Fält - Andrzej Tichý
lördag, 27 september 2008 av Henrik
Redan första kapitlet avslöjar att Fält är en bok där språkets form är lika viktigt som dess innehåll. När huvudpersonerna Nadia och Nadir möts på den psykiatriska kliniken skildras deras möte på nio sidor där alla meningar börjar med ”Vi”. En kort period i deras liv var de ”vi” och träffades under omständigheter som var påtvingade. För att inte hitta olikheter fokuserar de bara på det de har gemensamt.
Nadia har en historia med föräldrar som flydde från förföljelser i Polen och familjen håller hårt på Gud, familjen, nationen och historien. Just historia har Nadia mycket av och det påverkar henne på ett dramatiskt sätt. När hon hittar ett brev från sin farmor som just gått bort börjar hon grubbla mycket om mänsklighetens historia och ondskan som är ständigt närvarande. Farmodern skriver att människans okränkbarhet är en paradox med tanke på hur ofta människor kränks, inte minst i sammanhang med frihetliga ideal.
Nadir har i motsats till Nadia nästan ingen historia. Han var ett barn som blev lämnat och växte upp på barnhem. Hans verklighet blir allt mer absurd ju längre hans psykotiska tillstånd utvecklar sig. När Nadirs röst berättar i boken handlar det om tunnlar och märkliga händelser. Att skriva ur ett psykotiskt delirium kan inte vara lätt, men den förvirring man känner när man läser Fält ger en känsla av surrealism. Det blir ett virr-varr av tankar och ord som staplas på varandra. Det blir också ganska trögläst även om man förstår författarens tanke med formen i språket.
Det psykologiska sammanbrottet har Nadia och Nadir gemensamt trots ganska olika bakgrund. Rotlöshet är något båda känner och den personliga identiteten är inte glasklar. Som inföding i Sverige är det nog svårt att sätta sig in i den verklighet dessa personer lever i. Läser man boken koncentrerat framgår ändå viktiga budskap. Rasism finns överallt och historien kan ge lärdomar om än inte vaccinera mot all ondska. De möten som sker med flyktingsmugglare, Migrationsverket, ”Normala människors riksförbund” ter sig både absurda och omänskliga. Detta är en bok som bäst läses med tid för eftertanke för den ställer krav.
