bokbloggen.com

”Om du kan se, betrakta. Om du kan betrakta, var uppmärksam.” Uppmaningen undertecknade Rådsboken inleder nobelpristagare José Saramagos Blindheten. Pocketomslaget utlovar bland många andra adjektiv en stark och omskakande bok, men glömmer nämna flödande. Saramago har låtit dialog, berättelse och kommentarer smälta ihop i en närmast oavbruten textmassa som förvånansvärt nog inte förvirrar, utan snarare skapar ett ojämförligt flyt i läsandet:

Läkarfrun stod och såg på de båda grälande blinda och lade märke till att de inte gestikulerade, att de nästan inte rörde på kroppen, så snabbt hade de lärt sig att endast rösten och hörseln var till någon nytta, visserligen saknade de inte armar, de kunde slåss, brottas, gå till handgripligheter, som man brukar säga, men för en förväxlad säng var det inte värt besväret, om alla missförstånd i världen ändå vore som det här, det räckte med att de blev överens, Tvåan är min, trean är din, för att allt skulle bli uppklarat en gång för alla, Vore vi inte blinda så skulle det här missförståndet aldrig ha hänt, Precis, felet är att vi är blinda. Hela världen finns här inne, sade läkarfrun till sin man.

Scenen i fråga utspelar sig i den koncentrationslägerlika karantän dit de drabbade av den vita sjukan skyfflas. Det rör sig om en oförklarlig typ av vitstrålande blindhet, vars orsak och spridningform är omöjlig att fastställa. Den enda som av någon anledning får behålla synen är läkarfrun, något hon är noga med att inte avslöja.

De utsatta spekulerar vilt i orsaker till sin åkomma och med det öppnar boken för en rad möjliga läsningar. I lägrets gradvisa förfall finns lika mycket undergångsroman som moralsaga. Den kan även ses som en studie i maktrelationer, plågsamt uppenbara då lägret omringas av soldater som inte bara har vapen utan än viktigare, synförmågan kvar. Det uppstår såleden en närmast metafysisk mur mellan blinda och deras övervakare, där de senare inte bara har privilegiet att se, utan att inte synas. Det blir den dödsdömda kampen mellan gudar och människor, med den seende läkarfrun som något slags överbryggande, obarmhärtig Jesusgestalt. Det uppstår även konflikter inom murarna och där får Saramago chansen att visa de mer konkreta aspekterna av hur maktmässiga över- och underlägen uppstår.

Blindheten bjuder till djup analys och är, gissar jag, en litteraturforskares dröm. Som ren läsupplevelse finner jag dock att jag gradvis tappar intresset. De intressanta filosofiska spåren bleknar bland ändlösa banala dialoger och skatologiska beskrivningar – smutsen, exkrementerna, de ruttnande liken och blodiga sängarna gör allt svagare intryck och i slutändan blir även bokens stilistik till dess nackdel. Texten flyter för bra, ögonen flyger över orden, men tar de inte med sig.

 Omslagsbilden till Hanna Nordenhöks senaste diktsamling består av ett eller flera svartvita fotografier, sönderklippta i hundratals rektangulära bitar, som sedan fogats samman till en bild. En väg, en himmel, några träd. Men trots tiden som måste lagts ner på arbetet är skarvarna tydliga. Här finns en brist, en omöjlighet, en förhoppning, som med minst lika stor nit löper genom bokens sidor. Det handlar om den och om det och om dom.

Liksom omslagsbilden är boken uppbyggd av rektangulära enheter; textsjok. Två per sida, två till fem rader långa. Varje stycke börjar med liten bokstav och slutar utan interpunktion. Det skapar en glidning som drar mig vidare, djupare in i texten. Jag söker fogmassan som ska hålla dem samman. Den gemensamma nämnaren som ska lösa min stegrande känsla av utsatthet, förvirring. Vilka är Dom? Vad är Det? På samma sätt som jag skulle vilja försöka flytta bitarna på omslaget så att de hamnade på rätt plats, så att alla fyra sidor låg mot sin verkliga motsvarighet.

