bokbloggen.com

Cineast och seriemördare? En ovanligt kreativ mördare härjar i Philadelphia. Mördaren, som snart får smeknamnet Skådespelaren, nöjer sig inte med att bara använda kända mord ur filmhistorien som förebild. Han filmar dem och klipper in dem på hyrfilmer som han lämnar i hyllorna runt om i stadens videobutiker.

Det låter ju spännande. Seriemördare är underhållande. I böcker och på film, alltså. Verklighetens seriemördare verkar ha mycket lite gemensamt med de kriminella genier som man hittar i fiktionens värld. Vilket vi antagligen ska vara tacksamma för. Nå, åter till boken. Det börjar inte så illa – mördaren kopierar Hitchcocks klassiska duschscen från Psycho, iförd kvinnokläder och allt.

Jag vill bli underhållen. Jag vill verkligen tycka att det här är spännande. Men det fungerar inte. Det dröjer inte många kapitel innan jag börjar reta mig på detaljer. Andra må tycka att porträtten av poliskompanjonerna Jessica Balzano och Kevin Byrne har djup och psykologisk skärpa. Jag sitter bara och funderar på hur Balzano hinner med att vara professionell boxare, samt ensamstående mamma till en treåring samtidigt som hon sköter sitt arbete. Denna lilla dotter dyker upp i små rara ögonblicksbilder här och där, men verkar vara bekvämt undanstoppad annars. Fan tro’t, muttrar jag.

Sedan går det bara utför. När jag väl kommer till upplösningen tycker jag att den är direkt skrattretande i sin bristande logik. Jag har sett avsnitt av CSI som känts mer trovärdiga. Kanske har jag bara fått en överdos av deckare, det kan så vara. Men jag tyckte verkligen att det här var rent trams. Jag lämnar glatt staden Philadelphia och de här poliserna åt sitt öde – för jag struntar faktiskt helt i hur det går för dem.