bokbloggen.com

En riktig roman. Så var det någon recensent som beskrev den här boken. Det är en bra beskrivning. Det här är en riktig roman. Det verkar inte som om det skrivs så många sådana just nu. Åtminstone inte på svenska. Det fragmentariska och språkligt experimentella verkar vara vanligare än den klassiska berättarformen. Inget fel med det, men när jag läser den norska romanen Lejonkvinnan så inser jag att jag faktiskt har saknat den här typen av berättelse utan att ens veta om det.

I ett litet samhälle i Norge väntar en kvinna sitt första barn. På väg hem från en övning med traktens kör faller hon omkull på isen. Hon känner sig inte skadad, men hon har svårt att komma upp på fötterna igen. En granne råkar komma förbi och hjälper henne. När de börjar gå hemåt förstår hon att det inte bara är fallet som gör att ryggen smärtar – vattnet har gått och hon har fått värkar. Grannen hjälper henne hem till mannen, stationsmästaren Gustav Arctander och doktorn tillkallas. Men någonting går fel. Kvinnan dör samtidigt som hon föder barnet. Ett barn som inte liknar någonting läkaren sett tidigare. En flicka helt täckt av hår.

”Herregud”, sade stationsmästaren igen. Han kastade åter en blick på barnet.
”Ni ska se att om några dagar…”, började fru Birgersson.
”Ta bort det”, sade stationsmästaren högt. ”Jag vill inte se det. Det är ju inget barn. Det är ju en – lo, för satan. Ta bort det.”

Bortsett från hårväxten är det inget fel på den lilla flickan. Eva, som flickan döps till, utvecklas helt normalt under sin barnflickas omsorger och stationsmästaren vänjer sig så småningom vid sin dotter. Han är ingen ond människa, men i sina omsorger gör han allt för att hålla Eva avskild från världen. Något som hon så småningom opponerar sig emot. För Eva visar sig vara en intelligent och nyfiken flicka som vill se mer av världen än sitt rum. Hon får en första vän i telegrafisten Gnisten, men när hon så småningom övertalar sin far om att hon ska få gå i skolan upptäcker hon snart att det är betydligt svårare att skaffa vänner där.

Trots stationsmästarens ansträngningar att hålla sin dotter dold från världen är det många som intresserar sig för henne. Både vetenskapsmän och direktörer för kringresande varietésällskap söker upp fadern och vill träffa Eva. Och det är kanske inte helt självklart vilka som kommer med det bästa erbjudandet.

Jag tyckte mycket om den här boken, på flera plan. Jag kan inte låta bli att känna med Eva som så envist försöker ta plats i världen utanför trots de smärtor det medför. Men framför allt tycker jag om berättelsen som gång på gång överraskar genom att ta andra vägar än de jag har föreställt mig. Det här är faktiskt, precis som någon uttryckte det, en riktig roman. Och dessutom en riktigt bra sådan.

Sex väninnor träffas varje år för några dagars vistelse på en ö i skärgården. Alla har de arbetat som journalister på Expressen för länge sedan och vänskapen har hållit trots att det var många år sedan. Där väcktes intresset för jämställdhetsfrågor när de upptäckte att tidningen styrdes helt och hållet av de manliga chefernas intressen. De blev tidningens tjejmaffia som i sin undergroundpublikation PM Underifrån skrev om saker som ledningen gärna höll tyst om. Som att cheferna for som skottspolar till varmare länder medan kvinnliga reportrar fick reportagereseförbud av påstådda sparsamhetsskäl eller hur cheferna fick sprit hämtad av företagets vaktmästare. Något som så småningom började sätta redaktionen i gungning.

Nu är de i övre medelåldern och har för länge sedan lämnat tidningen. Men fortfarande träffas de varje år på Calypsos ö där de äter gott, badar, bastar, fiskar och pratar. Om stort och smått. Om det livsviktiga och om det helt oviktiga. Som vänner gör.

Himmelsk plommonpastell, honungsgloss, solig sherry, rosengeranium och mauve – vi radar upp Calypsos antika smink på bryggan, vänder och vrider på burkarna och gottar oss åt etiketterna.

Eftersom ingen står ut med tanken på lunch har Calypso bestämt att vi ska ha en utvärtes, återupplivande spa-eftermiddag. Vi ser faktiskt ämliga ut och behöver skrubba bort glåmighet och bakfylla.

