bokbloggen.com

Tillåt mig citera björnen Baloo, ”Vilken lattjo liten pryl.” Den här boken gör mig glad i samma ögonblick som jag får den i handen. Liten, med titeln på tvären och präglad text på bokkartongen. När jag sedan öppnar boken och upptäcker att det är noveller så borde ju min lycka vara gjord. Och det är den, nästan.

Den första novellen, Vems skit, bådar gott inför fortsättningen. Handlingen är egentligen enkel, en ung kvinna ska gå ut på en promenad på morgonen och upptäcker att något har använt trapphuset som toalett. När hon kommer tillbaka efter en timme bestämmer hon sig för att göra något åt problemet. Beväpnad med rosa skurpulver, sopskyffel, gummihandskar och en träslev ger hon sig ut i trapphuset för att städa. En halsduk virad runt näsa och mun ska skydda mot lukten.

Hon har hunnit börja när två städgubbar utrustade med hinkar, moppar och sprayflaskor dyker upp och talar om för henne att det där ska hon låta bli. Det är deras jobb. De tar över och säger till henne att hon ska tvätta sig ordentligt.

Jag nickade och försökte le medan jag drog igen dörren. Ljudlöst vred jag om nyckeln för att inte ge sken av att jag låste in mig. Det plaskade där ute, det muttrades lågmält. Det var klart att det var någons uppgift att städa upp det där, tänkte jag. Någon hade ringt – grannen förstås – och satt igång maskineriet. Det var så man skulle göra.

Cecilia Davidsson har ett bra gehör för hur människor pratar och beter sig i verkligheten. Hennes repliker låter för det mesta helt äkta och hennes figurer beter sig lika galet och konstigt som riktiga människor. Jag har inte det minsta problem med att tro på hennes berättelser när jag läser dem. Hennes korta nedslag i människors liv känns trovärdiga och intressanta, men i samma ögonblick som jag lägger ifrån mig boken har jag glömt dem. Även om jag uppskattar novellerna när jag läser dem så stannar de helt enkelt inte i minnet. Kanske är det nackdelen med att vara alltför trovärdig?