bokbloggen.com

Vikingatiden är en epok i Sverige som alla känner till, men frågan är hur mycket gemene man känner till om hur livet egentligen såg ut då. Fortfarande präglas våra föreställningar om tiden 700-1000-talet av de romantiska bilder som tillverkades under 1800-talet i nationalistisk anda. Den svenske, blonde vikingakämpen med hornbeprydd hjälm har aldrig funnits utan är ett påhitt. Vill man veta mer om vad vikingatiden verkligen innebar är Vikingaliv en bra översikt.

Med utgångspunkt i tio olika människor från vikingatiden beskriver Harrison och Svensson det man vet om den delen i vår historia. Eftersom det handlar om en tid med få skriftliga källor blir det ofta en diskussion om arkeologiska fynd och tolkningar av diverse sagor. Trots osäkerheten kring många saker ger läsningen stor lärdom om förr. Hur användes runorna och i vilket syfte? Vilken kontakt hade vikingarna med Amerika, eller Vinland som de kallade det? Varför drog vikingarna ut i världen och härjade, plundrade och handlade? Vem var Beowulf? Detta är alla frågor som får lite mer svar.

Det som intresserade mig mest var beskrivningarna av hur vikingarna själva såg på sin verklighet. Det blir naturligtvis mycket spekulationer men Harrison och Svensson ger en tydlig redovisning av vad man vet och vad man får gissa. Detta är övergången från hednisk till kristen tid och det innebär en stor omställning av samhället. Samtidigt är det inte svart och vitt och man blandar och ger efter behov också vad gäller religionen. Eftersom staten fortfarande inte finns som en självklar kontrollapparat tillåts man leva efter eget huvud, eller eget överhuvud i form av en hövding.

En intressant epok i nordisk historia är detta och den presenteras på ett snyggt och livfullt sätt ed mycket bilder och med personliga berättelser. Den utgår också från senaste forskning, vilket inte gör den tung att läsa, men mer trovärdig vilket inte är en nackdel!

Panthea Rastegar och Amir Irandoust har flytt från Iran och med höga förväntningar inleder de sitt nya liv i Sverige med sina två barn Bahar och Shervin. Allt som oftast blir det stor besvikelse för förläggaren Amir och fysikern Panthea vars utbildning och kompetens inte uppskattas av svenska myndigheter. Bahar är den som står i centrum i berättelsen och också den som sammanfattar budskapet. Hon står för självständighet, så som hon har blivit uppfostrad, och vägrar bli placerad i något fack. Den enda som låter henne vara i fred är hennes pojkvän Markus.

Kring familjen Rastegar-Irandoust kretsar flera olika människor av olika ursprung och social tillhörighet. Det som slår en är allt som dessa har gemensamt. Man är osäker på om man passar in och ”gör rätt”. Man vill bli älskad och vara behövd och för att känna tillhörighet gör man sig till på det sätt som man tror är nyckeln till gemenskapen. Shervin funderar över sin tillhörighet:

För till skillnad från en massa bullshit han hade hört, att hemma skulle vara där man befann sig och sån shit, vilket alltså kunde vara var som helst, kände Shervin att hemma för honom var där han kände sig välkommen. Inte tolererad, inte integrerad eller assimilerad eller i en multikulturell/multikriminell miljö, utan helt enkelt där han välkomnades. Hans hem var inte i hans eget hjärta utan där han fick en plats i andra människors hjärtan. Fast själv skulle han inte formulera sig så. Han var ju inte bög eller så.

Kulturkrockarna står som spön i backen i boken. Bahars föräldrar som klär upp sig inför mötet med den respekterade läraren som visar sig vara en okammad 32-åring med luvtröja. Markus som läser på om iransk kultur inför första mötet med Bahars föräldrar som slutar med att han däckar av Amirs påfyllning av dricka. Kulturkrockarna som skildras handlar inte bara om mångkultur. Lika mycket kollision blir det mellan unga och gamla. Bristen på förståelse mellan människor beror på många saker, men tydligast blir det när mallen inte passar och fördomarna inte funkar som förklaring. Bahar svarar i en intervju på om hur det är att vara född i Iran och uppvuxen i Sverige, på skånska:

Ja e inte schizofren. Asså, jag har inte två identiteter. Visst jag förstår iranier bättre än va du skulle göra kanske. Och svenskar bättre än mina kusiner skulle. Men jag är fortfarande en person. Förstår du? Asså, typ, kolla. Du e svensk. Du e tjej. Du e nåns dotter. Eller hur? En del saker kan du kanske bara snacka med tjejer om. Och en del saker kan du snacka me dina föräldrar om. Och sen e de saker som du skulle kunna snacka me vem som helst om. Varför skulle de va ett problem om du känner gemenskap me olika typer? Förstår du? Ingen kallar daj schizo för det!

Med humor och värme beskriver Bakhtiari svårigheten med att vara människa, framför allt i relation till andra. Här skonas ingen för oavsett hur man vänder sig vinner man inte. Alla sätt att bete sig ironiseras kring, men det är också styrkan med boken. Det går inte att hitta ett sätt att leva som är rätt.

Den här killen har helt klart förläst sig på Skriet från vildmarken. Men eftersom jag också älskade Jack Londons bok så är det absolut inget minus i mina ögon. Guy Grieves är rejält trött på sitt liv som säljare på en skotsk tidning. Han tillbringar timmar i bilen varje dag för att åka till och från sitt meningslösa arbete och känner att livet måste innehålla något mer än det här. Så, trots att han har fru och två små barn bestämmer han sig för att resa till Alaska och leva nästan ett år ensam i vildmarken.

