bokbloggen.com

Tillåt mig citera björnen Baloo, ”Vilken lattjo liten pryl.” Den här boken gör mig glad i samma ögonblick som jag får den i handen. Liten, med titeln på tvären och präglad text på bokkartongen. När jag sedan öppnar boken och upptäcker att det är noveller så borde ju min lycka vara gjord. Och det är den, nästan.

Den första novellen, Vems skit, bådar gott inför fortsättningen. Handlingen är egentligen enkel, en ung kvinna ska gå ut på en promenad på morgonen och upptäcker att något har använt trapphuset som toalett. När hon kommer tillbaka efter en timme bestämmer hon sig för att göra något åt problemet. Beväpnad med rosa skurpulver, sopskyffel, gummihandskar och en träslev ger hon sig ut i trapphuset för att städa. En halsduk virad runt näsa och mun ska skydda mot lukten.

Hon har hunnit börja när två städgubbar utrustade med hinkar, moppar och sprayflaskor dyker upp och talar om för henne att det där ska hon låta bli. Det är deras jobb. De tar över och säger till henne att hon ska tvätta sig ordentligt.

Jag nickade och försökte le medan jag drog igen dörren. Ljudlöst vred jag om nyckeln för att inte ge sken av att jag låste in mig. Det plaskade där ute, det muttrades lågmält. Det var klart att det var någons uppgift att städa upp det där, tänkte jag. Någon hade ringt – grannen förstås – och satt igång maskineriet. Det var så man skulle göra.

Cecilia Davidsson har ett bra gehör för hur människor pratar och beter sig i verkligheten. Hennes repliker låter för det mesta helt äkta och hennes figurer beter sig lika galet och konstigt som riktiga människor. Jag har inte det minsta problem med att tro på hennes berättelser när jag läser dem. Hennes korta nedslag i människors liv känns trovärdiga och intressanta, men i samma ögonblick som jag lägger ifrån mig boken har jag glömt dem. Även om jag uppskattar novellerna när jag läser dem så stannar de helt enkelt inte i minnet. Kanske är det nackdelen med att vara alltför trovärdig?

Det här kan vara årets snyggaste omslag. En svart fågel med ett blodrött öga och en prydligt typograferad titel – mer behövs tydligen inte för att skapa dramatik. Hade nu innehållet haft samma höga klass som utsidan så hade detta varit en solklar vinnare. Men tyvärr lever handlingen inte upp till de förväntningar som omslagsillustrationen väcker hos mig.

Det här är tydligen mittendelen av vad som kommer att bli en löst sammanhålen trilogi. Jag har visserligen inte läst den första boken, men det stör inte läsningen. Det går snabbt att bekanta sig med kriminalpoliserna Judith Krieger och Manni Korzilius trots att de i bokens början inte ens arbetar tillsammans. Manni arbetar med försvinnanden medan Judith förbereder sig för att komma tillbaka till jobbet efter en längre tids tjänsteledighet.

Det är den varmaste sommaren i mannaminne. I Köln arbetar Manni med att försöka ta reda på vad som har hänt fjortonåringen Jonny som tillsammans med sin tax Dr D försvunnit spårlöst från en lägerskola. Pojken har ingen anledning att hålla sig borta och när man hittar ett avskuret hundöra börjar det bli mer och mer uppenbart att Jonny inte gett sig iväg frivilligt.

Judith å sin sida blir kontaktad av en gammal skolkamrat som vill att hon ska söka rätt på deras gemensamma klasskamrat Charlotte som har försvunnit. Judith är tveksam, hon har inte haft någon kontakt med Charlotte på över tjugo år och var aldrig direkt vän med henne. Men eftersom hon har några veckor kvar innan hon ska tillbaka i tjänst bestämmer hon sig för att göra Bernhard till viljes. Hon får upp ett spår som leder till Kanada och Bernhard köper omedelbart en biljett till henne så att hon ska kunna fortsätta sin undersökning.