Det här är en trivsam bok. När jag väl har vant mig vid personernas fåniga namn, så trivs jag bra tillsammans med Kanelblomman, Prästduvan, Calypso, Sminkdosan, M och Ravenna. För det här är inte bara en bok om vänskap och jämlikhet, det är också en alldeles ljuvlig sommarskildring. Jag vill vara med på den där ön och gå barfota i gräset, äta frukost under en enorm oxel och dricka calvados till elvakaffet på bryggan.

Allt är förstås inte idyll. Det finns bett i replikerna och skärpa i argumenten som handlar om samhället och gubbiga arbetsplatser, men för mig personligen är det smaken av sommar som stannar i minnet.

Hedersmord är ett begrepp som vi fått lära oss på senare år och som har diskuterats mycket. Dödergök handlar just om hedersmord, men kanske inte enbart som något som sker i familjer från ”andra kulturer”. Visserligen finns här det traditionella hedersmordet i en kurdisk familj där dottern har ett förhållande med en iransk kille som inte har godkänts. Men berättelsen innehåller ytterligare ett brott där en svensk polisman har dömts för att ha mördat sin hustru.

Maria Allende och hennes man Tobias letar efter drömhuset, till sig och tvååriga dottern Alma, på den övervärderade bostadsmarknaden. Maria är arbetslös efter att ha blivit sparkad från sin vikarietjänst som journalist och ser sig själv hamna allt längre från arbetsmarknaden. Hon får reda på att huset de har köpt tidigare bebotts av polisen Joakim Lind som misshandlat och sedan skjutit sin fru, Louise. Journalisten i henne vaknar och familjen får stå tillbaka när hon vill skriva historien om Louise. Det visar sig dock att det finns en del ouppklarat med fallet som ställer Maria inför ett knivigt val om hon ska publicera berättelsen.

En iransk kille hittas hängd på en vind där hans flickväns familj bor. Självmordet utreds snart som ett misstänkt mord av polis och åklagaren Madeleine Edwards. Edwards är övertygad om att självmordet var påtvingat eller t.o.m. ett mord men får mycket kritik från media och andra, som menar att hon styrs av fördomar mot invandrarfamiljer. Ändå drivs hon starkt av ett rättvisepatos och vill lösa fallet, vilket ger henne mindre tid för sig själv och med dottern Alexandra.

Parallellt får man följa de båda fallen som båda handlar om män som med alla medel vill kontrollera kvinnan och hennes ”heder”. Av någon anledning anses det ena vara kulturellt och det andra ett utslag av en störd personlighet. Edwards tänker vid ett tillfälle tillbaka på sin egen ungdom:

Hennes pappa hade mer eller mindre förbjudit Madeleine att bli seriös med ”den där drasuten” och demonstrativt vägrat ta killen i hand under det halvår som han och Madeleine hängde ihop. Kontrollerande föräldrar och pappor som har åsikter om sina döttrars val av pojkvän är inte precis en enbart kurdisk företeelse.

Maria och Madeleine är två ganska lika personer. De strävar efter framgången i karriären samtidigt som familjen är viktig men får stå tillbaka ibland. Beskrivningen av de två är levande och mänsklig. Som småbarnsförälder har boken stor igenkänningsfaktor, förutom att det är en ganska bra roman som vill få läsaren att tänka och utmana sina egna fördomar om verkligheten.

Jag hade antagligen missuppfattat recensionerna av Theorins första bok, men jag var övertygad om att detta var ytterligare en traditionell deckarserie. Om än på Öland. Sällan har jag blivit så belåten över att ha fel. Det här var inte alls vad jag hade väntat mig. Det här var något mycket roligare och mer spännande.

Det finns visserligen en slags kriminalhistoria i boken, men det är lika mycket en spökhistoria som Theorin väljer att berätta när han beskriver hur familjen Westin flyttar från Stockholm och börjar rusta upp den gamla gården Åludden. Huset har stått öde intill de två fyrarna under lång tid och det är ett stort arbete som ligger framför dem. Men det är inget som avskräcker dem. Joakim och Katarina har renoverat hus tidigare. De ska skapa sig ett bra liv här tillsammans med sina två små barn.

Kanske spökar det på Åludden. Det går i alla fall många historier om gården som sägs ha byggts av timmer från förlista båtar som gått under i fåken, den öländska stormen som drar in med snö, is och dimma och snabbt förvandlar havet och landskapet till dödsfällor.

