriska klichéerna med: Ja, huvudpersonen utsätts för livsfara. Ja, han får ihop det med en snygg tjej. Ja, han är en ensamvarg, kanske mer än vanligt. Ändå känns det ganska fräscht när västerländsk naturvetenskap och katolsk världsbild möts i berättelsen och i huvudpersonen Mathieu. Ibland är det förutsägbart och ibland händer det saker som man inte väntar sig.

Är det djävulen som har räddat människor från döden och i så fall i vilket syfte? Mathieu använder rättsläkare, präster, vetenskapsmän och t.o.m. heliga stolens expertis för att söka sanningen. Det blir ganska intressanta diskussioner om gott och ont i och utanför människan, oavsett om man är troende eller inte. Dessutom är det ganska spännande emellanåt.

Vill du läsa en utav de läskigaste böckerna som skrivits? Vill du gråta? Må illa? Låsa in dig i ditt hem och aldrig gå ut igen? Vill du bli förbannad? Vill du lära dig mer om sekter?

Då är detta boken för dig!

Som man redan hör på titeln så handlar boken om sekter. Men istället för att koncentrera sig på hur det är för vuxna i sekter så har författaren koncentrerat sig helt på barnen. Hon har intervjuat “offer” som växt upp i de vanligaste sekterna i världen, och koncentrerat sig helt på hur det var för dem som barn och hur deras liv blev efter de har kommit ut i livet efter att ha flytt.

Denna bok är så fruktansvärt läskig så det finna inga ord som räcker till för att beskriva vilket helvete barnen i sekter går igenom, hur myckets fysisk och psykisk misshandel som sker bakom stängda dörrar.  Och man undrar gång på gång, hur kan detta få ske? Vi lever på 2000-talet och detta sker fortfarande, religionsfrihet i alla ära, men ibland undrar man faktiskt…. Varför reagerar inte anhöriga? Varför reagerar inte socialtjänsten? Varför låtsats folk som ingenting?

 Utdrag ur boken om Knutbysekten.

Det är inte bara det här att få disciplin på den gapiga ungen det handlar om…. utan det är ju frågan om att fostra dem , så att de ska kunna lyda gud. (….) Uppror är en synd mot Gud!  Det är en synd mot Gud att vara upprorisk! Att säga “jag vill inte”. Det här är en synd mot Gud! Mina barn syndar mot mig där de inte gör som jag säger. Ur predikan av Åsa Waldau 2001

Den som älskar sin son, tuktar honom i tid. (….) Är det inte bättre att få stryk än att gå till helvetet? Ur predikan av Helge Fossmo,2003

Läskigt är vad det är, och jag undrar under hela knutbykapitlet, VAR finns Uppsalas socialtjänst……

 Utdrag ur bokens kapitel om Jehovas Vittnen.

Maja kommer tydligt ihåg hur förvånad hon blev när hon i skolan på mellanstadiet fick reda på att vuxna inte får slå barn och att aga är helt förbjudet. “Att aga barn var väldigt vanligt, speciellt under mötena i Rikets Sal. Det var inte något man funderade på eller som man tyckte var fel, eftersom det var helt normalt att göra så” berättar hon.

I Jehovas Vittnens tidning Vakttornet 15 Juli 1995 skriver de så här:

Barnen har också ett stort behov av att bli visade till rätta. Som förälder bör du sätta upp gränser för dem. I ordspråksboken 13:24 heter det: Den som håller tillbaka sin käpp hatar sin son, men den som älskar honom, han ser verkligen efter honom med tuktan.

Uppenbart står det i deras tidningar att de uppmanar till tuktan, med käpp, och ingen reagerar? Ingen reagerar över den barnmisshandel som finns inom Jehovas vittnen och låter det fortgå dag ut och dag in?

Medan jag satt och läste boken så ringde det på dörren, gissa vilka det var? Jo, Jehovas vittnen som ville frälsa mig till den rätta tron, jag var väldigt nära att spotta dem i ansiktet och säga vad jag tyckte, men insåg snabbt att det inte skulle hjälpa för fem öre. Jag skulle inte sjunka till deras nivå, de såg mig ändå som mindre vetande eftersom jag inte har den rätta tron.

Till sist tänker jag ta upp Hare Krishna, fler sekter tas upp, men Hare Krishna tror folk att det är en bra sekt som värnar om naturen, barnen osv, tyvärr kan jag inte hålla med eftersom jag mådde illa under hela kapitlet.

Både på Korsnäs och Almviks gård blev Sandra och hennes klasskamrater ofta misshandlade och sparkade av sina lärare. En anledning till stryk var ifall barnen inte satt stilla. Läraren använde ofta den traditionella pekpinnen och slog barnen över fingrarna. “Läraren lyfte mig i båda öronen flera gånger så att huden bakom örat sprack och började blöda” En av de saker som Sandra har haft svårast att hantera senare i livet, har varit att bara sitta ner i ett klassrum och studera. Denna miljö har påmint alltför mycket om klassrummen hos Hare Krishna.

……

Det var väldigt kallt och vi barn hade rakade huvuden allihop. Och lunginflammation, vilket läkaren konstaterade efter sin undersökning. Men vi fick inte antibiotika, det skulle ju till varje pris undvikas enligt Hare Krishna. Idag undrar hon varför läkaren inte gjorde något åt hennes och de andra barnens situation, eftersom de var så tydligt sjuka, undernärda och tunnklädda. Har inte en läkare skyldighet att anmäla vanvård av barn? Varför slog han inte larm om barnens misär?

Jag önskar mer än något att barn som finns i sekter ska få hjälp att ta sig därifrån… För när man läser om barnens tillvaro så blir man så gråtfärdig och önskar att man kunde rädda dem alla och låta dem bo hos en själv.

Denna bok är så fruktansvärt bra och jag tycker den SKA läsas av alla människor som kan komma i kontakt med folk som kommer ifrån sekter eller som har rymt där ifrån.  Boken borde vara en självklarhet att ha läst bland skolpersonal, dagispersonal, läkare och psykologer med mera. Kunskapen om sekter måste ökas!

Alltid redo att dö för mitt barn handlar, kanske inte så oväntat, om att bli mamma och att vara mamma. Med roliga bilder och hög igenkänningsfaktor (faktiskt även för mig som inte har barn) illustrerar Joanna Rubin Dranger tillvaron för en nybliven mamma i serieform.

Här berättas det om skillnaden i livet före och efter barn, skräckhistorier man får höra under graviditeten och svarta bilder om själva förlossningen – som sedan går över i drömsk vit lycka. Det finns också bilder om dubbelmoral - man säger ”så får du inte göra!” till barnet och gör sedan likadant själv. Mina favoriter är de olika typerna av irriterande föräldrar och mamman som inte förstår att hennes barn är odrägligt. Mamman i boken fantiserar också ihop alla olyckor som skulle kunna hända bebin, och får nervsammanbrott på köpet. Allting i fina svartvita bilder som inte går att låta bli att tycka om.

Jag tänkte först att jag skulle ge bort boken till en kompis som nyss fått barn, men så läste jag ut den på en eftermiddag och tyckte så mycket om den att jag behöll den… Bebisen fick en mössa istället. Men det är en väldigt skojig bok, och är säkert en alldeles perfekt present om du klarar av att ge bort den.