bokbloggen.com

Förra årets mest skrämmande bok var utan tvekan Den hemlige kocken av Mats-Eric Nilsson. Alla skickliga thriller och skräckförfattare får ursäkta – men varken seriemördare eller demoner lyckades göra mig lika obehaglig till mods som sanningen om vad livsmedelsproducenterna stoppar i vår mat.

Det är få böcker som förändrar ens liv, men den boken förändrade i varje fall mitt beteende. Sedan jag läste Nilssons förra bok har mina shoppingturer hos de lokala stormarknaderna blivit betydligt kortare. Allt färre halvfabrikat har hamnat i varukorgen och jag upptäcker ofta att jag står och läser innehållsförteckningar på varor som jag tidigare köpt utan att ens tänka på saken. Vem vill egentligen äta skinka bestående av tumlade köttslamsor, med vatten, socker, konserveringsmedel och smaktillsatser? Inte jag. Det får bli några få dyra, men betydligt godare, skivor spansk serranoskinka istället. 

Den här uppföljaren är inte en bok man läser från pärm till pärm. Det är snarare en uppslagsbok som hjälper konsumenter i vardagshandlandet. Här hittar man en detaljerad genomgång av 150 livsmedel som både börjar och slutar på systembolaget. Från alkoholdrycker till öl. Är det någon mer än jag som blir överraskad över att både öl och whiskey ofta får sin snygga färg från karamellfärg?

Om den förra boken visade hur lurade vi är av livsmedelsföretagen, så svarar den här boken på frågan: men vad ska vi äta istället? Här finns både alternativ och förslag på säsongens varor. Kanske ska vi sluta äta smaklös gurka från Spanien och istället njuta av den när den smakar som allra bäst under den svenska sommaren? Genom att välja frukt och grönsaker efter säsong, sparar man inte bara pengar – man får också de allra bästa smakerna. Så varför nöja sig med något sämre?

Varje person som är det minsta intresserad av mat borde ta sig en titt på de här böckerna. Jag lovar att de bjuder på både spännande och otäck läsning och att de är en mycket bättre investering än att köpa ännu en kokbok som blir stående oanvänd i kökshyllan.

Ännu en svensk deckarförfattare gör debut. Förlaget haussar författaren på omslaget genom att meddela att boken redan är såld till andra länder, innan den ens är släppt i Sverige. Troligen beror det på att det är en bra deckare, för det är det. Camilla Ceder är inte särskilt nyskapande, men det är en spännande historia. Nya mord kopplas ihop med händelser från förr och det knyts samman väl med Ceders berättarteknik. 

Kriminalkommissarien heter Christian Tell och är ensamvarg. Han jobbar med ett team av buttra äldre polismän och yngre kollegor i en mångfald som är obligatorisk i nutida svenska deckare. Framför allt verkar det obligatoriskt att påpeka slitningarna i en sådan grupp. Så långt inga större överraskningar alltså.

Vittnet heter Seja Lundberg och hon blir intresserad av den döde man som hittas utanför Thomas Edells bilverkstad i närheten av hennes bostad. Hon blir också intresserad av Christian Tell. Deras relation kompliceras naturligtvis av att han utreder ett mord där hon är vittne. Seja inleder en liten privatspaning eftersom hon besitter vissa bakgrundskunskaper. Minnen från hennes ungdom flyter upp till ytan och som blivande journalist har hon svårt att hålla sig borta från fallet.

Ceder är verksam som kurator och det märks i hennes skrivande. Personernas innersta tankar tar stor plats, vilket bidrar till karaktärernas trovärdighet. Allt från olycklig kärlek och ensamhet till dödsångest drabbar huvudpersonerna och Ceder beskriver det med inlevelse. Emellanåt infinner sig en känsla som liknar den jag får av Åke Edwardssons böcker. Språket påminner ibland och tekniken att blanda förr och nu är något som Edwardsson också använder sig flitigt av. Dessutom utspelar sig berättelsen i Göteborg vilket tilltalar mig som västsvensk lite extra eftersom miljöerna är bekanta.