Historierna om att de döda återvänder till det Åludden på julafton är från början bara spännande folklore, men när en familjemedlem drunknar under mystiska omständigheter förvandlas sägnerna till något mer hotfullt.

Lågan i den norra fyren på Åludden slocknade det här året. Den har såvitt jag vet aldrig tänts igen.
Men Ragnar Davidsson berättade för mig att det fortfarande lyser ibland i fyrtornet – natten innan någon ska dö.
Kanske är det en gammal eld som flammar upp ibland i fyren. Minnet av en svår olycka.

Trots några små logiska luckor fungerar den här boken utmärkt. Theorin är skicklig på att bygga upp en krypande kuslig stämning där det är svårt att vara helt säker på vad som är fantasi och vad som är verklighet. Historien som tidvis är spretig med många olika spår knyts ihop riktigt bra på slutet. Enligt uppgift ska det komma ytterligare två fristående böcker som utspelar sig i samma öländska landskap. Något att se fram emot för alla som uppskattar spännande läsning med en lagom dos spökerier.

Berättelsen om hur Abrahams hustru Sara beordrar honom att göra slavinnan Hagar med barn och fostra det som sitt eget är väl känd. De kunde inte själva få barn och såg till att använda sin ofria tjänarinna till det ändamålet. Efter Guds ingrepp får sedan Abraham och Sara egna barn och Hagar blir förvisad. Slavägarens rätt att behandla sin egendom som han eller hon vill är inget som ifrågasätts, varken i Bibeln eller någon annanstans förrän i modern tid. Här tar Harrison avstamp i sin världshistoria om ofrihet och slaveri.

Det blir väldigt snart uppenbart hur självklart slaveriet har varit en del av mänsklighetens sociala verklighet. Alla har accepterat ofriheten även om slavarna själva naturligtvis inte vill vara i den situationen. Krig och fattigdom är enligt Harrison de viktigaste anledningarna till att man blir slav. Eftersom de flesta samhällen inte vill förslava sina egna blir krigsfångar ett sätt att skaffa ofria. Fattigdom driver många i skuld och för att citera en ganska känd politiker; ”den som är satt i skuld är inte fri”.

Harrison är skicklig på att göra facklitteratur populär och två anledningar till det är att han behärskar ett varierat språk och väver in anekdoter som levandegör fakta. Han är också bra på att vända perspektiv som man har, eller i alla fall förväntas ha. Ett exempel på det är hur han presenterar vår nuvarande syn på slaveriet, det handlar om svarta ofria på plantager i Nordamerika. Egentligen är det en ganska ovanlig form av slaveri om man ser till historien. Det krävs mycket resurser för att frakta och kontrollera så många slavar. På antiken var det t.ex. mycket vanligare med få slavar som arbetade i hushållet.

Ibland säger man att rasismen var upphov till slaveriet utifrån den föreställning som vi har, men egentligen är det tvärtom. Att just svarta afrikaner blev förslavade har bidragit mycket till den nervärderade syn som vita européer har på afrikaner som lägre stående. Harrison citerar själv en tidigare president i Trinidad och Tobago: ”Slaveri föddes inte ur rasism; snarare var rasismen en konsekvens av slaveriet.” Att slavar inte ansågs vara fullvärdiga människor med t.ex. juridiska rättigheter har naturligtvis avspeglat sig i synen på de individer och folk som blev ofria. Aristoteles, den grekiske filosofen, jämförde t.ex. slaven med en oxe i mänsklig gestalt.

En annan företeelse som får en del utrymme i boken är det faktum att det är många kvinnor som hamnar i slaveri. Att äga sexslavar var inget som var särskilt anmärkningsvärt under antiken t.ex. Fallet med Hagar ovan är inget som väcker uppståndelse utifrån att hon blir utnyttjad av sin ägarinna som sexslav. Däremot gick sexslaveriet ut över prostituerade som tidigare hade något högre status, men när de gjorde samma sysslor som slavinnor och utbudet av ofria horor ökade minskade fria prostituerades position i samma takt.

Slaveri är inte bara en intressant läsning angående temat, allt från slavuppror i Rom och Irak till Portugals slavhandel i Afrika, utan också en allmänbildande världshistoria. Eftersom ofrihet har funnits i nästan alla samhällen får man en översikt över många epoker och delar av världen. I denna första del handlar det mycket om Europa och Mellanöstern men också om Asien och Afrika.

