bokbloggen.com

I och med ”Trilogin”, som publicerades mellan 1990 och 2001, steg Öijer upp som en av de verkligt viktiga poeterna i Sverige. Från att ha varit en outsider fick han nu närmast börja räkna sig som folkkär. Han har gjort bejublade uppträdanden med Kent, tilldelats de Nios stora pris och läses i stugor och torp runt om i landet. En resa som skulle kunna svepa med sig de flesta i bruset av hyllningarna. Men Öijer står stadigt, hårdnackad vägrar han vika en tum från sin utgångsposition.

I mångt och mycket är ”Svart som silver” en logisk och värdig fortsättning på ”Trilogin”. Diktsamlingen består av tolv delar, avskilda med romerska siffror, men tematiken, bilderna, ljuset, är den samma i del efter del. På ett sätt tycks mig siffrorna gestalta timslagen på ett gammaldags väggur; de är bara en illusion. När jag kommit till sista sidan är det som om visarna fortsätter sin vandring. Jag börjer om från början. Det finns något obönhörligt i det. Öijers bild av människan är en bild av upprepande. Upprepade misslyckanden. Upprepat våld. Upprepade strukturer. Vi drivs framåt av en tickande bomb inom oss.

Men i dikt efter dikt lyckas han på något sätt få denna tid att, på ett plan, upphöra. Visst fortsätter den runt omkring. Kroppen går mot sitt tidsbestämda öde. Men anden hålls kvar, blir tidlös. Att läsa honom kan vara som att hamna under vatten och inse att man automatiskt hållit andan. Efter sista raden kommer jag upp till ytan och drar ett djupt andetag. Dikten har övermannat mig, igen, och jag får vara glad att reptilhjärnan inser vad som skett; likt ett spädbarn på babysim. Han skriver:

jag väger mindre och mindre

svävar nästan till över marken

glider undan från tillvaron

som om jag

brutit en fjäder ur den dödas dräkt

och förstått

I en intervju för några år sedan sade Öijer att hans dikter är skrivna med hans eget blod. Till skillnad från i de tidigare samlingarna kan man i ”Svart som silver” få en känsla av att den bågen inte är fullt lika spänd längre. Här finns en annan vila, som ömsom förstärker, ömsom låter dikterna glida ut i ett fundersamt ”jaha”. Den kan närmast liknas vid ett accepterande. Det är en ro, som om han funnit sig tillrätta, utan att för den skull glömma var han står. Och när dikten fungerar på det sättet finns här ett tonläge som är omöjligt att hålla ifrån sig. Öijer frambesvärjer det magiska i varje människa, ett annat synsätt, låter oss se på världen genom en trollkarls glasöga. Se bortom vardagsbestyren. Bortom husfasadernas illusoriska fasthet. Bortom. Det gör ”Svart som silver” till en bok att hålla i handen när man går genom en mörk kuslig skog och har slut på brödsmulor.