bokbloggen.com

Det kan väl knappast kallas nyskapande att skriva någorlunda självbiografiskt i romanform om sin taskiga uppväxt med föräldrar som inte alltid är guds bästa barn. Om man ändå låter bli att jämföra med utmärkta Svinalängorna och fantastiska Mig äger ingen eller liknande och låter Lodalens beskrivning av en dotter och hennes bohemiske far stå för sig själv, är det en levande ibland tragisk och ibland komisk berättelse.

Connies mor dör när hon är liten och hennes far, Ted, är en gigolo, bohem och enligt många en tattare. Istället för att bo hos sin pappa växer Connie upp hos moster Britt och hennes man Lennart. Lennart är en ganska sur gubbe som hela tiden retar sig på Ted som lever oansvarigt och kör de häftigaste bilarna. Britt är den som försöker få Ted att sköta sina åtaganden mot Connie. Så småningom slutar Connie bli besviken de fredagar pappa aldrig dyker upp, trots att det var bestämt.

De gånger Ted ändå hämtar sin dotter blir det äventyr som enligt vilken måttstock som helst inte är barnanpassade. Connie trivs dock och får via ett av pappans alla förhållanden en ”blodsbroder” – Kalle. Connie och Kalle lever rövare på alla sätt som de kan komma på och har på barns vis hysteriskt roligt åt det. De har dessutom förmågan att nästan alltid komma undan, eftersom de också har mycket av street smart i sig.

Boken är skriven ur barnets perspektiv och som alltid när vuxna ger sig på det känns det ibland lite lillgammalt. Men det finns en ärlig känsla inför de händelser som präglar Connies liv. Den episod i boken som lämnar djupast spår efteråt är när Connie och Kalle får åka på kollo en sommar. Trots de kristna förtecknen hos ledarna på kollot beskrivs det som en helvetisk mardröm för ett barn. Disciplineringen som används gör att man mår dåligt när man läser om det.