bokbloggen.com

Den här killen har helt klart förläst sig på Skriet från vildmarken. Men eftersom jag också älskade Jack Londons bok så är det absolut inget minus i mina ögon. Guy Grieves är rejält trött på sitt liv som säljare på en skotsk tidning. Han tillbringar timmar i bilen varje dag för att åka till och från sitt meningslösa arbete och känner att livet måste innehålla något mer än det här. Så, trots att han har fru och två små barn bestämmer han sig för att resa till Alaska och leva nästan ett år ensam i vildmarken.

Att leva ensam i harmoni med naturen är vad han tänker sig. Jo men tjena! Naturen i Alaska visar sig vara betydligt mindre välkomnande än han har tänkt sig och det står snart klart att utan hjälpsamma vänner är det omöjligt att överleva i de här trakterna. Det första bakslaget som drabbar honom är att den stuga han hyrt har brunnit ned. Och inte bara stugan, trehundratusen tunnland har gått upp i rök. Då bestämmer han sig för att tälta under tiden han bygger sig en egen timmerstuga.

För en infödd alaskabo måste detta låta som komplett vansinne, men Don och hans svärson Charlie som från början hyrt ut sin stuga är ändå beredda att försöka hjälpa honom och hittar ett område dit branden aldrig nådde. De ser till att han får med sig vettig utrustning och tar honom med båt på Yukon till den udde som ska bli hans hem för en lång tid framåt. De skickar även med honom en hund. För det måste man ha i skogen. Fuzzy är en fånig blandning av pudel och golden retriver som håller på att göra Guy galen eftersom han inte alls uppfyller de förväntningar han har på en vildmarkshund. Fuzzy har få likheter med Buck.

Det här är inte alls någon stor litteratur. Guy Grieve är ingen författare. Men det är ändå ett läsäventyr för den som har den minsta lilla dröm om att fly civilisationen. Här får man lära sig sådana saker som vikten av att sköta sin latrin på bästa sätt. I fyrtio graders kyla kan man nämligen inte gräva en ny.

Om besökaren inte vidtar lämpliga åtgärder travas skiten på hög varje dag, fryser ihop och snart höjer sig en otäck brun och stenhård stalagmit från latringropens botten, Och hur man än försöker är det omöjligt att välta pelaren och snart inser den olycklige att den enda återstående möjligheten är att klättra ner i hålet försedd med motorsåg. Och medan han kämpar med att fälla den ohyggliga stubben sprutar sågkedjan skitpartiklar åt alla håll och han täcks snart, precis som om det gällt ett träd, av ett fint spåndamm. När han väl har kommit upp ur hålet kan han försöka borsta av sig de bruna spånen, men kommer aldrig att få bort allihop och när han kliver in i sin varma stuga kommer den bruna isen att smälta i kläderna och impregnera tyg, hår och hud med den förfärligaste stank.

Med mycket hjälp från Don och Charlie och andra vana vildmarksbor får Guy ändå någon slags ordning på sin tillvaro i skogen. Och när han så småningom också får ett hundspann är parallellerna till Jack Londons berättelse inte helt tagna ur luften. Det är äventyr, bäverjakt, vargar, möten med grizzlybjörnar och sviktande isar. Men framför allt är det så långt ifrån rutinartat kontorsarbete som man kan komma. Och för den som, liksom jag, då och då funderar över varför man egentligen bor i en storstad, kan detta vara en bra påminnelse. Det är faktiskt ganska bekvämt att ha en vanlig toalett hemma och en servicebutik runt hörnet.