Kallet - Hanne Ørstavik
måndag, 22 september 2008 av Annica
Bokens ”jag”, en författarinna, har skiljt sig och flyttat in i en liten lägenhet med sin dotter. Hon skriver en roman om sin farmor som missionerade i Kina på 1920-talet. En reporter kommer för att intervjua henne. Boken består av bitar av nu och då. Minnen från förhållandet med maken, av uppväxten med fadern, delar av farmoderns liv, så som hon forskat fram det. Hon känner sig missförstådd av den unga reporten, som inte förstår sig på hennes litteratur. Hon kommer inte loss med skrivandet, och har ont i kroppen. Hon drömmer.
Berättelsen är som bitar av ett liv som gått i kras, bitar av barndomen, farmodern, drömmar och nuet har rafsats ihop och lagts sida vid sida, men egentligen kan de kastas om och läsas i vilken ordning som helst.
Jag tyckte inte om den här boken alls. Det är för löst, för oengagerade. För många bitar utan sammanhang. Det är inte så lätt att skriva om skrivande, och det har inte blivit bra här. Det blir ett nej tack för mig.
Och så hjälpte det inte att vilja. Han hade legat kvar på soffan, som om hans musik inte ville komma längre, samma ton satt i hans huvud konstant. De sista åren bara låg han där. Han ville ingenting. Jag är inte sådan, sa han. Det är inte sådan jag är. Och jag hade blivit tvungen att vilja för honom också, för om inte jag ville så var det ju ingen som ville och då blev det ingenting.