Det är inget större fel på den här tyska deckaren. Men det är å andra sidan inte många rätt heller. Den del av historien som utspelar sig i Kanada börjar lovande, men blir så småningom direkt fånig i sin brist på trovärdighet. Boken hade varit bättre om historien hade koncentrerat sig kring det som händer Jonny och hans skolkamrater. Där bränner det till ibland i beskrivningen av de hierarkier som finns på skolgården även i de skolor där det minsann inte förekommer någon mobbing om man ska tro rektorn.

Om det är någon gång man vill att resan ska bli perfekt så är det troligen efter bröllopet. Erik och Lina är på väg genom Europa i en hyrbil. De är nygifta och Lina är gravid, de planerar sitt liv tillsammans, kärleken är fullkomlig. Trots att allt borde vara bra känner sig Erik nedstämd. Han har en känsla av att hans humör och världens tillstånd går hand i hand. Enligt hans uppfattning så är det när han är i svacka som jordbävningar och översvämningar händer. Därför kommer det inte riktigt som en överraskning för honom när vattnet i floden vid hotellet som de bor på börjar stiga.

Början på Erik och Linas semester är ganska vanlig, trevlig och nästan lite tråkig. De checkar in på Hotell Europa i den gamla staden, äter i hotellrestauranten, gör små utflykter och myser på hotellrummet. Beskrivningarna av deras första dagar är ganska detaljerade, vanliga men också tilltalande i språket. Hela tiden störs det idylliska livet av någon liten detalj i utkanten av synfältet som får läsaren att huttra lite. Någon som iakttar, en hotellgäst som försvinner, vattnet som närmar sig flodkanten och hotellet eller något annat:

Han funderade på om han skulle tända och läsa en stund, men Lina sov gott och han ville inte störa henne. Han hade ändå inget att läsa. Diktboken låg på nattygsbordet men han hade bara bläddrat i den.

I springan under dörren såg han två mörka fält bryta av ljuset, två skuggor, två ben, två fötter som stod alldeles utanför deras dörr.

Han hörde kyrkklockorna igen. Medan de ringde höll han andan. Varför ringde de om natten? De störde inte, de slog på långt avstånd och ljudet var dovt, men det lät så tomt, så ensamt.

Erik och Lina verkar ganska obekymrade över den hotande faran i form av översvämningen. Även om de överväger att åka vidare blir de, nästan lite slumpartat, kvar på hotellet. De träffar ett annat svenskt par, Olof och Ulrika, som de umgås med ett par dagar. Efter en blöt kväll där Erik däckar tidigt och drömmer märkligt blir historien mer kuslig. Sakta förvandlas det pittoreska hotellet till en hotfull plats. Erik funderar mycket på översättaren som bor ovanför deras rum, hotellägaren som stoppar upp djur, den gamle mannen som sitter i restauranten varje kväll – några meter från en gammal kvinna. Många av gästerna har bekanta drag och Erik drabbas flera gånger av deja vú. Någonting mycket märkligt händer på Hotell Europa.

Kullander var en mycket trevlig bekantskap och Medan floden stiger är en härligt spännande och gåtfull bok. Den är svår att placera i en genre, möjligen i kategorin ”bör läsas”.

Vad vet du om islam, egentligen? Om du som jag har vissa diffusa kunskaper tycker jag att du bör läsa Vems islam. På 300 sidor får man lära sig en hel del om islam och den muslimska världen då och nu. Fazlhashemi utgår ifrån den bild av islam och muslimer som är ganska negativ och som klumpar ihop 1,5 miljard människor i en klump som västvärlden kan ha åsikter om utifrån det som syns i media. Det krävs ganska lite tankemöda för att inse att så många människor som bor på vitt skilda platser inte lever, tänker och tycker på samma sätt.

Boken inleds med lite historia om hur Muhammed grundar islam på 600-talet och sprider religionen över arabiska halvön, bl.a. med hjälp av Koranen som han har låtit nedskrivas. Sedan beskrivs olika diskussioner som har förts kring islams förhållande till omvärlden sedan dess. Till att börja med var den muslimska världen framstående inom t.ex. vetenskap och kultur vilket spillde över mycket på Europa. Fazlhashemi menar att man i väst till stor del undanhåller de positiva saker som araber och perser bidrog med under medeltiden och vilken betydelse det hade för den naturvetenskapliga och kulturella utvecklingen i Europa under renässansen och upplysningstiden.