Men Nordenhök ger inte läsaren något hopp om att det ska kunna ske. Istället drar hon mig allt längre bort från min förhoppning att foga samman. Genom sina försök visar hon på det omöjliga i projektet. Dikterna bär på samma utsatthet som jag själv känner när jag läser. Blir till en spegel av hur vi minns. Hur vi sörjer. Hur vi längtar efter enhet, efter sammanhang. Men hur omöjligt det projektet är. För mellan alla minnena finns det vi inte minns. Och i minnena finns allt det vi förändrat. Färgerna som inverterat. Klädesplaggen som bytts ut. Det är skickligt gjort. Hon skriver:

“vattnets långsamma gungning inuti strilkannan. man hör men kniper ihop läpparna. träd med mkt svarta grenar. genom att dom jagar varandra. vad är det den tittar på. det har ju inga händer”

Till en början kan det kännas som om någon fått tag på Nordenhöks anteckningsbok och klippt sönder den i fragment. Här finns mycket som påminner om stämningarna i hennes debut, Hiatus, men silat genom ett närmast schizofrent medvetande. Med det vill jag inte säga att detta på något sätt är ett slumpverk, det bara låtsas vara det. Det är precist arbete och många gånger dras man med i texten. De opersonliga pronomen, det, den och dom, laddas med en allt tyngre massa. De blir enheter för sorgen och minnet. Sällan har de känts så hotfulla och köttsliga som i Bländare. Andra gånger lyckas hon inte konkretisera. Tegelstenarna blir alltför fyrkantiga. Utan liv. Dras ner i det träsk av form och stil som präglat mycket av de senaste årens poesiutgivning. Men så rycks man ur slentrianen igen och förstår varför man fortsatt stirra in i solen:

“i harsyran. i skuggan vid stentrappan. innan betydelse blir till. som att se med det yttersta av fingertoppen. solen ett tätt rött avtryck på ögonlockens insidor. redan en sorts skada”

 Jag tror inte att jag avslöjar för mycket när jag säger att Edward har återvänt i den tredje delen i Twilightserien (för vad annars skulle man kunna tro, när han försvann i del två av fyra?), och han och Bella är lyckligare än någonsin. Allt skulle kunna vara frid och fröjd om det inte vore för att Bellas bästa vän Jacob och Edward inte kommer överens. Inte nog med att Edward är vampyr och Jacob varulv och de därför har en naturligt instinkt att döda varandra - de är båda förälskade i Bella, och ingen av dem tänker ge upp henne. När ett gemesamt hot närmar sig den lilla staden Forks tvingas Edward och Jacob att försvara Bella tillsammans. Men ett analkande döshot är inte Bellas största problem, utan att hon för eler senare måste välja – sin pojkvän eller sin bästa vän.

Eclipse är ännu mer spännande och en perfekt uppföljare till de tidigare böckerna. Jag har inte fastnat på liknande sätt i en bokserie någonsin. Jag räknar inte Sagan om Ringen, för då läste jag alla tre böcker samlade i en bok, och behövde inte springa runt i flera bokaffärer i jakt på nästa del i serien. Det verkar vara fler än jag som har fastnat i berättelsen om Bella och Edward, och jag uppmuntrar var och en som gillar kärlekshistorier och inte har emot något övernaturligt i vardagen att börja läsa böckerna också.

Jag är barnsligt förtjust i att få reda på hur man tillverkar saker och ting. Kanske för att jag själv är helt opraktisk och med knapp nöd kan spika upp en hylla utan att orsaka en katastrof. Varje tv-inslag som visar hur man gör strutglass eller matsalsmöbler har en trogen tittare i mig. Därför föll jag naturligtvis som en fura för Ken Folletts bok Svärdet och spiran. Där byggde de en hel katedral. Bingo för varje kunskapstörstande läsare.

Nu, efter nästan tjugo år kommer fortsättningen. Platsen är fortfarande Kingsbridge, men det har gått 150 år sedan katedralbygget i första boken. I bokens början blir fyra barn vittnen till hur en riddare blir överfallen. Han lyckas döda sina motståndare men skadas svårt. Han tar en av pojkarna till hjälp för att begrava något som absolut måste hållas hemligt och söker sedan skydd i klostret efter att ha avkrävt pojken ett löfte om att inte avslöja någonting om gömstället innan riddaren är död. Men om han dör ska pojken gräva upp meddelandet och ge det till en präst. Merthin lovar att göra just så.

