bokbloggen.com

Redan första kapitlet avslöjar att Fält är en bok där språkets form är lika viktigt som dess innehåll. När huvudpersonerna Nadia och Nadir möts på den psykiatriska kliniken skildras deras möte på nio sidor där alla meningar börjar med ”Vi”. En kort period i deras liv var de ”vi” och träffades under omständigheter som var påtvingade. För att inte hitta olikheter fokuserar de bara på det de har gemensamt.

Nadia har en historia med föräldrar som flydde från förföljelser i Polen och familjen håller hårt på Gud, familjen, nationen och historien. Just historia har Nadia mycket av och det påverkar henne på ett dramatiskt sätt. När hon hittar ett brev från sin farmor som just gått bort börjar hon grubbla mycket om mänsklighetens historia och ondskan som är ständigt närvarande. Farmodern skriver att människans okränkbarhet är en paradox med tanke på hur ofta människor kränks, inte minst i sammanhang med frihetliga ideal.

Nadir har i motsats till Nadia nästan ingen historia. Han var ett barn som blev lämnat och växte upp på barnhem. Hans verklighet blir allt mer absurd ju längre hans psykotiska tillstånd utvecklar sig. När Nadirs röst berättar i boken handlar det om tunnlar och märkliga händelser. Att skriva ur ett psykotiskt delirium kan inte vara lätt, men den förvirring man känner när man läser Fält ger en känsla av surrealism. Det blir ett virr-varr av tankar och ord som staplas på varandra. Det blir också ganska trögläst även om man förstår författarens tanke med formen i språket.

Det psykologiska sammanbrottet har Nadia och Nadir gemensamt trots ganska olika bakgrund. Rotlöshet är något båda känner och den personliga identiteten är inte glasklar. Som inföding i Sverige är det nog svårt att sätta sig in i den verklighet dessa personer lever i. Läser man boken koncentrerat framgår ändå viktiga budskap. Rasism finns överallt och historien kan ge lärdomar om än inte vaccinera mot all ondska. De möten som sker med flyktingsmugglare, Migrationsverket, ”Normala människors riksförbund” ter sig både absurda och omänskliga. Detta är en bok som bäst läses med tid för eftertanke för den ställer krav.

Bokens ”jag”, en författarinna, har skiljt sig och flyttat in i en liten lägenhet med sin dotter. Hon skriver en roman om sin farmor som missionerade i Kina på 1920-talet. En reporter kommer för att intervjua henne. Boken består av bitar av nu och då. Minnen från förhållandet med maken, av uppväxten med fadern, delar av farmoderns liv, så som hon forskat fram det. Hon känner sig missförstådd av den unga reporten, som inte förstår sig på hennes litteratur. Hon kommer inte loss med skrivandet, och har ont i kroppen. Hon drömmer.

Berättelsen är som bitar av ett liv som gått i kras, bitar av barndomen, farmodern, drömmar och nuet har rafsats ihop och lagts sida vid sida, men egentligen kan de kastas om och läsas i vilken ordning som helst.

Jag tyckte inte om den här boken alls. Det är för löst, för oengagerade. För många bitar utan sammanhang. Det är inte så lätt att skriva om skrivande, och det har inte blivit bra här. Det blir ett nej tack för mig.

Och så hjälpte det inte att vilja. Han hade legat kvar på soffan, som om hans musik inte ville komma längre, samma ton satt i hans huvud konstant. De sista åren bara låg han där. Han ville ingenting. Jag är inte sådan, sa han. Det är inte sådan jag är. Och jag hade blivit tvungen att vilja för honom också, för om inte jag ville så var det ju ingen som ville och då blev det ingenting.

I och med ”Trilogin”, som publicerades mellan 1990 och 2001, steg Öijer upp som en av de verkligt viktiga poeterna i Sverige. Från att ha varit en outsider fick han nu närmast börja räkna sig som folkkär. Han har gjort bejublade uppträdanden med Kent, tilldelats de Nios stora pris och läses i stugor och torp runt om i landet. En resa som skulle kunna svepa med sig de flesta i bruset av hyllningarna. Men Öijer står stadigt, hårdnackad vägrar han vika en tum från sin utgångsposition.