 Det här är den andra delen i Stephanie Meyers Twilight-serie om Bella och hennes älskade Edward – vampyren.

Bella har spenderat en underbar sommar med Edward och har hunnit fylla 18 år – ett år äldre än Edward, som inte åldrats. Bella är inte alls nöjd med detta, eftersom hon inte vill bli äldre. Istället vill hon bli vampyr hon också, men Edward vägrar göra henne till viljes. Inte ens möjligheten att någon I Edwards familj när som helst kan tappa behärskningen och döda henne, kan få honom att ändra sig.

När jag hör din röst heter New Moon på orginalspråket, vilket avslöjar lite om vad som kommer att hända. När Edward inte är i närheten börjar Bella lära känna sin barndomskompis Jacob bättre. I reservatet där han bor börjar underliga saker hända – hans vänner försvinner för att sedan börja umgås med ett gäng som ger både Bella och Jacob onda aningar. Så en dag slutar Jacob höra av sig. När Bella efter några veckor träffar honom igen, är han helt förändrad.

Det här är inte en bra bok på grund av ett vackert språk och en tänkvärd historia, utan för att den helt enkelt är väldigt spännande. Jag kastade mig över boken som Edwards vampyrfamilj kastar sig över Bella när hon skär sig på en bit omslagspapper på sin födelsedag – och jag kunde inte sluta läsa förrän jag var färdig och genast gick och beställde tredje delen på Amazon. Om man läst Om jag kunde drömma eller sett filmen Twilight är När jag hör din röst en ovärdelig fortsättning. Och om man inte tycker att enbart vampyrer är tillräckligt intressanta, så bjuder den här boken på andra varelser också…

Idag svär Barack Obama eden som Amerikas nyvalde president. Han har skrivit historia, inte bara som politiker utan också som författare. Att våga hoppas är skriven efter det att han blivit invald och verkat i senaten i några år och efter det att han höll sitt omskrivna tal vid demokraternas konvent 2004, då han blev känd för en större publik. Även om han själv inte vill kalla det för ett politiskt manifest har boken ändå blivit en riktningsvisare för vilken politik han står för.

 Många har naturligtvis höga förväntningar på Obama som tar över efter en president som både världen och en stor del av amerikanerna har lärt sig att förakta och parodiera. Det blir troligen hans största utmaning, att i tider av ekonomisk kris, stora budgetunderskott, två krig kunna leverera förbättringar. Det finns också en risk som han skriver om i boken att man tillskriver honom uppfattningar som han bör ha som liberal. Obama har varit tydlig på att han vill söka förstå olika grupperingar och det kan nog komma att störa hans anhängare.

Obama vill få läsaren att förstå några saker om politik. Det är inte så svart eller vitt som det framstår när olika sidor försöker vinna i en debatt. Verkligheten är mer komplicerad än så och det borde fler politiker inse. Att inte alltid leta fel hos motståndaren utan att faktiskt se till vad man kan komma fram till gemensamt, är en attityd som är ledstjärna för Obama. Det vill han ska prägla amerikanernas syn på varandra och även i kontakter med andra länder.

I boken finns många förslag till förändring, men framför allt är det en diskussion om politikens former. Obama är knappast ensam om att anklaga Bush-styret för att ha misshandlat den amerikanska konstitutionen och dess grundläggande värderingar. Han påpekar det ganska självklara i att för att kunna hävda demokrati och mänskliga rättigheter så måste man leva upp till det även när det känns obekvämt:

Och varför ska vi göra på det viset? Jo, för att ingen har mer att vinna på att världens “trafikregler” följs än vi. Vi kan inte få folk att bli anhängare av detta regelsystem om vi själva beter oss som om det gäller för alla utom oss. När världens enda supermakt däremot frivilligt lägger band på sig själv och följer de internationellt överenskomna normerna skickas en signal om att dessa regler är väl värda att följa, och då neutraliserar vi terroristernas och diktatorernas argument om att systemet enbart skulle vara verktyg i händerna på den amerikanska imperialismen. 

