bokbloggen.com

Varför läser inte fler människor noveller? Det är ju den perfekta läsningen på resor, på stranden eller som bredvidläsning när man har en riktigt tung roman på gång. Jag älskar novellsamlingar. Koncentrerade berättelser där allt onödigt är borta och bara det viktigaste är kvar. Ingen utfyllnad och inga långrandiga miljöbeskrivningar – bara berättelsens essens. Kan det bli bättre?

Den här boken har varit min följeslagare på väg till och från jobbet. Det har nog inte varit den allra bästa tänkbara miljön att läsa de här novellerna i. De hade förtjänat bättre. För jag tyckte verkligen om de flesta av de här berättelserna även om flera av dem gav mig en obehaglig klump i halsgropen. Det är inte precis några glada lättsamma historier Björn Collarp berättar. Istället handlar de om ensamhet, drogmissbruk, åldrande, kärlek och förlusten av den.

Här finns mannen på den psykiatriska kliniken som desperat går upp i de andra patienterna och försöker hela dem med beröring och inte kan hitta lugnet för att förstå vad det är som har hänt honom eftersom allt går för fort.

Du tar ut en melodislinga på pianot, lägger den under och lägger den andra ovanpå, så tar du om och tar om och tar om, så bygger du snart upp ett helt system av toner. Du spelar för Mattias men du är för våldsam över tangenterna.

Men du vet att du kan spela piano också. Du som aldrig rört vid ett piano tidigare.

Det finns en skärande ensamhet i de här novellerna, även när personerna är tillsammans med andra människor. Jag hade aldrig orkat med det här i romanform, men som noveller fungerar det perfekt. Även om novellen Waxholm nära på fick mig att börja gråta på en fullsatt buss i morgonrusningen. Men jag kan förlåta sådant.