I mångt och mycket är ”Svart som silver” en logisk och värdig fortsättning på ”Trilogin”. Diktsamlingen består av tolv delar, avskilda med romerska siffror, men tematiken, bilderna, ljuset, är den samma i del efter del. På ett sätt tycks mig siffrorna gestalta timslagen på ett gammaldags väggur; de är bara en illusion. När jag kommit till sista sidan är det som om visarna fortsätter sin vandring. Jag börjer om från början. Det finns något obönhörligt i det. Öijers bild av människan är en bild av upprepande. Upprepade misslyckanden. Upprepat våld. Upprepade strukturer. Vi drivs framåt av en tickande bomb inom oss.

Men i dikt efter dikt lyckas han på något sätt få denna tid att, på ett plan, upphöra. Visst fortsätter den runt omkring. Kroppen går mot sitt tidsbestämda öde. Men anden hålls kvar, blir tidlös. Att läsa honom kan vara som att hamna under vatten och inse att man automatiskt hållit andan. Efter sista raden kommer jag upp till ytan och drar ett djupt andetag. Dikten har övermannat mig, igen, och jag får vara glad att reptilhjärnan inser vad som skett; likt ett spädbarn på babysim. Han skriver:

jag väger mindre och mindre

svävar nästan till över marken

glider undan från tillvaron

som om jag

brutit en fjäder ur den dödas dräkt

och förstått

I en intervju för några år sedan sade Öijer att hans dikter är skrivna med hans eget blod. Till skillnad från i de tidigare samlingarna kan man i ”Svart som silver” få en känsla av att den bågen inte är fullt lika spänd längre. Här finns en annan vila, som ömsom förstärker, ömsom låter dikterna glida ut i ett fundersamt ”jaha”. Den kan närmast liknas vid ett accepterande. Det är en ro, som om han funnit sig tillrätta, utan att för den skull glömma var han står. Och när dikten fungerar på det sättet finns här ett tonläge som är omöjligt att hålla ifrån sig. Öijer frambesvärjer det magiska i varje människa, ett annat synsätt, låter oss se på världen genom en trollkarls glasöga. Se bortom vardagsbestyren. Bortom husfasadernas illusoriska fasthet. Bortom. Det gör ”Svart som silver” till en bok att hålla i handen när man går genom en mörk kuslig skog och har slut på brödsmulor.

Trots vissa invändningar från den döende fadern, tog Counsel och hans fru med sig en bröllopsgåva från North Carolina till Winifred. De överlämnade den inte förrän på mottagningen för familjemedlemmar som hölls i huset som John hade köpt till sin brud nära utkanten av staden. Vid tretiden, när allt började bli lite lugnare, gick Belle ut till sin tjänsteflicka i trädgården och kom tillbaka med en nioårig slavflicka. Hon lät flickan, som var pyntad med ett blått sidenband, ställa sig framför Winifred och sedan snurra runt. ”Hon är din”, sa Belle till Winifred. ”En kvinna, särskilt en gift kvinna, är ingenting utan en tjänsteflicka.” Alla som kom från Philadelphia stod tysta, liksom John Skiffington och hans fru, och de som kom från Virginia log, särskilt de som visste vad fint slavkött var värt. Belle lyfte upp fållen på flickans klänning och höll fram den så att Winifred kunde granska den, som om själva klänningen var en särskild favör.

Winifred blir så fäst vid sin slavflicka att hon ser henne som sin egen dotter. Hon, å sin sida, känner sig aldrig jämställd med sin ägare.

Berättelsen kretsar kring Henry Townsend, son till August Townsend som köpt sig fri från slaveriet. Henry förblir vän med sin och sin fars före detta ägare, William Robins, och skaffar också egna slavar, någon som gör hans far och mor förtvivlade. Slavarna kan knappt själva förstå att de ägs av en svart man.