Barnen växer upp till tonåringar med olika intressen och helt olika förutsättningar. Pojken Merthin sätts i lära hos en timmerman medan hans bror Ralph blir väpnare hos en earl för att läras upp till riddare. Canis är dotter till stadens viktigaste ullhandlare medan Gwenda kommer från ett fattigt hem med en suput till far som inte tvekar att sälja henne i utbyte mot en ko.

Rent logiskt borde den här tegelstenen med sina drygt 1200 sidor få mig att gå i spinn. Men det gör den inte riktigt. Trots att alla beståndsdelarna finns på plats blir jag aldrig riktigt fångad. Här byggs broar och hus, man kämpar mot pesten, här finns onda intrigerande präster och kloka nunnor, förödande krig och storslagen kärlek som tycks övervinna alla motgångar. Det känns som om Follett fullständigt slår knut på sig själv för att skriva ännu en bestseller. Men resultatet blir lite för mycket för mig. De onda prästerna blir parodiskt ondskefulla och stupida i sin maktkamp. Varje liten detalj ger ledtrådar om vad som ska komma. Och att det inte är något gott är enkelt att räkna ut. Det räcker med en antydan om att någon i sin ungdom tycker att det är intressant att besöka traktens kloka gumma för att man lätt ska kunna räkna ut att hon någon gång i framtiden kommer att bli anklagad för häxeri.

Det blir helt enkelt lite för mycket av det goda. Men visst glimtar det till här och där. Jag tycker till exempel att det är riktigt spännande att läsa om tidens syn på medicin. De universitetsutbildade prästernas teoretiska kunskaper får dem att lägga getdynga i öppna sår för att få dem att vara sig. Medan den barbariska fältskären med sina praktiska erfarenheter skulle föredra att tvätta såret och försöka sy ihop det. Men praktik väger inte så tungt mot vetenskap i Kingsbridge. När pesten kommer står den medicinska vetenskapen ganska hjälplös.

Jag hade verkligen trott att jag skulle ha roligt med den här boken. Och på sina ställen hade jag väl det. Det är storslaget. Det är en intressant tid i historien. Jag hade bara önskat att Ken Follett inte hade tagit i riktigt så mycket. För mycket av det goda blir inte alltid underbart, tyvärr.

Att döma av omslaget (och det kan man oftast numera, trots talesättet) är det här en riktigt bra bok. Den pryder varje hylla. Man har låtit denna klassiska mellankrigsskildring symboliseras av en kanin mot bakgrund av en blommig tapet. Förmodligen ska det stå för rädsla i ombonad miljö, nya vacklande realiteter på ärvd och trygg scen. Tillspetsat: vanan att omfatta det kommande med gamla erfarenheter, och den därav följande senfärdigheten inför politisk exploatering, inför Hitler.

Så kan man tolka omslagsbilden. Själva texten saknar däremot symboler. I omvälvande tider räcker det att se för att gestalta, och läsaren får snarare ta del av signifikativa scener än symboler. Redan visselepisoden på första sidan andas en grundläggande desperation som tvingar en att läsa vidare. Det ska påpekas att den som för ordet mer är ciceron än aktör, huvudpersonen är de andra, deras åtbörder. Därför finner man också mer människokännedom än psykologi; författaren säger inte “sådan är hon” utan “detta är typiskt för henne”. Stilen påminner om en Canetti med en Maughams perspektiv, en klar och nykter syn på människorna.