Boken har många intressanta resonemang kring livschanser, tro, familjen, internationella frågor och ras. För den som är lite intresserad av politik och i synnerhet amerikansk sådan är detta en välskriven bok. Obama är en intelligent och balanserad politiker. Det är väl bara att våga hoppas på att han också blir den president som kan genomföra det ambitiösa program som han lägger fram i boken. 

Argentinskfödde Alberto Manguel är inte konstvetare utan författare, något han klargör redan i förordet till Läsa bilder – En historia om kärlek och hat. Boken är skriven utifrån hans egen nyfikenhet på bilden och kretsar kring möjligheten att tolka det vi ser. De tolv kapitlen är fristående men sammanlänkade essäer som med enigmatiska titlar som ”Bilden som frånvaro” och ”Bilden som gåta” fångar mig redan vid innehållsförteckningen.

Det rör sig alltså om ett utforskande av bildens betydelse och Manguels icke-akademiska utgångspunkt blir snabbt tydlig i och med det poetiska, snarare än polemiska språk med vilket han behandlar ämnet. I kulturvetenskapliga texter finns ibland en nästan aggressiv underton som bottnar i forskarens behov av att övertyga kollegorna om att den egna tesen är den korrekta. Manguel är befriad från sådana ambitioner. Han vill berätta. Andelen konstteoretiker han refererar till är i minoritet, det är snarare hos filosofer, teologer, författare och konstnärerna själva han hämtar sitt stoff.

I bokens titel döljer sig den röda tråd som håller samman de tolv essäerna, frågan om det går att fastställa ett språk med vilket bilder kan förstås. Kan vi lära oss att läsa en tavla precis som vi läser en bok? Eller är en målning i själva verket bara en spegling av våra egna erfarenheter och upplevelser?

I varje kapitel låter Manguel en målares, skulptörs eller arkitekts historia illustrera det tema han tar upp. ”Bilden som filosofi” är till exempel lika mycket en diskussion kring arkitekturens relation till ideologi, som en biografi om Claude-Nicolas Ledoux. Denne arkitekt blev under franska revolutionen fängslad för sitt samröre med aristokratin. För honom var arkitekturen förnuftets främsta verktyg, en övertygelse som i hans trånga cell växte sig ur proportion. Han ritade en utopisk stad vars klotformade hus ter sig futuristiska än idag.

Jag läser boken lika fängslad som Ledoux. Manguels språk är vackert samtidigt som han inte skyggar för det obehagliga och skrämmande. Jag lär känna flickan med ansiktet täckt av hår och skulptören vars smärtsamma sjukdom får honom att hugga av sina egna fingrar med en mejsel. Författaren lyckas genom de historiska personernas berättelser beröra de största frågorna och de tyngsta ämnena. Det är i ”Bilden som minne” jag förstår vidden av Manguels finkänsliga skarpsinne. Texten är en svidande kritik mot de Förintelsemonument som planerats eller uppförts efter andra världskriget. Ett monument, menar Manguel, är begränsat till sin form och kan därför aldrig gestalta något som är så fruktansvärt att det inte går att greppa. Istället för att fylla syftet att påminna oss om det som har hänt blir minnesmärkena fåfänga monument över monumenten själva.

Hur många gånger har Pirinen fått höra att han är ett geni? Med säkerhet alldeles för många. Jag har det själv på tungan. Det är svårt att öppna ett album utan att känna hur ordet rullar ner och lägger sig tillrätta i munhålan. Jag hoppas innerligen att han håller för öronen och blundar. För hur många gånger klarar man av att höra det innan man börjar tro på det?