Men om man är en fri svart människa har man inte mycket mer rättigheter än en slav. Slavpatrullen som cirkulerar i området bestämmer sina egna lavar. En fri man kan snabbt förlora sitt köpebrev och bli såld igen.

Det här är en av de bättre böckerna jag läst på länge. Det är inte en sådan bok du slukar hel, utan man stannar upp och funderar. I alla fall så gjorde jag det.

Den som har läst Snabba cash känner igen sig direkt. De korta meningarna. Förortssvenskan. Det våldsamma drivet. Allt är på plats. Jens Lapidus prosa är speciell. Det räcker med några rader så sugs man in i berättelsen. Tempot är så högt att det är svårt att lägga ifrån sig boken. Sidorna virvlar förbi utan att jag egentligen reflekterar över om jag tycker att det är bra eller inte.

Några av personerna från förra boken dyker upp även här. Som Radovan och Jorge. Men den här gången rör sig handlingen inte omkring Stureplan utan i områdena kring Stockholms södra förorter. Här rör sig Mahmud som nyligen har kommit ut efter ett fängelsestraff. Skulder som växer okontrollerat gör honom till ett lätt byte när Radovan och juggemaffian behöver hans tjänster. Att förråda en av sina egna verkar vara lösningen men istället hamnar han ur askan i elden. Visst tjänar han pengar, men samtidigt har han blivit just det han inte vill vara – någon annans springpojke.

Berättelsen kretsar även kring den cyniske ordningspolisen Thomas som blir förflyttad till trafikpolisen efter en internutredning och legosoldaten Niklas som har kommit hem från Irak med skador som kanske inte syns utanpå, men som snart blir uppenbara. Deras historier vävs ihop när de alla på var sitt sätt söker rättvisa, hämnd och upprättelse.

Även om de tre historierna så småningom passas ihop som bitar i ett pussel är det egentligen bara två som intresserar mig. Konspirationsteorier och verkliga brott kan Lapidus låta Leif GW Persson skriva istället. Här tillför de ingenting utom trötta suckar från min sida. Jag kommer på mig själv med att skumma de delar som handlar om den utredning Thomas bedriver i hemlighet på sin fritid. Detta till trots är det ganska roligt att läsa Jens Lapidus. Tempot och replikerna placerar boken i en helt egen nisch, tydligt avskild från andra svenska romaner om brott. Mer action, betydligt färre långsamma funderingar och inte en enda grubblande kriminalkommissarie. När jag slår igen boken känner jag mig på samma sätt som när jag sett en actionfilm. Jag har haft ganska roligt, men nästa vecka kommer jag troligtvis att ha glömt handlingen.

Det har skrivits otaliga tjocka böcker om Romarriket och dess historia. Här är ännu en, i romanform. Roma handlar om hur Rom förvandlas från en liten handelsplats till huvudstad i imperiet. I centrum av den tusen år långa historien finns ätterna Potitius och Pinarius. De är påhittade, men de berättelser som vävs kring dem har historiska inslag. De båda ätterna värnar om de religiösa traditionerna i Rom och spelar vid flera perioder stor politisk roll, om än i kulisserna.

Historien börjar 1000 år f.Kr. vid vadstället vid Tibern där Lara möter en man och grundar en ätt. Ätten blir också bärare av en fallos-amulett som symboliserar naturguden Fascinus. Efter det att halvguden Herkules räddat byn från en människoätande jätte får potitierna och pinarierna hand om den religiösa kulten kring Herkules. Läsaren får via släkterna bekanta sig med bl.a. Romulus och Remus, Cato, Scipio, Sulla, Julius Caesar och Kleopatra. Man lär sig mer om de vestaliska jungfrurna, plebejernas kamp för inflytande, krigen mot galler och karthager, den religiösa kulten kring Jupiter, senatens politiska förvecklingar m.m.