Vi får se en del genom författarens ögon: medelkrigstidens givna misär och osäkra rikedom, skilda klasser förenade av en stämning, den alltmer desperata glättigheten efter krigsslutet och dess gradvisa tillnyktring till en ny ond verklighet som håller på att formas genom fascismen. Det “glada 20-talet” är förbi, dekoren är sliten, pappersgirlanderna samlar damm i taken och liknar mest flugpapper. Dansen för nöjes skull snurrar allt fortare, får en sammanbiten min, övergår i ritual, i en hysterisk besvärjelse av ett allt synligare våld. Det blir tydligt att nöjena eg. handlar om något helt annat, en panik som tagit sig uttryck i en omdirigerad men ohejdbar flykt från krog till krog. Allt detta tecknas i Clives gestalt som “aldrig verkade riktigt säker på om han verkligen roade sig”. Parallellen med vår tid är uppenbar om än inte entydig: underhållningens ritualisering, festens obehagliga drag av utantilläxa, en osjälvständig, ratificierad glädje. Bröd och skådespel.

Nyöversättningen är kanske inte efterlängtad, men när den nu ligger i tryck välkomnar man den, man förstår varför de kommit. Samtidigt handlar det inte om igenkänning. Behållningen kommer av en ren biprodukt, den tids- och ortsmässiga stilen och kontrasten. När böcker som dessa åldrats tror man, när man läser dem på nytt, att att världen också gjort det. Man upplever ett falskt reningsbad som tillfälligt vänder på attityden “bättre förr” till “utvecklingen går framåt”. Men livet är ju i grund och botten detsamma, det är den litterära mottagligheten som är annorlunda. Därför är detta en bok som lättar på trycket mer än påminner om förtrycket. Man lär sig fördöma historien för att lättare acceptera samtiden. Man beundrar språket och fascineras av kulisserna. Kort sagt, man läser den för nöjes skull…

En ganska tunn bok med ett stort innehåll. Kan man sammanfatta Amos Oz presentation till lösning på konflikten mellan Israel och Palestina så? Det är väl få idag som skulle ge sig på ett försök att både förklara situationen i Mellanöstern och komma med förslag till hur freden kan bli verklighet. Oz diskuterar först fanatismen som företeelse och hur båda sidor i konflikten präglas av den. För att ta itu med kriget måste man först tygla fanatismen. Enligt Oz är det bara sansade personer i den egna gruppen som kan göra detta.

Ibland hittar man som läsare böcker som förklarar eller i alla fall presenterar en ny sida av någonting som är aktuellt i ens liv. I skrivande stund råder en bräcklig vapenvila efter Israels anfall mot Gaza. Israel har de senaste veckorna, med all rätt i mitt tycke, pekats ut som skurken i just denna strid. Oz försöker göra läsaren uppmärksam på att i konflikten är det faktiskt två sidor som har rätt. Egentligen är det också två sidor med mycket gemensamt. Judarna, ett folk som stöttes ut ur Europa och palestinierna som drabbades både av europeiska kolonialmakters och arabländers misstycke. Man kan tro att det handlar om religion och kultur, men Oz är övertygande när han menar att det framför allt handlar om mark och två nationers rätt till ett hemland.

Det vi behöver är en plågsam kompromiss. Ordet kompromiss har ett förfärligt dåligt rykte i Europa. Särskilt bland unga idealister, som alltid betraktar kompromisser som opportunism, som något oärligt, som något lömskt och ljusskyggt, som ett tecken på bristande integritet. Inte i min vokabulär. För mig betyder ordet kompromiss liv. Och motsatsen till kompromiss är inte idealism, inte hängivenhet, motsatsen till kompromiss är fanatism och död. Vi behöver en kompromiss. Kompromiss, inte kapitulation. En kompromiss innebär att det palestinska folket aldrig ska gå ner på knä, och det ska inte heller det israelisk-judiska folket göra.

Oförmågan att sätta sig in i den andres situation och lyssna på hennes bevekelsegrunder skapar misstro och fiendeskap. Förutom att beskriva fanatism och kriget i Mellanöstern skriver Oz också om varför han blev författare. Han menar att en bra författare måste kunna leva sig in i andra människor och den egenskapen ger honom större möjlighet att förstå hur andra tänker. Den fantasi som krävs för att berätta eller ta till sig en berättelse kan också fungera som en väg till förståelse mellan människor. Litteratur som ett motgift mot fanatism.