I livsmönstring #1-#5 har en av Pirinens välkända nallar kommit till stationen före sin återfödelse. Ett par enkla val väntar innan han kan träda in genom livets portar. Vill han/hon bli kvinna eller man? Ha arbete eller kärlek? Ohämmad eller trygg sexualitet? Frågorna ställda och ifrågasatta av ett par groteska och allt hånfullare byråkratänglar. Ritat och berättat med en sådan fantasi och precision att jag bara skakar på huvudet och ler. När nallen svarar ”Kvinna såklart!” på den första frågan replikerar änglarna: ”Men är det så jävla säkert?!” Ja, nä, snygg är du inte!” ”Nä, hur fan ska puberteten kunna marknadsanpassa den kroppen?” Och avslutar med: ”Ogift, kokerska, ska vi skriva ‘kristen’ på dig direkt?”

När Pirinen är som starkast är han på en helt annan nivå än den övriga svenska tecknarparnassen. Han svävar högt ovanför den. Men för att nå de höjderna måste man kanske tillåta sig att rita bottennappen också. För det har alltid funnits delar som fallit platt till marken hos Pirinen. De flesta säkert opublicerade, refuserade av honom själv eller av förlaget. Endast ett fåtal har slunkit igenom filtren. Men kan man redigera och stryka i ett genis verk? För med största sannolikhet tycker även förläggarna på Galago att han är ett sådant. Och just bristen på redigering är det största problemet för ”Döda paret och deras ‘vänner’”. Mycket är helt enkelt inte bra. Döda Paret var det sämsta med hans förra album ”Ingens bästa vän” och lyckas inte lyfta här heller. De stapplar omkring i sin förfulade designvärld, klädda i s/m-dräkter och förnedrar sig själva och andra. Det är övertydligt och plumpt. Utan finess. Och i mitten av albumet finns ytterligare ett trettiotal sidor med titlar som ”Mitt Afrika” och ”Mina bakterier” som gärna hade fått stanna i arkiven.

”Döda paret och deras ‘vänner’” är alltså långt ifrån ett helgjutet album. Det är ett mischmasch av stilar och karaktärer som skevar betänkligt på sina ställen. Men trots det kan jag inte annat än att sälla mig till hyllningskörerna. Jag önskar ingen att gå miste om ”Professor Pirinens tecknarskola”, där enkla streck bryts ner till atomnivå och sedan byggs upp till nya strukturer. Eller de metamorfosiska teckningarna, en del av sitt konstnärsskap som han här förfinar ytterligare. Hur han långsamt manipulerar strecken, fälten och synintrycken för mig. Ömsom löser upp och sätter ihop. Det är med ett par omprogrammerade ögonen jag ser på världen när jag slår ihop pärmarna.

17-åriga Bella flyttar från Phoenix till den vansinnigt lilla, tråkiga och regniga staden Forks mitt ute i ingenstans. Från att vara ingen särskild på sin gamla skola, blir hon i Forks uppmärksammad av alla killarna som den nya spännande tjejen. Men Bella bryr sig endast om Edward. Han är den vackraste varelse hon någonsin sett, och hon kan inte slita blicken från hans mörka ögon när han sitter bredvid henne på biologilektionerna. Problemet är bara att Edward av någon anledning verkar avsky Bella och vill undvika henne till varje pris.

När Bella märker att Edward verkar kunna förflytta sig från en plats till en annan på ingen tid alls och är övermänskligt stark, förhör hon sig om stadens historia och får höra att Edwards familj ryktas vara vampyrer.. Men vid det laget är hon redan handlöst förälskad och bryr sig inte om att hon är i livsfara varje sekund hon spenderar med Edward.

Om jag kunde drömma är en mysig, lättslukad bok som genast gjorde mig sugen på att se filmen och läsa de tre uppföljarna. Jag tror den är tänkt för tjejer i gymnasieåldern, men jag (25) och min svägerska (32) kunde inte sluta läsa boken under mellandagarna! Absolut läsvärd om du gillar kärlekshistorier och Buffy eller En Vampyrs Bekännelser.

