bokbloggen.com

Mats Söderlund är för mig framförallt en skicklig naturlyriker (sagt med positiv betoning) med stark känsla för rytm och ton. Han har en förmåga att dra trådar mellan landskapen och in i de minsta insekters beståndsdelar. Från horisont till bågnande ryggplåtar. Ständigt med en intensiv, brinnande röst som menar att det här är på allvar. Att lyriken kan vara avgörande. I ”Stillhetens sträckta halsar” med ett underbart hypnostiscerande språk och i den senaste samlingen, ”Hyperparasiterna”, mer koncentrerat, nästan splittrat. Men bara nästan.

Med ”Komage” fortsätter Söderlund sitt febriga sökande efter språket som ska lyckas fånga in, klargöra, beskriva. Vad? Det kan vara svårt att säkert veta. Människan är mitt banala svar. Den mänskliga naturen. Hur vi minns. Hur vi talar. Hur vi ser. Och på den vägen nå längre in i oss. Vart? Till punkten där vi fattar våra beslut. Där vi blir till. Där man kan förändra.

Det är som om han fått en aha-upplevelse och insett att vi inte tänker som texten i en bok ser ut. Att hjärnan inte löser problem genom att gå från a till ö. Många är de poeter som de senaste åren arbetat i den fåran. Ofta sammanklumpade under beteckningen språkmaterialister. Nu sällar sig Söderlund till den skaran, vare sig han vill det eller inte.

Hos Nietzche har han hittat en programförklaring, eller åtminstone en utgångspunkt för samlingen. ”Såframt vi icke omvända oss och varda som kor komma vi icke in i himmelriket. Vi måste lära ett av dem: idisslandet”. Genom omtagningar, nedbrytande av ord, sammanblandade av bilder, försöker Söderlund närma sig kons fyra magars arbetssätt. I korta rader kan man hitta stycken som ännu inte brutits ner till mindre beståndsdelar, men oftast slutar det i förvirring. Jag försöker läsa det noggrant, ord för ord. Jag försöker läsa texten rekordsnabbt. Jag läser omedvetet som en ko maler gräset i sina magar. Och här finns verkligen rader som är oerhört starka, men knappast någon gång känner jag att formen förstärker innehållet. Istället klibbar delarna fast vid varandra och lämnar mig likgiltig. Det är synd på en sådan angelägen poet.