Egyptiska storsäljare är man ju inte precis bortskämd med. Men här är en. Det här är den bäst säljande arabiska romanen på mer än trettio år. Det är med ganska högt ställda förväntningar jag slår upp den första sidan. Jag vet verkligen inte vad jag kan förvänta mig. Vad skriver egyptiska författare om? Vad kan och får man egentligen skriva om i ett land som delvis styrs av religiösa lagar.

Man kan tydligen skriva ganska fritt om den här boken är något slags fingervisning om vad som är gångbart. Här finns såväl homosexualitet, sexuella trakasserier, mutkolvar till politiker och orättvisor som skapar fundamentalister. Allt mycket mer frispråkigt än vad jag hade väntat mig. Vilket förstås säger mer om mina fördomar än vad jag skulle önska.

I Yacoubians hus bor både fattiga och mer välbärgade. Den elit av politiker och miljonärer som bodde i huset under glansdagarna har för länge sedan flyttat. Idag bor de fattiga på taket i det som tidigare var förråd och har format något som har blivit ett eget samhälle helt fristående från resten av huset. Det storståtliga trettiotalshuset i klassisk europeisk stil med balustrader och skulpterade grekiska ansikten, trappor och korridorer i äkta marmor, beboddes av staden grädda fram till revolutionen 1952 då de flesta lägenheterna togs över av inflytelserika befäl inom armén. Vid sjuttiotalets liberalisering och privatisering av ekonomin började de välbeställda flytta ut från innerstan till moderna förorter. Lägenheterna såldes eller gjordes om till kontor för nyutexeminerade söner.

Att använda ett hus som berättelsens ram är naturligtvis smart. Det ger författaren möjlighet att både göra små instick om landets historia och samtidigt fylla våningarna med mängder av olika karaktärer. Här finns Taha, portvaktens son, en studiebegåvning som hela sitt liv drömt om att bli polis. Han har höga betyg, en vältränad kropp och har tagit reda på alla specialdetaljer som gäller antagningsproven till polishögskolan genom att göra sig till vän med distriktets alla poliser. Men vad hjälper det? Han är och kommer alltid att förbli sonen till en portvakt.

Boken är kritisk åt många håll. Al-Aswany visar inte bara upp ett samhälle där pengar kan köpa politiska poster, han visar också hur förtrycket sprider sig nedåt genom folklagren. Mutor är en självklarhet och den vackra unga kvinna som inte förstår att utnyttja sitt utseende för att få högre lön anses som dum och naiv av sin omgivning. Men här finns också glimtar av kärlek och äkta känslor, ibland på platser där man inte väntar sig det.

Jag blev riktigt nyfiken på det moderna Egypten när jag läste den här boken. Kanske är det dags att släppa greppet om pyramiderna och faraonerna och faktiskt ta reda på hur det står till idag? Jag tänker i varje fall hålla ögonen öppna för fler böcker av Alaa al-Aswany.

Under andra världskriget följer svenska folket nyhetssändningarna i radio med spänning och fruktan. Finlands sak är vår när Sovjetunionen anfaller och är man kommunist kan man räkna med tillmälen och eventuellt arbetsläger. Det startas frivilligkårer som ställer upp på Finlands sida och dessa stöds av flera i etablissemanget som inte är nöjda med den svenska neutraliteten. På våren 1940 genomförs ett brandattentat mot den kommunistiska tidningen Norrskensflamman i Luleå. Fem personer, varav två barn, dör i terroristdådet som har haft stöd av uppsatta militärer, journalister och tjänstemän.

Ljungberg gör ingen Marklund när hon skriver om svensk terrorism. Hon är tydlig med att hennes berättelse inte är autentisk utan endast inspirerad av en verklig händelse. Hon visar också att det kan vara minst lika effektivt för att skildra en verklighet. I boken följer läsaren journalisten Paul Wilhelmsson som är med och planerar och utför sprängningen av Norrskensflammans lokaler. Det är ett porträtt av en terrorist som tappar känslan för vilka medel som är tillåtna för att försvara viktiga ideal. Kommunistskräcken är påtaglig i norra Sverige och grannar som misstänks för landsförräderi betraktas som potentiella fiender.