Saylor bekänner sig till en historieskrivning som baseras på vetenskaplig historisk forskning och arkeologiska fynd, klädd i en livfull berättelse. Han jämför sig med den berömde historieskrivaren från antiken, Livius. Därför får gamla legender stort utrymme i boken, vilket är intressant. Som historielektion funkar boken bra, och dramatiseringen av olika historiska händelser skapar kunskap om fastnar. Det är förvisso också en läsvärd bok, men jag blev inte helt uppslukad av berättelserna kring huvudpersonerna. Ibland känns det som om författaren inte kan bestämma sig för vad som ska väga tyngst, berättandet eller den historiska verkligheten. Han låter karaktärer ibland göra långa utläggningar kring olika fakta, som hur statsskicket fungerar vid en viss period eller annat, och då blir det mer studentlitteratur över läsningen.

Om man vill ha lite koll på vad som är historiskt riktigt i berättelsen kan man med fördel skumma lite i någon kortfattad sammanställning över romersk historia. Då framträder många av de personer och händelser som finns i Roma. Som historieintresserad var det nästan största behållningen av denna läsupplevelse.

Ofta är det historierna om de lite vid sidan om som är de verkligt intressanta. De som lever i skuggan av förändringarna, som påverkas av det högre maktspelet och får svara med ett lägre för att hålla sig kvar, för att överleva. Många är de som offrats (och offras), men Edelcrantz en av de få som lyckades klamra sig fast till slutet. I sin tid var han en man som de flesta kände till. Han satt med i Svenska Akademien, var chef för Operan och förde ångkraften till Sverige. Han såg kungar passera och anpassade sig efter deras respektive styre. Han fick ett stort stycke mark på Djurgården och kunde göra långa forskningsresor i Europa. En man med inflytande alltså, men i Perssons bok en man som ingen älskade, förutom möjligtvis barndomsvännen och poeten Kellgren. En kappvändare. En ensam människa. Men samtidigt med en mission.

Det är ett fascinerande porträtt Persson ger oss, av en man som offrar allt för sin position. Han hatar skådespelarna som han är chef över och gläds när den mördade Gustav III:s efterträdare drar ner rejält på anslagen, så att han får tid åt det han verkligen är intresserad av, sina uppfinningar. Men tjänsten, som innebär en gratis paradvåning mitt i stan klamrar han sig ändå fast vid. Liksom mycket annat som tar tid men ger fördelar, fördelar som han anser sig behöva. Efter hand faller vännerna runt omkring ifrån och när också Kellgren dör ansätter tvivlen honom allt hårdare. Tvivel som han skjuter ifrån sig, som han inte har tid att tänka på. För mycket finns att göra, för många människor att övertyga.

Vad gäller bokens riktighet är Persson noggrann med att påpeka att han inte försöker skriva den absoluta sanningen, närmast tjatig till och med, då det inte finns någon större anledning att tro något annat. Framförallt är det väl en gliring åt det litteraturklimat som råder, där var och varannan författare experimenterar med begreppen fiktion och verklighet. Att berätta en rak historia, ja, att hitta på, är sedan några år en död kulturform. Åtminstone om man inte utger sig för att berätta sanningen. Ju mer äkta desto bättre. Böcker som är ”baserade på en sann historia” säljer som smör. Och Persson tar de chanser han får att minera den marken ytterligare.

Därtill experimenterar han vilt med formen. Ibland fungerar det och ibland inte. Ofta försvinner han ut i meningslösa ordlekar som leder honom bort från historiens centrum. Texten tycks alltför tungt lastad och jag tappar ständigt fokus. Det är som om den vill för mycket. Vara idéroman, biografi, nydanande och gammaldags på samma gång. Men i andra partier är den glimrande, som i iscensättandet av kaoset vid mordet på Gustaf III. Ett mummel av röster som lika gärna (med vissa ord utbytta) kunde vara transkriberade från en förhandsvisning av den nya Batmanfilmen.

Jag ska vara ärlig, jag visste faktiskt inte vad Sonderkommando var när jag började läsa boken. Jag trodde faktiskt att det var tyskar som ingick i Sonderkommando, att det var de som skickade in människor i gaskamrarna och sedan kremerade dem.
Tänk så fel jag hade.