Den största delen av boken behandlar aktuella politiska diskussioner utifrån synen på islam som kvinnofientlig, västfientlig och antidemokratisk. Detta är intressanta kapitel som visar på helt andra utvecklingsmöjligheter för den muslimska världen och väst än vad som är fallet idag. Föreställningen att det enligt Koranen och därmed Guds ord är omöjligt med jämställdhet och demokrati i kombination med islam grusas ordentligt i diskussionen. Det grundläggande förhållningssättet som Koranen förespråkar är rättvisa och utgår man från det kan man tänka sig båda delar. Enligt många feministiska muslimer var Muhammed själv ganska radikal och bidrog till att ge kvinnor bättre rättigheter för sin tid, t.ex. arvsrätt och rätt till utbildning. Det och mycket annat kan man läsa i kapitlet med det underbara namnet; Genusjihad.

Att många muslimska länder idag är hårdföra diktaturer som styrs med religiösa förtecken menar Fazlhashemi beror mycket på en besvikelse över tidigare styren, bl.a. demokratiska västländer som inte levde upp till idealen om mänskliga rättigheter under sin tid som kolonialmakter. Däremot skulle islam må mycket bra av en demokratisering enligt författaren för det skulle utveckla religionen som han menar delvis har stelnat efter alltför traditionella och konservativa tolkningar av Koranen och Muhammeds liv. Det finns också stöd för demokrati hos muslimer, bl.a. refereras till en undersökning som visar att 70-95% av invånarna i muslimska länder anser att demokrati är det bästa styrelsesättet.

Vems islam är en mycket aktuell bok och tjänar på att läsas just nu. Ett kapitel handlar om Mohammedteckningarna i Danmark, varför de publicerades just där och att det kanske var största anledningen till upprördheten hos muslimerna. Det är ett något akademiskt språk eftersom författaren är docent, men det är inte på något vis svårläst.

Jag bara förstår att vi dog någonstans bland alla tacomiddag på lördagarna, bland alla ”beck”-filmer på söndagarna. I en maratonmarsch av måndag och tisdag och onsdag, torsdag, fredag, av kontoutdrag och hyresavier, bästföredatum och mens nu igen. Frukost, lunch, middag, Tv, dusch, sömn. Mamma, pappa, barn och gick det för dig nu, älskling? Någonstans, bland allt det där. Någonstans tog vi livet av oss. Vi kvävde varandra, strypte varandra, med en snara av plastkassar från Ica.

Jag trodde att det var bra för oss, Louise. Det är ju så gott med tacos.

Efter ett bråk om en apelsin hoppar Emanuel av tåget han och hans fru Louise befinner sig på. I nästa sekund ångrar han sig, men det är försent. Eftersom varken Louise eller Emanuel har mobiltelefon spenderar han en vecka utan att veta var hon befinner sig, eller ens om hon fortfarande vill vara gift med honom. Emanuel söker upp sin ungdomsvän Robert Tarkan och tillsammans reser de runt i Värmland för att leta reda på Louise.

Det är en skildring av två abnormt vanliga människors liv i en liten stad i Sverige, och tyvärr blir det lite för vanligt för att vara intressant för mig. Dessutom känns det som om jag nyss läst samma historia, och det gjorde jag ju, i Pernilla Glasers Mitt Rätta Jag. Även om Emanuel är lite mesigare än Nicke. Plusset är att boken är lite rolig att läsa eftersom jag bott i Värmland i några år, det finns många platser att känna igen. Alltså – läsvärd om du har rötter i Värmland!

Robins ögonblickliga sorgsna lilla leende fick mitt redan spruckna hjärta att falla sönder i ännu mindre och kantigare bitar . Det var kört och det skulle vara kört hur många gånger jag än var där och kollade. Och det konstiga var att det gjorde så jäkla ont fast jag inte ens visste om jag ville ha det som jag förlorade.

