bokbloggen.com

Titeln stirrar tillbaka mot mig från bokens ovansida; gäckande, sorgtyngd, självklar. Under den marcherar en kolonn av krigsfångar över en plan yta. Bilden är tagen under gulfkriget, men skulle lika gärna kunna vara från första eller andra världskriget, från kriget mellan Iran och Irak, eller från ett kommande krig ett par år framåt tiden. Det samma kan säga om titeln. I all sin orimlighet kommer den nära frågor som de flesta krigsböcker inte ens snuddar vid. Den får mig närmast att tänka på filmer som ”War of the Worlds” eller ”Mars Attacks”. Dystopiska fantasier om hot från yttre rymden. Men i kontrast till den verklighet boken beskriver blir titeln till en drypande anklagelse. Här finns inga enskilda hjältar, inga geniala krigsherrar. Här finns bara två, fyra, åtta, sexton sidor som alla påstår sig gå i krig för samma sak. För vem går i krig mot mänskligheten?

I nästan trettio år har Robert Fisk verkat som korrespondent i mellanöstern. Årtionden som i efterhand inte tycks ha haft något annat än dåliga nyheter om mellanöstern med sig. När är det inte krig i mellanöstern? Och Fisk har varit i dem alla. Tre gånger har han träffat Usama Bin Ladin, första gången redan 1979, när Bin Ladin var en okänd gerillaledare som med amerikanska pengar gjorde motstånd mot den ryska invasionen i Afghanistan. Nedtonade möten med en skygg, intelligent man som i skuggan av elfte september får en stark, närmast profetisk laddning. Men för Fisk är inte Bin Ladin den stora gestalt som omskapat världen, ondskans förste fanbärare; här blir han istället en logisk fortsättning på det som varit, summan av den tvångströja som tvingats på länderna i mellanöstern.

Konsekvent förvägrar Fisk kriget sina frälsare och demoner. Han har varit med om framryckningar och tillbakadraganden både hos irakier och iranier under det åtta år långa kriget mellan länderna. Ett krig som tros ha skördat en miljon människoliv. Färdats på tåg med svårt hostande, gasskadade soldater, sett söndersprängda tanks invändigt klädda med resterna av kroppsdelar. Han har sett talibanerna ta makten i ett genomkorrupt och krigshärjat land och se dem förlora den några år senare. Han har färdats över de vibrerande gränserna mellan Israel och Palestina.

Men hans beskrivningar är inte av smarta truppförflyttningar, av hjältedåd. Det han ser är något annat, och han ser det i slag efter slag. Människor som dör, som blir skadade för livet. Och andra som klarar sig utan fysiska skador, men ändå har förlorat mer än vad någon vill föreställa sig. Ändå tvingar Fisk läsaren att delta, att se vad han ser. Boken är närmast en orgie i orättvisor och den fråga som kriget ställer på sin spets när kulan snuddar vid min kind och träffar personen bakom. Varför jag? Varför han/hon?

Klart och med stark röst berättar Fisk historien om Mellanöstern, om europeiska kolonisatörer och gränsdragningar över huvudet på människorna på marken, medan han samtidigt fördjupar sig i krigskorrespondentens vardag, dessa handelsresande i krig. Han hymlar aldrig med varför han själv har hittat dit och om pojkböckernas dragningskraft. Det är en magnifik sammanställning, inte så mycket som uppslagsbok, det är den något för splittrad för, men av krigets vansinne och av vad mänskligheten gör för, och framförallt mot sig själv. När jag slår ihop boken har de olika krigen glidit ihop till ett, som tycks ha pågått sedan tidernas begynnelse.