Med trettio års deckarläsning i bagaget är det inte många kriminalromaner som får mig att lyfta på ögonbrynet. Jag är ganska härdad. Men mordet som inleder Åsa Larssons senaste bok måste vara det otäckaste jag har läst om på länge. Två ungdomar vinterdyker för att undersöka ett sjunket plan i Vittangijärvi. När Simon är inne i planet upptäcker Wilma att uppstigningslinan ligger lös i hennes hand. Hon simmar uppåt för att fästa den igen. När Simon kommer ut har de inte tid att leta efter vaken. Men istället ser hon en skugga. Det träkryss de lagt över vaken är borta och istället täcks vaken av en grön dörr. Wilma försöker flytta dörren, men den rör sig inte. Någon står ovanpå den.

Det här är fjärde boken om kammaråklagare Rebecka Martinsson och polisinspektör Anna Maria Mellas. Precis som tidigare känns miljön exotisk. Kiruna med snö och finska efternamn känns långt borta för en läsare som är betydligt mer van vid regn och ishala göteborgsgator. Norra Sverige känns betydligt längre bort än England eller USA när det handlar om deckare.

I den här boken får mordoffret själv komma till tals. Ett grepp som jag normalt inte uppskattar, men här fungerar det riktigt bra. En död berättare som precis som läsaren snart vet vem mördaren är. Frågan här handlar snarare om motivet. Vad är det för gamla hemligheter som någon är beredd att döda för att skydda?

Bitvis är den här berättelsen ganska sorglig. Jag kan inte påstå att den känns helt trovärdig rakt igenom, men det spelar kanske inte så stor roll. Men i boken finns en familj som påminner en del om den där stolliga familjen som misshandlar sina grannar med yxor. Skillnaden är bara att den här litterära familjen känns lite mer trovärdig än den verkliga. Att polisen har så svårt att förhindra deras stenkastning, trakasserier och misshandel skulle jag aldrig tro på i en bok. Verkligheten överträffar som så ofta dikten.

Alla däcken var platta.

- Mina däck, sa hon dumt.

- Ja, fy fan, sa Tore Krekula. Säkert några ungar.

Han log för att det inte skulle vara någon tvekan om att han ljög.

Carl Hamilton smälter sitt äventyr från förra boken och planerar för sin återkomst till Sverige. För tillfället bor han i St. Petersburg eftersom han är efterlyst i USA efter anfallet mot Israel. Han söker resning för att ompröva livstidsdomen emot honom. Samtidigt planeras ett terroristdåd i Sverige som består i en kidnappning av en flicka. Lagom till Hamiltons återkomst dras han åter in i en internationell kris och tvingas göra comeback från sitt numera ganska tillbakadragna liv som pensionerad agent.

Guillou har i sina senaste böcker uppehållit sig vid terrorism och diskuterat vad som egentligen är terrorhandlingar och utifrån vems perspektiv. En av karaktärerna, Ewa Tanguy förhörsledare vid Säpo, har en viktig roll också i denna bok inte minst i resonemangen kring vem som utpekas som terrorist och inte. Hennes personliga liv tillsammans med före detta främlingslegionären, Pierre och dottern Nathalie testas också.

Sista (?) boken om Hamilton är mycket igenkännande för den som följt honom, liksom Guillous politiska historieberättande. Det blir en del tillbakablickar i och med att journalisten Ponti gör en intervju med Hamilton som också själv börjar tänka tillbaka på tidigare händelser. I denna bok är det Saudiarabien som är skurklandet nummer ett, med visst stöd från Bushs Amerika. För den som inte är så förtjust i amerikansk utrikespolitik och vill se en annan världsbild är Guillous bok som vanligt en njutning.

Min upplevelse är att Guillou i senare böcker har blivit bättre på känslobeskrivningar, eller också skriver han böcker som är annorlunda nu. När Hamiltons fru och dotter mördas i någon av de tidigare Hamiltonböckerna avhandlas det ganska kliniskt. Nu är Hamilton mer av en mänsklig gestalt, eller också beror det på pensioneringen. Hur som helst känns karaktärernas beteende och liv mer äkta nu, vilket bidrar till spänningen.