Han visar in Wilhelmsson i ett rum fyllt av pärmar. Drar ut en och slår upp den på måfå, ögnar igenom texten, sätter ner fingret och låter Wilhelmsson läsa. Ragnar Ylitalo, hemmansägare. Starka kommunistsympatier. På nästa rad står det: Gunnar Spik, skogsarbetare, prenumererar på Flamman, svåger till Herman Juuto (se dito). Namnen fyller sidan. Wilhelmsson bläddrar. Här måste finnas tusentals namn. Vissa har små tecken framför. Wilhelmsson lyfter blicken och ser på bokhyllorna med pärmar.

- Det här, säger Dahlström, är framför allt Liljegrens förtjänst. Här inne finns namnen på alla som har kommunistsympatier i länet. Detta är en del av arbetet med att få folk överförda till interneringslägren.

Han tänder en cigarett och drar in djupt.

- Uppdragsgivaren är Milostabens personalavdelning. I arbetet ingår kontroll av Flamman och det har diskuterats hur Flamman ska kunna oskadliggöras.

Berättelsen varvas mellan händelseförloppet fram till attentatet och rättegången mot attentatsmännen. Wilhelmssons tankar upptas förvånansvärt lite av själva aktionen. Wilhelmsson är idealist och berörs av Finlands situation, medan dådet på Flamman är mer en praktikalitet. Han reflekterar mer över beteendet hos människor i hans närhet, bl.a. hustrun Inga som han känner en ömhet för, mer som en vän vars förtroende är viktigt för honom.

Som läsare får man verkligen känslan för hur det var att leva i krigets skugga i Sverige under 1940-talet. Ljungberg skildrar det på ett sätt som känns historiskt riktigt utifrån den tidens världsbild. Bilden av hur en idealist låter sig dras in i en konspiration och förvandlas till terrorist är trovärdig och säger också något om vår samtid.

Första gången jag hörde talas om Else Lasker-Schüler var via Gottfried Benns samtida vänporträtt. Några diktrader citerades där vilka, trots att de handlade om smärta, verkade motsäga den ton av medlidande som genomsyrade den omgivande texten. Jag tog detta för styrka och la namnet på minnet. Senare fick jag veta att en översättning var på väg, och nu har jag läst den. Intrycken är många.

Grundtonen i dikterna är som väntat mörk, inte för intet räknas hon bland expressionisterna, vilka hon även var samtida och i många fall personligt bekant med. F.ö. finns även ett tydligt släktskap med såväl Sapfo som bibeln. Men mot en Trakls skri ställer hon ett mer sobert beklagande, och mot psalmistens oreflekterade gnäll, en mognad smärta. Dessutom kan man föreställa sig, om den ene skrev orden som tårar, och den andre istället för tårar, att Lasker-Schüler fattat pennan strax efter gråten, när hon gjort sig oavhängig men inte helt distanserat sig från känslan.

Ändå har dikten redan där börjat mutera, varje ord i den från början enkla meningen har tillåtits blomma fritt vart och ett för sig och sen ställts tillbaka på samma plats igen, mindre begriplig men kanske mer uttrycksfull. Utropet: “titta, ett hus” låter nu som “öppna kroppens blå fönster mot byggherrens dagar av möda”. Det är språket som avgör om det blir något banalt eller något ursprungligt; två begrepp sinsemellan så lätta att förväxla trots ranggapet. Vid läsningen upplever man än det ena än det andra, ibland båda. Ofta hittar man inget alls bakom ordskynket. Då undrar man om man verkligen måste förvränga verkligheten på det viset för att rikta uppmärksamheten på den, om det verkligen finns en ursäkt för att säga banaliteter genom exotiska bilder. Blir en enkel tråd till poesi som nystan? Ibland tycker jag att hon skriver om ovidkommande saker genom ord vid sidan av. Sen tänker jag att jag letar på fel ställen, för värdet ligger inte i tilltalet eller överhuvudtaget det kommunikativa, utan i presentationen. Och inte av lungor i genomskärning utan av andningen, livet, dödens, kärlekens stötvisa, rosslande, lugna andning. Men det sker via omvägar, som blyga vägslingor leder till en halsbrytande utsikt. Inför dessa potentiellt banala ämnen har hon valt motsatsen till stilisering, d.v.s. ornamentik. Att med ordens valörer måla språkliga piktogram. Smärtan smyckas för att göra den större, lyfts från nervbanorna till en för andra synlig gest, och därmed rättfärdigas den. Det är kanske en för konstnärer unik förmåga att känna stolthet över sin ynkliga bekännelses vackra språkdräkt, men i det ligger diktens stora förvandlingsnummer, i moralens eller i alla fall smakens transformation. “Det är fortfarande inte bra säger hon till sig själv, men det är vackert, och i morgon blir det säkert bra.”