En dag hittar Nicke sin älskade leksaksamling sönderslagen utanför sitt hus. Hans fru Robin har hittat sms:en från hans älskarinna och hon slänger ut honom. Nicke är mest upprörd över leksakssamlingen. Han får sova i sina kompisars jobblokal medan de blir mer och mer irriterade på hans egoistiska beteende. Nicke har tidigare levt på sin fru, i väntan på att hans kreativa karriär ska starta, vilket den aldrig börjat göra. Nu lyckas han sälja sin sons teckningar till en rik konstsnubbe, men hans egna teckningar är ingen intresserad av. Men Nicke tror hela tiden att han förtjänar något bättre, och väntar bara på att någon ska upptäcka det. Under tiden går han ut och dricker öl för lånade pengar.

Man hoppas och hoppas att när Nicke träffar botten så kommer han att bli lite mer ödmjuk och sympatisk, och till exempel börja tänka lite på sina barn istället för sin förlorade leksaksamling. Tyvärr inträffar aldrig det och jag har svårt att intressera mig för honom när jag tycker att det var rätt av Robin att lämna honom. Hon borde bara gjort det tidigare. Är det bara jag som inte gillar att läsa om osympatiska människor?

För två år sedan kom Fabian Göransons efterlängtade debut, Gaskriget. Det var en vältecknad och sammanhållen berättelse, med en stark koncentrerad röst, som utspelade sig i Latinamerika och Sverige. En berättelse om motstånd och förtryck, berättad med vad jag i brist på annat får kalla patos. Kanske det årets bästa debut. Då hade han redan medverkat i olika tidskrifter och tidningar under ett flertal år, och tecknat i över ett decennium. Ett samlingsalbum var alltså att vänta sig.

I år kom det så. Jag kan förstå att Göranson vill ge ut dessa serier. De är inte dåliga. Här finns mycket att hämta, och det kan vara intressant att se hans utveckling mot Gaskriget. Den korta serien Odalmannen, på två sidor, visar på hans lust att sträcka ut tecknandet, uppbyggd som den är av tvärliggande korta streck som förstärker textens svartsynta ödslighet.

Men överlag saknar jag den där helhetskänslan som var så befriande i debutalbumet. Förhoppningsvis är det här bara ett sätt att göra avslut, även om det också finns serier ritade efter Gaskriget med i albumet. Jag vill se Göranson ta en halvnelson på sig själv och rita ett nytt temaalbum där humorn knuffas lite åt sidan och han vågar lägga mer tid på teckningarna och på själva berättelsen. När han är som bäst har han ett språk och en fantasi som sopar banan med de flesta andra seriekonstnärer.

Titeln stirrar tillbaka mot mig från bokens ovansida; gäckande, sorgtyngd, självklar. Under den marcherar en kolonn av krigsfångar över en plan yta. Bilden är tagen under gulfkriget, men skulle lika gärna kunna vara från första eller andra världskriget, från kriget mellan Iran och Irak, eller från ett kommande krig ett par år framåt tiden. Det samma kan säga om titeln. I all sin orimlighet kommer den nära frågor som de flesta krigsböcker inte ens snuddar vid. Den får mig närmast att tänka på filmer som ”War of the Worlds” eller ”Mars Attacks”. Dystopiska fantasier om hot från yttre rymden. Men i kontrast till den verklighet boken beskriver blir titeln till en drypande anklagelse. Här finns inga enskilda hjältar, inga geniala krigsherrar. Här finns bara två, fyra, åtta, sexton sidor som alla påstår sig gå i krig för samma sak. För vem går i krig mot mänskligheten?