Att leva ensam i harmoni med naturen är vad han tänker sig. Jo men tjena! Naturen i Alaska visar sig vara betydligt mindre välkomnande än han har tänkt sig och det står snart klart att utan hjälpsamma vänner är det omöjligt att överleva i de här trakterna. Det första bakslaget som drabbar honom är att den stuga han hyrt har brunnit ned. Och inte bara stugan, trehundratusen tunnland har gått upp i rök. Då bestämmer han sig för att tälta under tiden han bygger sig en egen timmerstuga.

För en infödd alaskabo måste detta låta som komplett vansinne, men Don och hans svärson Charlie som från början hyrt ut sin stuga är ändå beredda att försöka hjälpa honom och hittar ett område dit branden aldrig nådde. De ser till att han får med sig vettig utrustning och tar honom med båt på Yukon till den udde som ska bli hans hem för en lång tid framåt. De skickar även med honom en hund. För det måste man ha i skogen. Fuzzy är en fånig blandning av pudel och golden retriver som håller på att göra Guy galen eftersom han inte alls uppfyller de förväntningar han har på en vildmarkshund. Fuzzy har få likheter med Buck.

Det här är inte alls någon stor litteratur. Guy Grieve är ingen författare. Men det är ändå ett läsäventyr för den som har den minsta lilla dröm om att fly civilisationen. Här får man lära sig sådana saker som vikten av att sköta sin latrin på bästa sätt. I fyrtio graders kyla kan man nämligen inte gräva en ny.

Om besökaren inte vidtar lämpliga åtgärder travas skiten på hög varje dag, fryser ihop och snart höjer sig en otäck brun och stenhård stalagmit från latringropens botten, Och hur man än försöker är det omöjligt att välta pelaren och snart inser den olycklige att den enda återstående möjligheten är att klättra ner i hålet försedd med motorsåg. Och medan han kämpar med att fälla den ohyggliga stubben sprutar sågkedjan skitpartiklar åt alla håll och han täcks snart, precis som om det gällt ett träd, av ett fint spåndamm. När han väl har kommit upp ur hålet kan han försöka borsta av sig de bruna spånen, men kommer aldrig att få bort allihop och när han kliver in i sin varma stuga kommer den bruna isen att smälta i kläderna och impregnera tyg, hår och hud med den förfärligaste stank.

Med mycket hjälp från Don och Charlie och andra vana vildmarksbor får Guy ändå någon slags ordning på sin tillvaro i skogen. Och när han så småningom också får ett hundspann är parallellerna till Jack Londons berättelse inte helt tagna ur luften. Det är äventyr, bäverjakt, vargar, möten med grizzlybjörnar och sviktande isar. Men framför allt är det så långt ifrån rutinartat kontorsarbete som man kan komma. Och för den som, liksom jag, då och då funderar över varför man egentligen bor i en storstad, kan detta vara en bra påminnelse. Det är faktiskt ganska bekvämt att ha en vanlig toalett hemma och en servicebutik runt hörnet.

Det finns vissa ord och begrepp som garanterat fångar mitt intresse varje gång de dyker upp i en baksidestext. Råkar det stå något om sydstater eller kanske magisk realism så skiner jag upp som ett barn på julafton och börja tindra med ögonen. Gissa då mina förväntningar, när jag hittar båda i en och samma bok. En berättelse med magisk realism som utspelar sig i Sydstaterna. Kan det bli bättre?

Ja det kan det, tyvärr. Det kan bli mycket bättre. Det här är alldeles för sött för min smak. Trots en brutal kvinnomisshandlare och misstänksamma småstadsbor är den här historien antagligen direkt skadlig för diabetiker. Lättsmält och sockersött är bara förnamnet. Förlaget jämför boken med Stekta gröna tomater och tv-serien Six feet under, men jag ser betydligt fler paralleller till Joanne Harris Chocolat. Även om det här är magiska kryddor från en fantastisk trädgård som påverkar människors känslor istället för just choklad.

Sydney Waverly flyr tillsammans med dottern Bay från sin man David. Hon är fast besluten att lyckas den här gången eftersom hon vet att han inte kommer att låta henne överleva om han hittar henne igen. Trots att hon lovat sig själv att aldrig komma tillbaka till staden där hon växte upp är det just dit hon reser. Till Bascom i North Carolina, där hennes syster Claire fortfarande bor i mormoderns gamla hus.

Den förbjudna frukten är bokstavlig. I den fantastiska trädgården som omringar huset finns ett envist äppelträd vars frukt man absolut inte skall äta. Hur mycket trädet än försöker övertyga om motsatsen genom att slänga frukt framför fötterna eller i huvudet på folk. Det är ett mycket sällskapligt träd, minst sagt. Allt annat som växer i trädgården hittar däremot sin plats i den mat Claire lagar i sin cateringverksamhet. De magiska egenskaper som hennes mat ibland kryddas med har gjort hennes verksamhet till en succé även om hon själv är en udda enstöring. Att plötsligt få en slags familj är inte alls vad hon har räknat med. När hon dessutom får en snygg karl till granne krävs det inte precis något geni för att räkna ut hur allt ska sluta.

Det är väl egentligen inget större fel på den här boken. Det är lättsmält underhållning för den som inte gillar att bli överraskad. Själv föredrar jag dock lite mer tuggmotstånd.