Lejonkvinnan - Erik Fosnes Hansen
fredag, 31 oktober 2008 av Marika
En riktig roman. Så var det någon recensent som beskrev den här boken. Det är en bra beskrivning. Det här är en riktig roman. Det verkar inte som om det skrivs så många sådana just nu. Åtminstone inte på svenska. Det fragmentariska och språkligt experimentella verkar vara vanligare än den klassiska berättarformen. Inget fel med det, men när jag läser den norska romanen Lejonkvinnan så inser jag att jag faktiskt har saknat den här typen av berättelse utan att ens veta om det.
I ett litet samhälle i Norge väntar en kvinna sitt första barn. På väg hem från en övning med traktens kör faller hon omkull på isen. Hon känner sig inte skadad, men hon har svårt att komma upp på fötterna igen. En granne råkar komma förbi och hjälper henne. När de börjar gå hemåt förstår hon att det inte bara är fallet som gör att ryggen smärtar – vattnet har gått och hon har fått värkar. Grannen hjälper henne hem till mannen, stationsmästaren Gustav Arctander och doktorn tillkallas. Men någonting går fel. Kvinnan dör samtidigt som hon föder barnet. Ett barn som inte liknar någonting läkaren sett tidigare. En flicka helt täckt av hår.
”Herregud”, sade stationsmästaren igen. Han kastade åter en blick på barnet.
”Ni ska se att om några dagar…”, började fru Birgersson.
”Ta bort det”, sade stationsmästaren högt. ”Jag vill inte se det. Det är ju inget barn. Det är ju en – lo, för satan. Ta bort det.”
Bortsett från hårväxten är det inget fel på den lilla flickan. Eva, som flickan döps till, utvecklas helt normalt under sin barnflickas omsorger och stationsmästaren vänjer sig så småningom vid sin dotter. Han är ingen ond människa, men i sina omsorger gör han allt för att hålla Eva avskild från världen. Något som hon så småningom opponerar sig emot. För Eva visar sig vara en intelligent och nyfiken flicka som vill se mer av världen än sitt rum. Hon får en första vän i telegrafisten Gnisten, men när hon så småningom övertalar sin far om att hon ska få gå i skolan upptäcker hon snart att det är betydligt svårare att skaffa vänner där.
Trots stationsmästarens ansträngningar att hålla sin dotter dold från världen är det många som intresserar sig för henne. Både vetenskapsmän och direktörer för kringresande varietésällskap söker upp fadern och vill träffa Eva. Och det är kanske inte helt självklart vilka som kommer med det bästa erbjudandet.
Jag tyckte mycket om den här boken, på flera plan. Jag kan inte låta bli att känna med Eva som så envist försöker ta plats i världen utanför trots de smärtor det medför. Men framför allt tycker jag om berättelsen som gång på gång överraskar genom att ta andra vägar än de jag har föreställt mig. Det här är faktiskt, precis som någon uttryckte det, en riktig roman. Och dessutom en riktigt bra sådan.