I nästan trettio år har Robert Fisk verkat som korrespondent i mellanöstern. Årtionden som i efterhand inte tycks ha haft något annat än dåliga nyheter om mellanöstern med sig. När är det inte krig i mellanöstern? Och Fisk har varit i dem alla. Tre gånger har han träffat Usama Bin Ladin, första gången redan 1979, när Bin Ladin var en okänd gerillaledare som med amerikanska pengar gjorde motstånd mot den ryska invasionen i Afghanistan. Nedtonade möten med en skygg, intelligent man som i skuggan av elfte september får en stark, närmast profetisk laddning. Men för Fisk är inte Bin Ladin den stora gestalt som omskapat världen, ondskans förste fanbärare; här blir han istället en logisk fortsättning på det som varit, summan av den tvångströja som tvingats på länderna i mellanöstern.

Konsekvent förvägrar Fisk kriget sina frälsare och demoner. Han har varit med om framryckningar och tillbakadraganden både hos irakier och iranier under det åtta år långa kriget mellan länderna. Ett krig som tros ha skördat en miljon människoliv. Färdats på tåg med svårt hostande, gasskadade soldater, sett söndersprängda tanks invändigt klädda med resterna av kroppsdelar. Han har sett talibanerna ta makten i ett genomkorrupt och krigshärjat land och se dem förlora den några år senare. Han har färdats över de vibrerande gränserna mellan Israel och Palestina.

Men hans beskrivningar är inte av smarta truppförflyttningar, av hjältedåd. Det han ser är något annat, och han ser det i slag efter slag. Människor som dör, som blir skadade för livet. Och andra som klarar sig utan fysiska skador, men ändå har förlorat mer än vad någon vill föreställa sig. Ändå tvingar Fisk läsaren att delta, att se vad han ser. Boken är närmast en orgie i orättvisor och den fråga som kriget ställer på sin spets när kulan snuddar vid min kind och träffar personen bakom. Varför jag? Varför han/hon?

Klart och med stark röst berättar Fisk historien om Mellanöstern, om europeiska kolonisatörer och gränsdragningar över huvudet på människorna på marken, medan han samtidigt fördjupar sig i krigskorrespondentens vardag, dessa handelsresande i krig. Han hymlar aldrig med varför han själv har hittat dit och om pojkböckernas dragningskraft. Det är en magnifik sammanställning, inte så mycket som uppslagsbok, det är den något för splittrad för, men av krigets vansinne och av vad mänskligheten gör för, och framförallt mot sig själv. När jag slår ihop boken har de olika krigen glidit ihop till ett, som tycks ha pågått sedan tidernas begynnelse.

Längre bort från Bullerbyn kan man nog inte komma. I den här boken är barnen inte snälla och de vuxna verkar leva i en helt egen värld totalt utan insikt i den verklighet där barnen befinner sig.

Lisa låg på marken vid kanten av fotbollsplanen, fäktande med armarna för att komma loss. Chauffören lade armen över sätet och blinkade.

”Snöbollskrig. Är det inte härligt? Det borde va vinter jämt.”

Alex firar sin elfte födelsedag ensam. Hon har inte bjudit någon. Det är bäst så. Till mamman säger hon att de andra har blivit sjuka. Inte för att de är direkt elaka mot henne i skolan. Åtminstone inte så länge Lisa finns där. Men om Lisa är sjuk måste Alex hålla sig undan för då väljer de någon annan. Det måste alltid finnas någon att slå.

Men under jullovet händer något. Sara som bor i det stora huset med pelarna på andra sidan viken vill plötsligt vara med Alex. Hon bjuder in sig själv och helt plötsligt har Alex en vän. En vän som hon är beredd att göra nästan vad som helst för att behålla. Men att vara vän med Sara är inte så enkelt som Alex först tror. Där finns Jakob som riskerar att förstöra allt.

Boken börjar med att Alex som vuxen mycket motvilligt reser tillbaka till Åland för att begrava sin mamma. Minnena av vad som hände den där vintern tränger sig plötsligt på igen och blir omöjliga att blunda för. Men vad var det egentligen som hände? Vad var sant utav alla de olika saker som Sara berättade och vad hände egentligen med Jakob den där dagen ute på isen.

Islekar är betydligt mer spännande än alla deckare jag har läst i år. Glöm seriemördare och konspirationer! Välj den här boken istället och ta reda på vad som egentligen hände den där vintern på Åland. Det är den värd.