Det här är en bagatell. Men, vilken charmig sådan! Det är superbrittiskt och totalt avväpnande. Vilken läsare kan motstå en bok som handlar om hur den engelska drottningen upptäcker litteraturen? Inte jag i varje fall.

Allt börjar med att drottningens odrägliga hundar skäller hysteriskt på en av slottets bakgårdar. Drottningen går dit och upptäcker att uppståndelsen beror på att där står en bokbuss. Hon tittar in och ber om ursäkt för oväsendet och skrämmer nästan vettet ur den enda låntagaren. Den rödhårige unge mannen Norman som jobbar i köket. Väl där känner hon sig nästan tvungen att låna en bok för att vara artig.

Den första boken hon lånar tråkar ut henne, men när hon går för att lämna tillbaka den lockas hon ändå att låna en till efter lite diskussion med Norman. Den boken visar sig vara betydligt roligare och när hon faktiskt känner sig lite snuvig dagen efter beslutar hon sig för att stanna i sängen och läsa eftersom hon ändå inte har några viktigare plikter. Mer behövs inte för att hon ska vara fast. Snart flyttas Norman från köket och förvandlas till kammarherre med en enda egentlig uppgift; att förse drottningen med böcker.

Det här ses inte med blida ögon. Allra mest irriterad blir hovsekreteraren Sir Kevin från Nya Zeeland. Drottningen som alltid har varit så plikttrogen har förvandlats till en besvärlig människa. Snart intrigeras det för fullt på slottet. Något som drottningen har svårt att förstå från sin upphöjda position. Det här med sociala skillnader är inte hennes starkaste sida, varken i verkligheten eller i litteraturen.

Själva essensen av Jane Austen är de subtila sociala skillnaderna, skillnader som drottningen på grund av sin unika ställning hade svårt att begripa. Till och med mellan monarken och hennes allra mest förnäma undersåte var klyftan så enorm att skillnaderna där bortom lätt gled ihop.

Ingen verkar uppskatta att drottningen har börjat läsa böcker. Politikerna är förvirrade och pr-folket sliter sitt hår. Till och med hundarna fattar omedelbar avsky mot drottningens böcker och tar varje tillfälle i akt att slita sönder dem eller gräva ned dem i trädgården. Men drottningen låter sig inte hindras av sådana småsaker. Hon har helt egna planer.

Det tar inte mycket mer än en timme att läsa den här lilla boken. Men det är onekligen en trevlig timme.

Femton killar med olika bakgrund skriver om manlighet. Dels behandlas den traditionella mansrollen. Varför är det så att det mesta våldet begås av män och pojkar? Varför är män oftare otrogna? Varför kan män inte prata om känslor? Dessutom försöker författarna hitta uttryck för den nya manligheten där macho inte ingår.

Författarna till texterna i boken är både kända och okända i varierande grad. Gemensamt för alla är att de har funderat mycket över sin egen och andras manlighet. Många återkommer till händelser och företeelser i sin barn- och ungdom. Varierande är också kvaliteten på det som skrivs. Ett par berättelser känns intetsägande och är i mitt tycke ganska dåligt skrivna, medan andra träffar rätt på spiken i både innehåll och språk.

Min favorit är nog Adamis text om homofobi. Själv har jag svårt att förstå rädslan som många killar och män känner inför homosexuella män. Som lärare för gymnasieungdomar känner jag igen sättet för killar att försöka trycka ner andra killar. Flera texter handlar om hur sexualiteten används som förtryck. Som man förväntas du alltid vilja ha sex med kvinnor och förneka allt som kan tolkas som det minsta bögigt.

Kravet på att bevisa att du är man handlar lika mycket, om inte mer, om att bevisa att du inte är bög. I meningen ”är du bög eller” ligger det så mycket makt. Det kan få oss att göra vad som helst. Cykla ner för tvåmetersstup. Frivilligt bli slagen för att du förlorar ett vad. Slå på någon du knappt känner för att du blivit utmanad.

Detta är inte en bok för riktiga machomän med taskig kvinnosyn, hård yta och som gillar att dra bögskämt. Eller också är den just för dem. Frågan är bara hur många av dem som kommer att läsa den. De som redan har en mer modern syn kan säkert nicka igenkännande och bli bekräftad i sin egen manlighet?