I sonderkommando så får vi följa Schlomo, vi får vara med under hans uppväxt och i början av andra världskriget då han tyckte att allt var långt borta och avlägset. Men en dag så är inte allt så avlägset längre. Kriget har börjat närma sig, och Schlomo med sin familj som är judar får åka tåg i många dagar, ända tills de kommer fram till koncentrationslägret där de kommer ifrån varandra.

Schlomo beskriver sina upplevelser väldigt noggrant, för att det inte ska glömmas bort. I koncentrationslägret väljs de friska och starka männen ut och får arbeta istället, de andra skickas ovetande till gaskamrarna. Men det Schlomo inte vet är att dit ska han också. För att arbeta.

Schlomo ingick alltså i Sonderkommando, att ingå i sonderkommando innebär att det är de som får hjälpa resten av fångarna i lägret att klä av sig och lämna ifrån sig sina tillhörigheter och sedan skicka in dem i gaskamrarna. Som jag skrev tidigare så beskriver han allt väldigt ingående, från hur dessa människor ansikten ser ut när de kliver in i gaskamrarna och sedan hur de ser ut efter sin tid där inne, döda. Han beskriver hur de bär ut dessa döda människor därifrån, öppnar deras munnar och tar guldtänderna, eller klipper av håret på dem som har långt. Han beskriver även hur deras kroppar ser ut när elden börjar sluka dem.

Boken är väldigt jobbig att läsa, jag började läsa den under min lunchrast, det är inte att rekommendera, magen vänder sig ut och in, och tårarna rinner pga att detta verkligen har hänt. Det är inte påhittat.

Läs den, för vi får inte glömma bort andra världskriget.

På nitton minuter hinner man klippa gräsmattan, färga håret, se en period i en hockeymatch. På nitton minuter kan man baka scones eller få en tand lagad hos tandläkaren, man kan vika tvätten för en familj på fem personer.

Nitton minuter tog det för Tennese Titans att få utsålt till slutspelen. Det är programtiden för en pratshow minus reklaminslagen. Det är så lång tid det tar att köra mellan Vermonts delstatsgräns och staden Sterling i New Hampshire.

På nitton minuter kan man beställa en pizza och få den hemkörd. Man kan läsa en saga för ett barn eller få oljan bytt i bilen. Man kan promenera en och en halv kilometer. Man kan lägga upp en kjol.

På nitton minuter kan man stoppa världen eller bara hoppa av den.

På nitton minuter kan man hämnas…..

Genom att bara läsa denna spännande inledningen så var jag fast. Fast i en av världens bästa böcker. Boken är delvis inspirerad av händelserna vid Columbine, där 2 personer gick in i en skola och sköt ihjäl ett flertal personer.

Men i denna bok så får vi följa Peter, Peter som har blivit mobbad från den första dagen i skolan då han satte sig i bussen och en kille fällde honom och kastade ut hans nya matlåda på vägen.  Mobbningen fortsätter dag ut och dag in, och författaren beskriver detta väldigt noggrant så man är ständigt illamående och tycker verkligen att barn är grymma.

En dag orkar han inte längre, han orkar inte leva i skuggan av sin perfekta bror som dog i en  bilolycka, orkar inte bli mobbad dag ut och dag in, där alla ser mobbningen men ingen hjälper honom.  Så  en dag får han nog, och hämnas för alla de år då han har blivit mobbad….

Boken är fantastiskt och en sådan bok som man sträckläser.  Efter att ha läst denna bok så kan jag förstå varför man en dag inte orkar längre,  man ser och hör Peters förtvivlan och man vill hoppa in i boken och rädda honom från mobbarna. Jag vet inte om det är jag som är knäpp eller författaren som har vinklat boken, men rakt igenom boken så står jag på Peters sida, jag kan inte tycka synd om de som mobbade Peter när de blir skjutna.. För det enda jag tänker då är “Som man bäddar får man ligga……”