Man kan bara hoppas att poeten fick lika mycket tröst när hon skrev som läsaren får glädje av dikterna. Då behöver hon inte vårt medlidande längre.

Förväntningarna lär på sina håll ha varit höga. Det är inte varje dag ett av de större förlagen ger ut en svenskskriven dystopi med avstamp i ett postapokalyptiskt ”Ståkkålm”. Svensk genrelitteratur har fått ett rejält uppsving de senaste åren och kanske kunde Toffs bok bli för svensk sci-fi vad Låt den rätte komma in blev för inhemsk skräcklitteratur.

Kalle Dixelius har inte gjort det lätt för sig. Hans upplägg är originellt och avancerat. Huvudpersonen Toff skriver på 2200-talet en sorts dagbok som några århundraden senare hittas och blir det viktigaste vittnesmålet från den så kallat mörka tiden. Originalet översätts och kompletteras med kommentarer av den fiktive historieforskaren Muham Bentson. De två rösterna emellan växer bilden av ett totalitärt ”Svärje” fram, där demokrati, teknologi och välfärd har kollapsat.

I ett förfallet ”Hornschtull”, bland svältande knegare och översittande skyfflare (en väktarklass med rätt att gräva fram föremål från det förflutna) kämpar 25-årige Toff med sin känsla av utanförskap. Han har aldrig varit med en kvinna och saknar riktning i tillvaron. När han en dag får för sig att göra det förbjudna – att börja skriva – fylls hans liv av en ny drivkraft. Han har klivit över en gräns och kommer snart att korsa många andra på sin vandring söderut, mot hopp och upplysning.

Toffs bok är lika delar dystopisk dagbok, äventyrsroman, kärlekshistoria, pseudoakademisk text och – kanske viktigast – en hyllning till skrivandet. Scenariot är fantasifullt och historien har en del poänger. En humoristisk höjdpunkt på Toffs resa är när han hamnar hos den dvärgvuxne envåldshärskaren Diddy i det autonoma området Diddyland. Med försmak för vackra män och hiphop – en subkultur vars historiska kontext ingen längre känner till – blir karaktären som hämtad ur en Kusturica-film. Hans malplacerade ”Yo!” och frenetiska hiphop-danser är oerhört underhållande.

Men Dixelius har högre anspråk än att vara rolig. Han vill skriva en bok om skrivkonsten och detta ställer särskilda krav på hans eget språk. Han låter dessutom en uppdiktad akademiker vara biträdande berättarröst och med det kommer ytterligare stilistiska förväntningar. Dessvärre lyckas Dixelius inte riktigt. Visserligen får han till en successiv utveckling av Toffs skrivande genom boken. Men när fil. dr Bentson sedan orerar om denna och själv uttrycker sig i meningar som: ”Kanske var det Flugornas Herre fast med vuxna gånger femton”, faller trovärdigheten.

Ett annat frågetecken är Toffs mörktidssvenska slang. Att man om 200 år, i ett kulturellt isolerat Sverige utan TV-apparater skulle använda anglicismer som ”chilla” och ”fucka upp” känns tveksamt. Varför vågar Dixelius inte ta ut svängarna med språket? Han hittar på begreppet ”mörktidssvenska” men ger det ingen substans. Är det av samma anledning som att Toff möter litteraturen genom Om en pojke istället för Du sköna nya värld eller Fahrenheit 451 – böcker som hade kunnat ge upphov till betydligt mer relevanta reflektioner med tanke på Toffs situation? Är det möjligt att Dixelius underskattar sin potentiella läsekrets?