Jag är den första att erkänna att jag är misstänksam mot religion i alla former. Människor som anser sig ha patent på den enda sanningen ter sig i lika delar löjeväckande och skräckinjagande i mina ögon. Därför kastar jag mig självklart över den här boken, ivrig att få mina tankar bekräftade. För visst är väl Jehovas vittnen en sekt som stänger in människor och tvingar dem till konformism genom att hindra dem från att tänka själva.

Eftersom boken är skriven av ett tidigare vittne så väntar jag mig en svidande uppgörelse med organisationen. Men istället får jag en del av mina egna funderingar tillbaka i ansiktet. Som när huvudpersonen Jens pappa berättar om sin väg till Jehovas vittnen.

Pappa berättade för mig att innan han blev ett Jehovas vittne hade hans föräldrar sagt att det fanns lika många sätt att se på livet som det fanns människor. Det viktigaste i livet var att hitta sin sanning och följa den, för det var då man blev lycklig.

”Och när jag gjorde det blev de arga på mig”, sa pappa och fortsatte: ”Så är det med världsliga påfund. Idéerna håller inte i verkligheten, utan enbart i teorin.”

Jens växer upp i en kärleksfull familj och är tacksam över den tur han haft. Han har ju fötts rakt in i sanningen nu i tidens allra sista dagar. För nu är slutet nära. Vad gör det då att han blir retad i skolan och inte få lov att fira jul eller födelsedagar? Det är först som tonåring, när han träffar sin första kärlek Emma, som han själv börjar ifrågasätta de sanningar han har blivit uppfostrad att tro på.

Att tänka själv och ställa frågor är inte uppskattat bland vittnena. Det finns bara en enda sanning och även de minsta invändningar kan leda till att uteslutning. Vad som är sanningen för ögonblicket bestäms av De äldste som till exempel finner det lämpligt att omtolka betydelsen av ordet generation när domedagen inte tycks infalla som man beräknat. För Jens blir det så småningom omöjligt att förbli ett vittne och han lämnar först organisationen och så småningom även sin tro på gud.

För den som är det minsta intresserad av slutna religiösa system är det här intressant läsning. Men tyvärr bjuder boken inte på särskilt mycket mer. Människorna känns väldigt platta och texten lyfter aldrig riktigt. Jag kan uppskatta den här romanen som en redogörelse för hur det kan vara att leva som ett Jehovas vittne, men som litteratur lämnar den en hel del övrigt att önska.

Det kan väl knappast kallas nyskapande att skriva någorlunda självbiografiskt i romanform om sin taskiga uppväxt med föräldrar som inte alltid är guds bästa barn. Om man ändå låter bli att jämföra med utmärkta Svinalängorna och fantastiska Mig äger ingen eller liknande och låter Lodalens beskrivning av en dotter och hennes bohemiske far stå för sig själv, är det en levande ibland tragisk och ibland komisk berättelse.

Connies mor dör när hon är liten och hennes far, Ted, är en gigolo, bohem och enligt många en tattare. Istället för att bo hos sin pappa växer Connie upp hos moster Britt och hennes man Lennart. Lennart är en ganska sur gubbe som hela tiden retar sig på Ted som lever oansvarigt och kör de häftigaste bilarna. Britt är den som försöker få Ted att sköta sina åtaganden mot Connie. Så småningom slutar Connie bli besviken de fredagar pappa aldrig dyker upp, trots att det var bestämt.

De gånger Ted ändå hämtar sin dotter blir det äventyr som enligt vilken måttstock som helst inte är barnanpassade. Connie trivs dock och får via ett av pappans alla förhållanden en ”blodsbroder” – Kalle. Connie och Kalle lever rövare på alla sätt som de kan komma på och har på barns vis hysteriskt roligt åt det. De har dessutom förmågan att nästan alltid komma undan, eftersom de också har mycket av street smart i sig.

Boken är skriven ur barnets perspektiv och som alltid när vuxna ger sig på det känns det ibland lite lillgammalt. Men det finns en ärlig känsla inför de händelser som präglar Connies liv. Den episod i boken som lämnar djupast spår efteråt är när Connie och Kalle får åka på kollo en sommar. Trots de kristna förtecknen hos ledarna på kollot beskrivs det som en helvetisk mardröm för ett barn. Disciplineringen som används gör att man mår dåligt när man läser om det.